Har känt den danska rasismen i ”kropp och själ”

I en villa i Ålborg 1978 tittar en grönländsk flicka ner i en blommig vaxduk, ditskickad av den danska regeringen för att få tillgång till ”en kultur med framtidsutsikter”. Men hon reser sig och går tillbaka mot Grönland, bakåt i tiden. Scenen repeteras bakom en träport i ett av Köpenhamns kulturkvarter och ska ingå i en ”kritisk föreställning om förlorade rötter, modern rasism, osynliga maktstrukturer och inte minst förmågan att överleva under press”.

– Jag har känt det både i kropp och själ, säger Elisabeth Heilmann Blind, gästskådespelare i teatern Det olske orkesters kontor på Vesterbro. 

Hon kommer från en by på västra Grönland, där pappan försörjde familjen genom jakt och fiske. När han blev klar med sin utbildning började han jobba på skeppsvarv. Själv längtade hon ut i världen. Fick plats på Tukakteatern för urfolk i Fjaltring på Danmarks västkust, där hon studerade dans och teater i flera år. Hon var i gott sällskap, runt en fjärdedel av alla personer födda på Grönland har flyttat till Danmark. Men Elisabeth Heilmann Blind kom inte att stanna. 

– Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo här nere, säger hon med återhållsam röst. 

”En känsla av underkastelse”

För en del grönländare gick det inte särskilt bra. De hamnade i alkoholism, sociala problem och fattigdom. Även syskon till Elisabeth Heilmann Blind hamnade snett. Många grönländare kunde inte anpassa sig till det nya moderna Grönland som Danmark ville skapa. Det skedde också övergrepp mot inuiterna, som utgör majoritetsbefolkningen, inte olikt hur den svenska staten behandlat samerna. Under 1960- och 70-talet fick tusentals kvinnor och flickor preventivmedlet spiral insatta i sig, utan deras egen vetskap. Syftet var att  begränsa Grönlands befolkningstillväxt – och på så sätt minska kostnaderna för förskolor, skolor och sjukvård. Men Elisabeth Heilmann Blind tycker att det finns en dansk ovilja att göra upp med den koloniala historien. Inte minst de attityder som hon fortfarande tycker präglar många danskar, en slags ”överherramentalitet”, som än i dag skapar ohälsa. 

– Det har präglat många grönländares liv, en känsla av underkastelse. Vi har fått veta att det ni gör är inte gott nog, ni måste utbilda er och bli bättre för att få godkännande.

”Det var ingen slump”

Själv lämnade hon Danmark och Grönland, när tillfälle gavs. I Japan fortsatte hon sina studier och i samband med att hon var gästskådespelare i Karesuando fann hon kärleken i en renskötare från Sveriges nordligaste sameby, Könkämä. I de trakterna har hon bott de senaste 37 åren och det är den delen av Arktis som hon numera betraktar som hemma. I det karga landskapet, inte olikt det grönländska, kan hon återhämta sig, i fjällen och invid sjöarna, känner hon sig stark.

– Här hade jag inte varit det. Men jag har sökt mig ut i världen för att jag inte orkat inordna mig i den här koloniala maktordningen. Mitt temperament passar inte i det här landskapet heller (redaktörens anmärkning: det danska), det är för flackt. 

När Elisabeth Heilmann Blind nu är tillbaka i Köpenhamn, är det med ett tydligt syfte och mening. 

– Det var ingen slump att jag blev engagerad i att komma hit och genomföra den här pjäsen.

”Lätt att glömma den gamla etiken”

Hon ser det som en möjlighet att bidra till att läka den infekterade relationen mellan det grönländska samhället och det danska. Men för att det ska lyckas måste Danmark börja se och erkänna sin koloniala attityd gentemot Grönland, anser hon. 

– Danskarna har väldigt svårt att acceptera att det är en gammal kolonialmakt, det passar inte in i deras självbild av att vara gemytliga och trevliga – de vill ju alltid att det ska vara ”hygge”. Men den där rasismen, den har alltid funnits där även när vi blev ett självstyre.

Så vad skulle det betyda om ni fick upprättelse och ett erkännande? 

– Att vi kan känna oss som hela människor i ett friskt samhälle som har egna förutsättningar att utveckla våra livsvärderingar och förhållningssätt till livet.

Men också, hoppas Elisabeth Heilmann Blind, återknyta till den etik och det förhållningssätt till naturen som präglat Grönlands inuitsamhällen i årtusenden. 

– I vår strävan att skapa ett modernt samhälle så är det lätt att glömma den gamla etiken och sättet att förhålla sig till naturen, hur man återanvänder och sparar allt. Sedan har vi  fått andra förutsättningar, så det handlar inte om att leva på existensminimum som mina förfäder gjorde utan att se balansen mellan människan och naturen, det gäller också resten av västvärlden.

Kompakt motstånd

När Donalds Trump kom med sitt första utspel om att köpa Grönland 2019, tog hon det först som ett skämt. Att en vit man än i dag kan tro sig kunna köpa ett land med ett eget folk verkade absurt, även om allvaret sedan sjönk in. Det senaste utspelet tog hon direkt på blodigt allvar. Men Elisabeth Heilmann Blind tror ändå inte att det kommer att gå så långt. Motståndet på Grönland beskriver hon som kompakt. 

– Vi vill ju inte bli behandlade så som de har behandlat sitt urfolk i USA. Den fattigdomen och den sociala misär som de har. Bara en sådan sak som att vi har gratis sjukvård, det har de inte i USA.

Val närmar sig

I mars är det val och självständighetsfrågan väntas bli stor. Elisabeth Heilmann Blind ser det som självklart att Grönland ska bli självständigt, ”att vara herre i sitt eget hus – det vill väl både svenskar och danskar?”. Men hon hör till dem som vill skynda långsamt och behålla banden till Danmark ett tag till. 

– Det behövs ett konsekvenstänk och en ekonomi. Men också att folk i grunden får bereda sig på att gå ned i levnadsstandard.

Många ser en allt högre risk för konflikt i Arktis när så mycket naturresurser blottläggs och farleder öppnas på grund av klimatförändringarna. Vad tänker du om det?

– Det enda sättet jag tror att vi kan navigera i det här, det är genom förhandlingar med USA, med Danmark, ja, med alla. Jag tror att vi har kommit till en punkt där vi kan bli självständiga över tid. Men jag tror också att det är otroligt viktigt att vi har allierade, på samma sätt som jag inte tror att Sverige skulle klara sig utan Nato på längre sikt, inte så som världssituationen är.

Du ser inte en risk med att bli måltavla på grund av medlemskapet i Nato?

– Det hade det varit oavsett, hur man än vänder och vrider på det här. Det är inte bara skräckpropaganda som Ryssland kommer med.