Kapprustning i Arktis – kan freden bestå?

Havsbotten på jordens nordligaste punkt vilar i iskallt beckmörker, långt från nyheternas epicentrum. Men den andra augusti 2007 händer något där på Nordpolens botten som ska få tidningsredaktioner världen över att haja till. Ryssland placerar ut en flagga, en kapsel av titan, och tar prover från sedimenten. ”Arktis är vårt och vi bör visa vår närvaro”, förklarade expeditionsledaren Artur Tjilingarov, vice talman i Duman, när nyheten kablades ut över världen. Samtidigt förstod svenska Utrikesdepartementet att någon borde titta närmare på vad som kunde vara i görningen i vårt iskalla närområde. Uppdraget föll på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), där Niklas Granholm är forskningsledare.

– Vi har ju ett system för hur Arktis ska skötas med havsrättskonventionen och Arktiska rådet, kommer Ryssland inte följa det här längre? 

Upprustning

Då var Arktis något av ett lugnt bakvatten. Varje år samlades staterna i Arktiska rådet för att avhandla sådant som miljö och hållbar utveckling, under devisen high north, low tension. En slogan som norrmännen myntat efter murens fall, som uttryckte en förhoppning om att Arktis skulle vara en frizon från konflikter även vid geopolitiska stormar på annat håll i världen. Men när Niklas Granholm och hans kollegor började titta närmare på orsakerna bakom Rysslands expedition, förstod de att det fanns skäl att tro att devisen inte skulle åldras särskilt väl. Ett återkommande tema i den ryska debatten om Arktis var att det skulle kunna bli en ”god kompensation för förlusterna i samband med Sovjetunionens sammanbrott”. Samtidigt satsades stora summor på att rusta upp den ryska militären längs med den långa arktiska kusten.

Så vad hade hänt? 

Enligt FN:s klimatpanel IPCC värms Arktis upp fyra till fem gånger snabbare än i resten av världen. I samma takt blottläggs de naturresurser som legat gömda under istäcket. Området uppskattas rymma så mycket som en tredjedel av världens ännu oupptäckta gastillgångar och en tiondel av oljan. Därutöver finns det stora tillgångar av mineraler och fiskemöjligheter som kan öppnas upp för exploatering när isen smälter. Även om allt inte går att utvinna med vinst vid ett givet tillfälle ligger det högt på dagordningen för ryssarna, som vill få ”långsiktig kontroll över energitillgångarna”, konstaterar FOI i en av sina första Arktisanalyser. De smältande isarna innebär också att den fossilgas som utvinns i Sibirien enklare kan transporteras ut i världen. På sikt kan det också bli en lukrativ rutt för godsfartyg mellan Asien och Europa, då den skulle kunna förkorta resvägen med 1-3 veckor jämfört med rutten via Suezkanalen.

– Ryssland vill ha kontroll över det här farledsområdet, säger Niklas Granholm. 

Mer sårbar flottbas

De smältande isarna pekas också ut som ett hot. Istäcket, som utgör ett naturligt skydd mot ärkefienden USA, öppnas upp som en ny front i takt med att den smälter. Något som inte bara utgör ett hot mot den nya farleden och de energitillgångar Ryssland vill skydda utan också den viktiga flottbasen i Murmansk. Därifrån utgår de kärnvapenbestyckade ubåtar som i skydd av Arktis istäcke ska garantera landets ”andraslagsförmåga”. Om USA slår till mot Ryssland ska de gömda ubåtarna kunna bryta isen och skicka kärnvapen tillbaka. På så sätt har en terrorbalans upprätthållits, likt två skorpioner fångade i en glasflaska. Men när isarna smälter blir flottbasen mer sårbar och ubåtarna som använt det oljud packisen skapat som skydd, får svårare att undgå upptäckt, berättar Niklas Granholm.

– Om isen blir mindre och istäcket tunnare, då kanske man hittar medel att detektera de här ubåtarna eller så kan man tänka sig att deras rutter blir mer förutsägbara när de är på väg till eller ifrån isen, säger han och fortsätter: 

– Den kärnvapenstrategiska stabiliteten påverkas av klimatförändringen, det är kärnan i det här.

Nya sidenvägen

Det är inte bara Ryssland som fått upp ögonen för Arktis. Att Kinas makt växt kraftigt är också en geopolitisk förskjutning som, enligt Granholm, matas in i det Arktis som nu förändras. Landet vill koppla samman vägen via Arktis med det stora infrastrukturprojektet Nya sidenvägen, som innebär stora investeringar längs med landets ekonomiska korridor till väst. Även om Ryssland inte tillåter något majoritetsägande, har stora kinesiska investeringar gjorts i hamnar och anläggningar för fossilgas i Arktis. Vid sidan av Kinas import av den ryska fossilgasen har landet också börjat skicka fraktfartyg till Europa via den sibiriska kusten, ackompanjerade av ryska isbrytare. 

