Upptäcktsresande i ord och landskap

Det är en gråmulen och fuktig januaridag när jag anländer till Alingsås. Det passar bra för mitt uppdrag här, tänker jag. Jag ska träffa Erik Andersson, senast aktuell med boken Torv. Resor på de brittiska öarna där han i fem olika essäer reser runt på Achill Island i västra Irland, på Isle of Skye och Yttre Hebriderna i Skottland samt i Yorkshiredalarna och Östangeln i England. Överallt dyker torvmossarna upp och vädret under dessa resor, föreställer jag mig, är förmodligen i huvudsak både grått och fuktigt.

På Kungsgatan står en gråsprängd man med skägg, kavaj och uppknäppt skjorta och väntar. Han fimpar cigaretten och visar mig upp till sin arbetslokal där det ser ut ungefär som man kan förvänta sig hos en författare och översättare, nästan alla väggar kantas av bokhyllor  och böckerna avslöjar en del om Anderssons stora intresse för den västgötska landsbygden. Här finns till exempel böcker om Risveden – en svensk obygds historia i tre delar och ett antal band av Västergötlands fornminnesförenings tidskrift som upptar nästan ett helt hyllplan.

Jag bestämmer mig för att gå rakt på sak och fråga om varför han har fastnat för just torv.

– Det kommer nog från att jag började åka till Irland när jag var runt 20. Där är torv fortfarande en kulturellt viktig grej eftersom folk har sina torvlotter som de använder för att elda med, och om man hyrde en stuga fick man så mycket torv man ville ha. Torven var helt enkelt väldigt närvarande i folks liv på ett annat sätt än vad den är här.

Erik Andersson menar att det inte bara är en kulturell skillnad utan att det också är en annan typ av torv som återfinns på den brittiska öarna än den man hittar i Sverige.

– Det man lägger märke till i de här landskapen är att det är väldigt mycket kala kullar och att det växer torv på dem. Men det har ju inte alltid varit så utan en gång har det förmodligen varit skog och sedan har det kommit torv istället.

– Sett ur dagens synvinkel känns det som en tidig miljöförstöring. Någon gång har träden avverkats, eller att det har blivit sämre miljömässigt för träden, och sen har torven kommit istället. Och den utvecklingen går inte att vända. Det kommer inte att komma nya träd av sig självt.

I dag talas det mest om torvbrytningens negativa klimatpåverkan, men torven har också många värdefulla egenskaper. Till exempel fungerar den som ett arkiv över naturen och kulturen ända sedan istiden. I torven kan man till exempel hitta pollen som visar vad som har odlats. Erik Andersson pratar även varmt om lukten av torv och i boken får man lära sig att torven på de brittiska öarna har använts till mycket mer än att bara elda med. I Fensalarna i Östanglien odlar man till exempel i torven – den klassas till och med som Englands bästa åkermark.  

Associationer och sidospår

I Erik Anderssons författarskap märks inte bara en dragning till de brittiska öarna utan också till den västgötska landsbygden. Han är uppvuxen i Västra Bodarne, utanför Alingsås, där han alltjämt bor och Västergötland spelar en central roll i boken Hem där han besöker femtio olika socknar i Västergötland som heter någonting med hem (till exempel Gudhem och Varnhem, men också mer dolda namnformer som Lerum och Hajom). Men också i romanen Den larmande hopens dal från 2008 som har beskrivits som ett slags Västgötaepos.

– Den där Västgötaromanen skulle inte alls bli någon Västgötaroman från början, idén var bara att den skulle handla om livet på en landsbygdstidning. Men sen behövde jag kolla upp någonting om Västergötlands historia och ju mer jag läste desto mer fick jag fortsätta läsa, för folk sa helt olika saker. Och man måste försöka göra sig en bild av hur det kom sig att det blev så här.

Sådär verkar det ofta fungera när Erik Andersson skriver, han börjar i en ände och via associationer och sidospår kommer han ut någon helt annanstans. Det är inte för inte som ett av kapitlen i boken Torv heter ”Spårändringar” och att boken förstås inte bara handlar om torv utan också om rundhusbyggande, sjöfåglar, dietpoddar och mycket annat.  

