Jag kände nog bara den gamle Václav Havel. Han som varit dissident, men nu var president. Det är länge sedan nu, men jag brukade citera ett av hans tal i riksdagen. Han höll det när han tog emot Sonningpriset i Köpenhamn 1991, och för de som var där måste det ha varit ett förvånande tacktal. Istället för att berätta om kampen mot kommunismen eller tiden i fängelse eller ens i särskilt hög grad den kulturgärning han fick priset för, så talade han om – sina gamla vänner. De som gått med honom i arbetet för demokrati, och nu, likt honom själv, var del av det nya Tjeckoslovakiens styre. De som nu alla var fångade ”i en värld av privilegier, undantag, extraförmåner, av mycket viktiga personer som gradvis håller på att förlora uppfattningen om hur mycket en spårvagnsbiljett kostar”.
Han stod där i sin frack inför Danmarks kulturelit och talade om ”maktens djävulska frestelser”, om att leva just ”där de kommunistiska pampar som jag kritiserat i hela mitt liv levde”. Och han sa att det där var förrädiskt, just för att en människa som inte längre vet vad spårvagnen kostar inte är samma människa som den som i sitt tidigare liv visste det och mycket mer: ”Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därmed hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom.”
Den Havel läste jag, och i riksdagen sa jag att om den kritiken var giltig mot hjältar som varit beredda att offra allt för friheten, så kunde den kanske säga något också till oss som givits politisk karriär där det var så mycket enklare – men då brukade mina kollegor skaka på huvudet. Motionerna om sänkta riksdagslöner avslogs.
Den här vintern, när Trump ominstalleras till president, Putin fortsätter slakten i Ukraina och vår egen regering hellre låtsas vara icke-läskunniga än erkänner att deras allierade utför folkmord, läser jag istället den yngre Havel.
I en samling brev, tal och texter från tiden fram till 1989, fångar han vardagslivet i ett totalitärt Prag.
Redan i sin tid var anslaget annat än att det bara sa något om att leva i det totalitära. Havel försökte beskriva något viktigt för varje människa som lever i ett samhälle mindre än det hon kan drömma om.
Säkert är det därför texterna känns mer aktuella än exotiska. Grönsakshandlarens påtvingade lojalitetsförklaring med makten i skyltfönstret, blir min nödvändiga statusuppdatering om det lyckade livet. Låtsasdebatterna som tillåts innanför censuren, blir diskussionerna som nu döljer hur alla de friheter människor som Havel kämpat för nu är hotade. Den diffusa makten som träder fram i all sin tydlighet i Havels brev till sin diktator, blir i vår tid oligarkerna som tar över stat efter stat. Samma skrivbord, samma kön, samma fångenskap i maktens djävulska frestelser.
En kollega till mig brukar tala om vardagsmotstånd. Var är jag i denna tid, som jag så djupt önskar vore annorlunda? Var kan jag göra min skillnad? Den yngre Havel ger svar: Om den här världen är normal, så är det enda rätta att vara dåre!
Havel ekade egentligen en uppmaning från Erasmus. Han förklarade att man kan vara dåren som tror på förändring av det till synes oföränderliga, som säger den sanning hon uppfattar även när det är obekvämt, och som väljer att leva det liv hon önskar också åt andra. Så kan den maktlösa välja bort sin maktlöshet.
Att känna igen sig i detaljerna i Havels Prag ger också ett litet dåraktigt hopp. I de flesta av dem ryms inte särskilt mycket förväntan på någon snar förändring. Det totalitära är murat hårt, och dårskapen dyr. Men världen förändrades då också. Det har den alltid gjort.
Vardagsmotstånd och dårskap.
Varje värld där Elon Musk är rik och mäktig.