– Man ser att Ryssland och Kina börjar agera allt mer koordinerat i Arktis, säger Niklas Granholm.

Informationspåverkan

Rysslands upprustning har likaså mötts av upprustning i de arktiska Natoländerna, som i sin tur motiverat Kreml till ytterligare satsningar. Att Sverige och Finland gick med i Nato ses också av Ryssland som en del i ett tilltagande säkerhetshot – och spelar in i den upprustningsspiral som är igång. Med invasionen av Ukraina sattes även samarbetet i Arktiska rådet på paus och området blir alltmer spänt. 

Men att Ryssland är på tårna i Arktis är inte bara ett abstrakt hot i framtiden, poängterar Niklas Granholm.

– De här hybridhoten som vi ser i dag är inte begränsade till sjödomänen (såsom kabelbrott reds anm), det är också informationspåverkan, GPS-störningar, giftmord. Allt möjligt du kan tänka dig. Hela det programmet tycker jag motiverar de här ökade försvarsutgifterna. 

Så vad skulle kunna få ned konflikt-nivån igen? 

– Det är nog att Ryssland förlorar den här ambitiösa uppställningen de har och förlorar stort. Då kan man möjligen få till en förändring. Men det är samtidigt så att lägger man ihop de europeiska ländernas ekonomier och ställer dem mot den ryska så är det ju en enorm överlägsenhet i Västeuropa. Det här är inte så förfärligt dyrt för oss att hantera, bara vi kan hålla ihop.

“Blod och skattemedel”

Vid sidan av de diskussioner som förts inom Arktiska rådet finns det en rättslig ordning för att lösa tvister om anspråk på havsområden fredligt. Genom att vända sig till Havsrättskonventionen (UNCLOS) kan Ryssland få igenom anspråk om att en bergsrygg som utgår från Sibirien hela vägen till Nordpolen och förbi är en del av den ryska ekonomiska zonen. Men då måste Kreml visa att den utgår från den ryska kontinentalplattan. Men både Danmark och Kanada hävdar att bergsryggen, tvärtom, utgår från deras respektive territorium. Överlappande anspråk som inte behöver innebära mer än att staterna finner sig i det beslut som den kommission som ska avgöra frågan tillslut landar i. Men här kommer ännu en ”geopolitisk förskjutning” in i bilden. Ryssland har, genom sin annektering av Krimhalvön och invasion av Ukraina, visat sig vara beredda att bryta mot den regelbaserade ordningen som bland annat bygger på FN-stadgans regler om staters suveräna likställdhet och förbud mot våld och hot om våld mellan stater.

– Min bild av Ryssland är ganska dyster egentligen. Här har man en makt som har ett antal imperiala fantomsmärtor. De vill ta tillbaka Sovjetimperiet och de är beredda att lägga oerhört mycket resurser, blod och skattemedel på det, säger Niklas Granholm.

”Schizofreni”

Kina säger sig å sin sida vilja stå för ett Arktis ”tillhörande hela mänskligheten utan skiljelinjer”, men agerar annorlunda i Sydkinesiska havet. Där är landet själv inblandat i ”överlappande anspråk” på havsområden. Men istället för att lösa det inom ramen för havsrätten, har landet byggt militärbaser på öarna man ser som sina men som ligger inom Filippinernas ekonomiska zon. 

– En slags säkerhetspolitiska schizofreni skulle man kunna säga, säger Niklas Granholm.

USA pekar i sina strategidokument på att landet vill se ett fredligt Arktis som inte utgör ett hot och som bygger på samarbete. Ändå kunde inte Donald Trump utesluta militärt våld när han nyligen gick ut med att han ville köpa Grönland av Danmark. Sällsynta jordartsmetaller pekas ut som en orsak till USA:s lystna blickar, då Kina idag står för 90 procent av utvinningen av metallerna som är avgörande för att framställa alltifrån batterier till avancerade vapensystem.

Men även Grönlands geografiska läge tros vara en anledning till USA:s intresse, inklämt som det är mellan Nordamerika och Ryssland och med kust mot nordvästpassagen. Också det en rutt som kan bli aktuell för fraktfartyg till och från Asien när isarna smälter. 

Hur sannolikt är det att Arktis blir en ny oroshärd?

– Man kan ju inte säga säkert hur det kommer att gå. Men det finns en kombination av geostrategiska motsättningar mellan tre stormakter, Kina, Ryssland och USA. Det är klimatförändringarna som öppnar upp farledarna och gör de här territoriella anspråken på exklusiva ekonomiska zoner annorlunda, och sen är det de kärnvapenstrategiska sammanhangen och dessutom stora mineralresurser. Så det är väldigt många förskjutningar av många faktorer samtidigt, säger Niklas Granholm.

