Vargen är en del av ekosystemen – liksom vi

Även om årets licensjakt på varg nu är avslutad upphör inte vargen att röra upp känslor. Nyligen rapporterade P4 Skaraborg att 12 vargar skjutits i nödvärn under 2024, vilket är den högsta siffran sedan 2013. Hittills i år har två fall där man hävdat att varg skjutits i nödvärn polisanmälts. 

Människan har länge haft en komplex relation till vargen. Under 1800-talet utrotades den i princip helt i Sverige, och därefter har en långsam återetablering skett under 1900-talet. I dag är vargen föremål för het politisk debatt där dess vara eller icke vara diskuteras flitigt. Och det är inte bara i Sverige som vargfrågan är aktuell: i december förra året beslutades efter förslag från EU-kommissionen att vargens skydd i hela unionen ska sänkas. 

Av någon anledning verkar vi inte vilja släppa idén om vargen som en fiende som vi tydligen bör förvalta till döds. Så här skriver Naturvårdsverket om licensjakten på varg: “Licensjakt är en del av Sveriges rovdjurspolitik. Den bidrar till att skapa balans mellan människors intressen och politiskt fattade mål om att bevara stora rovdjur. Förvaltningen av varg ska vara långsiktigt hållbar och bidra till att samexistens mellan människor och varg är möjlig.”

Vi har cirka 375 vargar i Sverige (och får vår landsbygdsminister som han vill kan det antalet halveras). Ställ det i proportion till att vi är drygt 10 miljoner människor. Var finns balansen? Det är otroligt att så många människor kan vara hotade av så få vargar, och det är absurt att påstå att vi behöver ha ihjäl vargar för att möjliggöra samexistens. Man undrar ju verkligen vem som faktiskt hotar vem när man ser de siffrorna. 

För den som menar att det inte är människor utan främst tamboskap som hotas är siffrorna också talande. Totalt angreps 455 boskapsdjur under 2023. De utgör en extremt liten andel av de hundratusentals kor, får, grisar med flera som finns i Sverige. Man kan alltså med gott samvete säga att den som våra boskapsdjur ska vara mest rädda för är människan, inte vargen. Det är ju trots allt vi som föder upp dem enbart för att slakta och äta dem. Så groteskt beter sig inte ens den stora stygga vargen. 

Döden är alltid central i diskussionen om vargen. Döden verkar vara den lösning som ses som mest rimlig. Befinner sig vargen på fel plats ska den dö. Om den existerar enligt sina egna instinkter och behov en aning för nära människan ska den dö. Om en jägare släppt sina hundar lösa i ett känt vargrevir och sen ser vargen i närheten av sin hund ska den dö. Att vargen är en central del av våra svenska ekosystem verkar mindre viktigt när människan känner sig hotad. Att vi människor också är en del av ekosystemen, att vi påverkar dem i stor utsträckning med vårt beteende och att vi är beroende av att de fungerar för att kunna leva på den här planeten verkar ha glömts bort i den politiska vargfrågan.  

Vi behöver en radikalt annan politik kring vargen, där vargens intressen och behov tas på betydligt större allvar. En politik där man flyttar fokus från död till att ge vargen möjlighet att leva sitt liv utan att vare sig behöva tränga sig på människan och vice versa – ett fokus på faktiskt samexistens. Vi människor är inte de enda rovdjuren på den här planeten, tro det eller ej. Vi har inte monopol på marken, skogen, naturen – vi är bara en del av helheten, och vi behöver rika ekosystem med en stor biologisk mångfald för att kunna leva. Vi kan inte döda alla andra rovdjur och tro att det kommer gynna oss, för i längden blir resultatet det motsatta.