– Ibland när man skriver så upptäcker man något nytt spår och så tänker man att man måste följa med och se vad det är.

Lite samma förutsättningslösa upptäcktsglädje går igen i hur Erik Andersson gör när han griper sig an ett landskap. ”Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta”, skriver han till exempel på ett ställe i Hem.

– Jag upptäckte när jag skrev den där boken att de första en eller två timmarna gick jag mest runt och tänkte på annat. Det tar liksom ett tag att bli uppmärksam på vad man har omkring sig, men så småningom börjar man se saker.

Han anser också att uppmärksamheten skärps om man promenerar ensam.

– Ibland hade jag med mig någon kompis och tänkte att fyra ögon ser väl bättre än två. Men så fungerar det inte. Går man ensam är man oftast lite mer vaksam.  

”Att komma till Irland kändes som en tidsresa”

Erik Andersson berättar att hans moster och morbror var bönder, men själv är han uppvuxen i ett villaområde och var måttligt intresserad av jordbruk som barn.

– Jag var helt med på det här med att bönder är någonting man ska göra sig lustig över, att de är lite korkade och så.

Ändå måste det ha funnits något slags intresse för landsbygden, funderar han, för när han kom upp i tonåren och började åka på semestrar med kompisar så hamnade de hela tiden på landet.

– Jag hade insett att jag vill inte tågluffa till Paris eller Madrid utan jag vill cykla runt på landsbygden, det tycker jag är bättre.

Via författaren Flann O’Brien väcktes ett intresse för Irland och på den vägen är det, menar han.  

– Landskapet spelar ofta en väldigt stor betydelse i den irländska litteraturen. Först jämförde jag och lade märke till saker som inte var likadana som hemma, men sen kom jag till en punkt då jag nästan visste mer om det irländska landskapet och historien än den svenska. En sak som jag tyckte var slående när jag kom till Irland i början av 80-talet var att det kändes som en tidsresa. Folk drev omkring med får och hundar och gick efter med ett litet spö, sådär såg det ju inte ut på den svenska landsbygden längre.

Han avbryter sig och häller upp kaffe och ur en påse halar han fram två toscakakor från det lokala bageriet. Han varnar för att bageriet har nya ägare och att han inte kan garantera kvalitén på kakorna, men de visar sig vara alldeles utmärkta.

Erik Andersson menar att de brittiska öarna och Sverige utåt sett är ganska olika, men att de ändå hör ihop på något sätt. I en av essäerna i Torv får han idén att grunda en ny nation som ska bygga på geologisk grund. Nationen ska bestå av länderna som vilar på Kaledonien, det vill säga Sverige, Norge, Skottland, Irland och Wales. Något nationsbygge tycks det hittills inte ha blivit, men han verkar påtagligt nöjd när jag för det på tal.

– Får jag tillfälle så för jag fram idén. En av mina döttrar bor i Skottland och när jag pratar med hennes vänner där så är de helt med på det här. Visst, vi kan ha en nation ihop, bara vi slipper engelsmännen.

Både Skottland och Västergötland har väl lite av det här underdog-perspektivet?

– Ja precis, det är ju en stark likhet med Irland också, att det finns en centralmakt någonstans som man inte vill ha. Fast Skottland utmärker sig ju faktiskt genom att vara det enda landet i världen som tackat nej till att bli självständiga.

Återkommande i flera av Erik Anderssons essäer är också vikten av att tillbringa lång tid i ett landskap för att verkligen förstå det på djupet.

– Jag har alltid varit lite skeptisk till guideböcker. Att man åker till en plats och så ska man uppleva någonting förutbestämt, det verkar ju inget roligt. Min tanke är att man kan åka i stort sett vart som helst, och någonting finns det ju, om man har förmågan att uppfatta det.

Jag har funderat på om många i dag inte känner en så stark relation till landskapet runtom oss, dels eftersom vi inte tillbringar så mycket tid i det, men också för att vi saknar ord för vad saker heter. Vad tänker du om det?