Dialog och diplomati 

I Murmansk, bara 25 mil från Natolandet Norge, ligger högkvarteret för den ryska ishavsflottan – varifrån de kärnvapenbestyckade ubåtarna utgår. 

Enligt Försvarsmakten skulle Ryssland vid en konflikt sannolikt vilja förhindra att amerikanska förstärkningar når fram till området – och strider också kunna ske i Sverige. I myndighetens serie av kortfilmer på temat ”när kriget kommer”, lyfts Arktis som ett tänkbart konfliktområde. Men Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) lyfter i en egen text om Arktis att det inte är en fråga om när kriget kommer, utan om kriget kommer, då det är beroende av hur människor väljer att agera. Organisationens generalsekreterare Malin Nilsson beskriver situationen i Arktis som ett tydligt exempel på hur klimatkris och militarisering föder varandra. I spåren av upprustningen ökar utsläppen vilket påskyndar klimatkrisen, något som i sin tur leder till ökade spänningar. Så någon tilltro till att upprustningen kommer att bespara oss en konflikt, det har hon inte – av flera anledningar. 

– Jag tycker att det är en ohejdad upprustning som inte föregås av någon djupare diskussion om vad som faktiskt bygger säkerhet. Avskräckningsspelet är ganska farligt, i slutändan leder det oftast till mer krig. När stater börjar rusta kommer de också att använda den militära makt de har byggt upp. Det har vi sett historiskt.

Givet det säkerhetspolitiska läget tycker Malin Nilsson ändå inte att det är konstigt att Sverige rustar upp sitt försvar. Men, säger hon, det är ”inte hela lösningen”. 

– Jag tycker att Sverige har ett ansvar att som nu medlem i NATO vara den rösten som ändå lyfter just dialog och diplomati som ju är en svensk paradgren historiskt sett. Som ett litet land är vi också extremt beroende av internationell rätt, det är med hjälp av den vi kan känna oss trygga. Därför måste Sverige konsekvent stå upp för den.

Tycker du inte Sverige gjort det?

– Jag tycker inte att Sverige varit särskilt konsekvent, inte minst i relation till Israels övergrepp i Gaza. Där har man varit otroligt fega i sina uttalanden. Jag tror det är jätteviktigt att vi är lika konsekventa i våra fördömanden av alla folkrättsbrott för att det ska bli trovärdigt.

Att som i dag inte ha någon dialog med Ryssland om Arktis ser hon inte som långsiktig hållbart. 

– För att hitta lösningar krävs att man har en dialog med alla aktörer i området, inklusive de folk som lever där.

Hänger ihop med Ukraina

Arktis framtid kopplar Malin Nilsson samtidigt till hur det blir fred i Ukraina. En fred som om den ska bli varaktig måste gå hand i hand med rättvisa. Av det följer att Ryssland måste dra tillbaka alla sina styrkor från Ukrainas territorium. Men det är något hon önskar kunde uppnås genom att världssamfundet framförallt använder sig av juridiska verktyg för att kunna ställa ryska ledare inför rätta. Ett totalt ryskt militärt nederlag befarar hon kan bädda för en framtida oroshärd både i Europa och i Arktis. 

– Ibland upplever jag det som att folk tror att historien tar slut vid någon typ av krigsslut, trots att vi vet att fröna till nästa konflikt sås i slutet av den föregående. Konflikter hänger ihop, det som händer i Ukraina hänger ihop med vad som händer i Arktis. Vi kan inte hantera det som helt separata frågor. Hur jobbar vi för att se till att vi inte bygger upp ett revanschlystet Ryssland?

Men att ställa ryska ledare inför skranket framstår i dagsläget som avlägset, medger Malin Nilsson.

– Vi har inte jättemycket verktyg att erbjuda just nu. Vårt arbete och det vi vill se är sådant som sker långt innan konflikter bryter ut. Men om man hade lyssnat till fredsrörelsen för tjugo år sedan när vi sa att det var jätteviktigt att stötta demokratiska krafter inne i Ryssland, då hade det kanske kunnat göra skillnad.

Nya säkerhetshot

Även på institutionen för freds- och konfliktforskning i Uppsala har Arktis kommit upp på radarn.

– Jag vill inte låta som en alarmist, men jag tror att Arktis är på väg att bli nästa plats där det sker en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato, där Kina kommer att vara indirekt inblandat, säger professorn Ashok Swain, när Syre når honom.

