Jag sitter i taxin på väg hem när polisen plötsligt stoppar oss. Jag ser på taxichauffören att han är obekväm kring situationen. ”Jag har inte ens gjort något”, mumlar han medan han vevar ner rutan. Jag är så pass fokuserad på vad som sker vid förarsätet att jag inte noterar att den andra poliskollegan öppnat dörren vid min sida. Han frågar om legitimation, jag räcker över den för att sedan fråga vad det gäller.
De berättar att de stoppar bilar med anledning av alla sprängdåd som skett i mitt närområde. En obekant känsla kryper fram, en slags tacksamhet över den ökade polisnärvaron. Jag är som så många andra livrädd för sprängdåden. Jag hatar den delen av mig, att jag som så många andra räds åt sådant som kan drabba ”vem som helst”. Som om den terrorvåg som svept över Järva sedan 2015 inte angår mig. Som om det inte var – och är – människor, precis som jag, som drabbats av gängvåldet i över ett decennium och som samtidigt behöver tänka på när de ska hämta barnen från förskolan. De som precis som jag mest funderar på att hinna med tunnelbanan eller bussen.
Polisen vinkar oss vidare. Min och taxichaufförens blickar möts genom bilspegeln. Han suckar och skakar på huvudet. ”Vissa saker måste bli sämre för att bli bättre” säger han. Jag håller inte med honom, men jag känner igen mig i honom. Hopplösheten och rädslan. Han är inte ensam om den.
Men jag funderar även på vilket samhälle vi har kvar när det förebyggande arbetet sakta trängs undan av i (bästa) fall repressiva åtgärder – i värsta fall fascistisk accelerationism?
Redan för sex år sedan skrev jag en krönika i Svenska Dagbladet om hur straffrabatten och de ”hårdare tagen” riskerar att skapa raka motsatsen till vad det är ämnat att göra. De 13-åringar som efter våldsvågen i Järva 2015 fick sitt första möte med staten genom polisen är idag 23 år. Det är 23 år utan större förebyggande insatser. 23 år av att skolan och socialtjänsten kunde ha klivit in tidigare. Några av dessa tonåringar fick straff och lär snart komma ut, om de inte redan har det. Har de hårdare straffen hjälpt någon av dem?
Ett viktigt samtal om gängkriminalitetens grepp om samhället blev istället kapat av nationalismen. I det finns inga lösningar. Det går inte att ”lösa” människors hudfärg eller etnicitet. Lösningen på nationalismens frågeställning är alltid folkmord. Människor existerar i det här landet, och har gjort i generationer.
I den så kallade ”WPR”-analysen frågar sig professorn och statsvetaren Carol Bacchi just detta. What’s the Problem Represented to be? Eller som man säger på ren svenska: som man frågar får man svar.
Den samlade forskningen inom kriminologi har gång efter gång debunkat teorin om att hårdare tag leder till bättre resultat. Nyligen skrev juristen Evin Cetin en bra text på DN där hon benade ut vad det brottsförebyggande arbetet innebär. Det vill säga allt annat än höger-narrativet om att ”fritidsgårdar är lösningen till allt enligt vänstern” som högern gärna vill hävda på sociala medier.
Taxichauffören är en människa precis som jag. Vi är båda två jävligt trötta på vad som pågår. Jag vet inte hur vi löser skiten med gängkriminalitet. Men jag vet att jag är rädd. För mig själv, för samhället och för hur politiker väljer att utnyttja vår kollektiva rädsla.
Att min debutbok, Det var bättre förr, snart släpps genom Norstedts! Spänd på reaktionerna.
Att Trump just nu ser världen som sin privata lekplats.