– Ja, jag kan ju inte så mycket om fåglar eller blommor heller. Men om man går mycket så tänker man ”nu har jag sett den här gula blomman hela dagen – den måste ju heta någonting!”. Och har man lyckats ta reda på det så kommer man att se den blomman överallt nästa gång, för att man har lärt sig den. Det kommer upp i ens medvetande på ett annat sätt.

Om vi lärde oss mer och kände en starkare relation till landskapet, tror du att det skulle kunna bidra till att fler började engagera sig mot miljöförstöring och klimatförändringar?

– Ja det tror jag säkert. Om man vet vad det är för fåglar och växter blir man ju kanske mindre benägen att asfaltera alltihop. Ordet värde i dag är ofta ganska ensidigt pengars värde, och så fort man börjar tänka så blir egentligen allting helt utbytbart. För det spelar ingen roll hur de där pengarna har genererats utan det handlar bara om att de ska öka.

Erik Andersson menar att samma sak syns inom förlagsvärlden där han menar att vinst har blivit ett viktigare värde för många förlag än att ge ut bra böcker.

Började översätta sci-fi–litteratur

Sedan debuten med Ättlingen från Mecklenburg 1993 har Erik Andersson hunnit ge ut tolv böcker. Det egna skrivandet har han hela tiden växlat med översättandet av engelsk och irländsk litteratur.

– Att jag började översätta var för att jag behövde en försörjning helt enkelt. Jag började skriva för att jag ville ge ut science fiction-magasin, vilket jag också gjorde, dag och natt under många år. Men när man flyttar hemifrån inser man att man behöver ha någon slags inkomst också.

Redaktören för förlaget Delta Science fiction, Sam J. Lundwall, lät honom översätta en bok på prov och på den vägen var det. Sedan dess har det blivit ett sextiotal översättningar, däribland nyöversättningarna av Tolkiens Hobbiten och Ringarnas herre och James Joyces Ulysses. Till både dessa har han också givit ut små böcker som beskriver arbetsprocessen – Översättarens anmärkningar samt Dag in och dag ut med en dag i Dublin.

Båda de jobben måste väl ha känts lite som självmordsuppdrag med tanke på hur många starka åsikter det finns om dem?

– Jo, men när jag fick frågan om att översätta Tolkien så hade jag ändå översatt i nästan 20 år, så jag var inte så orolig för själva jobbet egentligen. Och jag var inte så rädd för Tolkien-fansen heller eftersom jag kände en samhörighet med dem. Det är klart att de är nördar, men det är ju jag med!

Hans metod när det gäller översättning har han beskrivit som att han helt enkelt slår upp boken, börjar på första meningen och jobbar sig sedan igenom den.

– Förr brukade jag inte prata så mycket om det, jag skämdes väl lite och tyckte att det inte riktigt verkade seriöst att jobba på det sättet. Men sen har jag förstått att det är många andra översättare som gör så också. Medan andra tycker att det är självklart att man ska läsa igenom boken först. Och sen finns det dem som gör en råöversättning först. Det har jag aldrig fattat. Ska jag översätta lite dåligt först då, eller vad?

Efter att han hade skrivit Den larmande hopens dal, som kom att bli hans största publiksuccé, tänkte han att han skulle ägna sig mer åt sitt egna skrivande och bara ta sig an lättare översättningsuppdrag. Men i samma veva kom alltså frågan om att översätta Ulysses, 1900-talets kanske mest inflytelserika och samtidigt mest komplicerade roman.

– Det innebar att jag inte kunde skriva något eget på tre år. Så det gick ju verkligen helt emot mina planer. Men det var ju samtidigt väldigt hedrande att få ett sådant förslag. Och så tänkte jag väl att  nu har jag ju intresserat mig för Irland i så många år, så nog skulle jag väl klara det här. Men nu blir det inga fler sådana uppdrag, nu får det vara nog.

Kaffet är slut och toscakakorna uppätna. Efter att vi har sagt adjö promenerar jag mot tågstationen och passerar Stora torget där det står en byst av Alingsåsaren Jonas Alströmer. Potatis i all ära, tänker jag, men det är ändå någonting visst med torv.