Han är aktuell med en ny bok, Climate and security, där Arktis avhandlas som ett av flera exempel på hur klimatförändringarna kan leda till nya säkerhetshot. Likt Niklas Granholm tror han att smältande isar och överlappande anspråk inom havsrätten kan leda till en farlig konkurrens om resurser och farleder – som i värsta fall kan eskalera till en öppen konflikt. Men Arktis är inte unikt. På andra håll i världen kan det röra sig om hur det ändrade klimatet slår ut infrastruktur och ”multiplicerar” redan existerande hot, såsom livsmedelssäkerhet och vattensäkerhet. Gränser kan också behöva omförhandlas när glaciärer smälter och floder ändrar sin väg genom landskapet. Något som i avsaknad av överenskommelser också det riskerar att utlösa konflikter. Men istället för att genomföra den anpassning och de utsläppsminskningar som krävs, prioriteras ofta en eskalerande militarisering. Arktis är ett typexempel – då det framförallt borde skyddas utifrån att det ligger i mänsklighetens gemensamma intresse, enligt Ashok Swain. 

– Vi har fokuserat på det negativa och militariserar istället för att stoppa Arktis från att smälta, vilket är det som fått oss att hamna i den här fällan till att börja med, säger han.

Klimatförändringarna bör i sig betraktas som ett akut säkerhetshot, anser Ashok Swain. Både av FN:s säkerhetsråd och nationella regeringar. Bara det, resonerar han, skulle kunna ge förutsättningar för de drastiska utsläppsminskningar som krävs för att stoppa uppvärmningen.

– När bensinpriset steg till 22–23 kronor för ett par år sedan berättigades besluten med att det var krig i Ukraina, att det var en fråga om nationell säkerhet. Det här är liknande. 

Kan vi rädda isarna?

Så i vilken grad har vi makten över de smältande Arktiska isarna? På grund av våra utsläpp har arealen is i september månad minskat med runt hälften sedan 1980-talet, berättar Torben Königk, klimatforskare och gruppchef för global klimatmodellering på Rossby centre, SMHI. På vintern märks det inte lika mycket. I alla fall inte sett från ovan. Däremot har den blivit runt hälften så tunn. Men lyckas vi stänga koldioxidkranen stannar avsmältningen.

– Isen reagerar ganska snabbt när temperaturen stabiliseras, så det är ingen lång fördröjning. 

Når vi netto nollutsläpp 2050 och klarar målet om att begränsa uppvärmningen till under två grader, kommer det fortfarande finnas havsis kvar motsvarande fyra–fem Sverige, enligt Torben Königk. Det skulle i så fall vara runt hälften av i dag och en fjärdedel av vad den var på 1980-talet. Endast vid ”gynnsamma väderförhållanden” skulle sommarisen då försvinna helt.

– Det kan slumpvis hända att vi får en väldigt varm sommar med ovanliga vindar som driver ut all is och gör det isfritt tidigare, vilket också kan ske tidigare – kanske redan 2035. Eller så blir det kallare vintrar, så att det dröjer lite längre. Det är det vi kallar naturlig variabilitet. 

Men för varje tiondels grad vi skruvar upp temperaturen minskar isen ytterligare och gör de helt isfria somrarna vanligare.

– Om vi hamnar på runt tre grader, dit vi är på väg nu om vi följer den politik som beslutats, så försvinner sannolikt Arktis is helt på somrarna. På vintern kanske vi får en minskning på 20–25 procent.

Säsongen förlängs

Utsläppen får inte minst betydelse för hur tillgängliga nya farleder blir i Arktis. Den som ligger närmast att bli isfri är nordostpassagen. Den kan bli farbar utan isbrytare ett par sommarmånader från 2050 redan vid två graders uppvärmning. Säsongen förlängs sedan i takt med uppvärmningen – och ju varmare det blir desto närmare Nordpolen och längre från kusterna kommer det gå att färdas. Passagen utanför Kanadas kust skulle dock vara mer svårtillgänglig även vid högre framtida utsläpp, konstaterar Torben Königk. Passagen är beströdd av öar och trånga passager, som snabbt kan fyllas av drivis om vindarna vänder. 

– I alla fall kommer man behöva några isbrytare för att göra vägen fri. Om man nu absolut vill åka dit.

Så vi kan fortfarande rädda delar av Arktis havsis? 

– Vi kan förmodligen inte förändra att det blir somrar där isen nästan försvinner helt. Men vi kan påverka om Arktis (varje år reds anm) kommer vara isfritt i flera månader eller längre, så det spelar fortfarande en tydlig roll hur mycket vi släpper ut i framtiden. Det är helt klart.

Men Niklas Granholm på FOI tror att vi kan vänta oss en ökad konfliktrisk i Arktis, även om vi skulle klara Parisavtalet. Inte minst då omvärldsfaktorer kan göra rutterna via Arktis mer konkurrenskraftiga med isbrytare. Exempelvis om konflikter gör Suezkanalen för farlig – eller klimatet gör Panamakanalen svårare att passera. 

– Jag tror inte det hänger ihop med att det är ett visst gradtal som man lyckas hålla och då slipper man konflikter i Arktis, det tror jag inte, säger han.