Ett gemensamt land med samma villkor för alla, oavsett etnicitet eller religion, vore den bästa lösningen på konflikten mellan Israel och Palestina, skriver Taha Khatab. En tvåstatslösning tror han inte på, bland annat för att den varken har stöd av Netanyahu eller Trump.
DEBATT. Den globala studentrörelsen för Palestina växer. Studenter världen över mobiliserar för palestiniernas rätt till självbestämmande och mot den pågående etniska rensningen. Ett av våra mest ikoniska slagord är ”Från floden till havet, Palestina ska bli befriat”. För vissa är det en vision om rättvisa, för andra ett slagord fyllt av missförstånd. Men kärnan är enkel: Det handlar om mänskliga rättigheter och rätten till återvändo för de miljoner palestinier som fördrivits från sitt hemland.
När Israel utropades 1948 skedde det genom en brutal etnisk rensning. Hundratals palestinska byar och städer utplånades, och över 750 000 palestinier fördrevs. Enligt FN:s flyktingorgan UNRWA är i dag över 5,9 miljoner palestinier registrerade flyktingar med en laglig rätt att återvända – en rättighet som Israel konsekvent förnekar.
Förespråkare av Israels politik hävdar ofta att judar också fördrevs från arabiska länder, men historikern Avi Shlaim har visat att Israels underrättelsetjänst Mossad var inblandad i attacker mot judiska samhällen i Irak på 1950-talet. Syftet var att skapa rädsla och påskynda emigrationen till Israel.
Sionismen framställs ofta som en judisk befrielserörelse, men i praktiken var det ett europeiskt kolonialt projekt. Theodor Herzl organiserade den första sionistiska kongressen 1897 i Basel, där målet blev att skapa en judisk stat i Palestina – ett område där judar var en liten minoritet och där ingen folklig judisk rörelse existerade för en stat.
Ironiskt nog har endast tre av Israels femton premiärministrar varit födda i det historiska Palestina (Brittiska Palestinamandatet). Alla andra har varit födda i Europa eller andra delar av världen, vilket belyser sionismens koloniala karaktär. Sionismen har alltid vilat på idén om demografisk dominans – att säkerställa en judisk majoritet genom fördrivning och bosättningar. Detta pågår än i dag genom expansionen av illegala bosättningar på Västbanken och förtrycket av palestinier i Gaza.
Tvåstatslösningen är en illusion
I decennier har västvärldens ledare pratat om en tvåstatslösning. Men i verkligheten har den aldrig haft en chans. Israel har systematiskt förhindrat möjligheten genom:
- Ockupation och bosättningar – Över 700 000 israeliska bosättare bor i dag på Västbanken och i Östra Jerusalem, i strid med internationell rätt.
- Apartheidmurar och vägspärrar – Palestinska områden är splittrade och isolerade, vilket gör en fungerande palestinsk stat omöjlig, enligt Amnesty International.
- Militära angrepp och blockader – Gaza är under en brutal blockad som gör livet outhärdligt för två miljoner palestinier.
FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter har slagit fast att Israel i dag upprätthåller ett apartheidliknande system. Även sydafrikanska ledare har jämfört Israels politik med, och ibland framhållit den som värre än, apartheidregimen i Sydafrika.
USA och Trump
I denna situation spelar USA en avgörande roll. Washington har i årtionden stött Israel militärt och ekonomiskt, vilket har möjliggjort fortsatt ockupation. Men nu ser vi ett nytt skifte i retoriken. Donald Trump chockade världen nyligen genom att säga att USA borde ”ta kontroll över Gaza” och skapa ett ”vackert område” där palestinierna kan bo – men inte återvända till sina hem. Trumps uttalande, som han gjorde vid en gemensam pressträff med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, visar att vissa makthavare hellre ser en permanent fördrivning av palestinier än en rättvis lösning. Det är ännu ett bevis på att tvåstatslösningen inte bara är omöjlig – den är inte ens önskvärd för de krafter som styr Israel och USA.
En demokratisk enstatslösning innebär inte att någon ”kastas i havet” utan att den koloniala strukturen Israel avvecklas och ersätts med en stat där alla invånare – oavsett religion eller etnicitet – har lika rättigheter. Rätten att återvända är en grundläggande mänsklig rättighet enligt FN:s resolution 194, och apartheid måste avskaffas, precis som den en gång gjorde i Sydafrika. En långsiktig fred kan bara byggas genom jämlikhet, inte genom separata och ojämlika stater.
Vi vägrar acceptera en verklighet där generationer av palestinier tvingas leva i flyktingläger medan deras hem tas över av bosättare. Vi vägrar tiga när Israel bombar civila i Gaza och kallar det ”självförsvar”. Historien visar att inget kolonialt projekt varar för evigt. Frågan är inte om Palestina kommer att befrias, utan när.
Det är dags att kräva rättvisa – från floden till havet i Palestina.
