“Om krisen eller kriget kommer” heter broschyren från MSB som uppmanar oss att hålla ihop och bygga motstånd i vardagen. Men regeringen satsar på rasistiska utspel, krigsromantik – och dansbandsmusik. Det är omöjligt att ta Tidöpartierna på allvar, skriver företrädare för flera partier, nätverk, hjälporganisationer och föreningar för människorätt.
DEBATT. ”Med vapen i hand och med livet som insats.” Så förväntas de svenska medborgarna agera i händelse av krig. I alla fall om vi får tro vad statsminister Ulf Kristersson sa vid rikskonferensen Folk och försvar i januari 2024.
Det krigsromantiska uttalandet skapade snarare oro och förvirring än trygghet och nationell sammanhållning. Så låt oss se vad som egentligen gäller.
Till skillnad från statsministerns bild av totalförsvaret, riktar sig MSB:s gula, lättlästa skrift till alla invånare, oavsett medborgarskap. Myndigheten pekar på vikten av att vi invånare håller ihop, i såväl kris som eventuellt krig.
Broschyrens framsida visar förvisso en militärkvinna med vapen i hand, men innehållet handlar främst om att bygga civil motståndskraft. I vardagen, tillsammans med anhöriga, kollegor, vänner och grannar. Ett uppdrag som ideella människorättsgrupper runt om i Sverige ägnat sig åt i åratal, bland annat genom att erbjuda våra nyaste invånare allt från språkkaféer och läxhjälp till fotbollsträning och övningskörning.
Denna vår gemensamma uppgift – att hålla ihop – sammanfattas klart och tydligt i lagen om totalförsvarsplikt: ”Totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen”. Helt oavsett våra olika födelseländer, religion, medborgarskap etc. Vad statsministern än säger. Och hur mycket Tidöpartierna än försöker dela upp oss invånare i ”vi och dom”.
Kristerssons tal om ”vapen i hand” kunde dessutom tolkas som att eldhandvapen plötsligt skulle bli tillgängliga för alla och envar. Men vapenhantering är nu ingen uppgift för gemene invånare. Det tar det militära försvaret hand om, precis som vanligt.
Ett starkt totalförsvar – både det militära och det civila – bygger på att vi gemensamt ser till att samhället fungerar. Och det gör de flesta av oss, banalt nog, inte alls med vapen i hand utan snarare med soppslevar, soptunnor och småbarnsblöjor.
Vi pratar om något så vardagligt som livsmedelsförsörjning, sophantering och barnomsorg. Om kollektivtrafik och sjukvård. Om byggarbeten, elförsörjning och hemtjänst.
I dagarna rapporterar SKR (Sveriges kommuner och regioner) om det växande arbetskraftsbehovet i välfärden. Man konstaterar att utrikes födda invånare redan i dag utgör en betydande del av arbetskraften. Man lyfter också fram betydelsen av så kallade ”friskfaktorer”, som bidrar till medarbetarnas välmående, utveckling och prestationsförmåga. Allt medan Tidöpartierna fortsätter att förespråka orimliga utvisingsbeslut och krav på ”återvandring”.
Vi menar att den systematiska, skattefinansierade jakten på muslimer och ”invandrare” slår mot välfärdens mål och mot viktiga samhällsfunktioner.
En ansvarsfull politisk ledning vill givetvis främja ett välfungerande civilförsvar, något som inte bara håller befolkningen samman och vid gott mod, utan även signalerar en nationell styrka utåt, mot främmande makt.
Vid dagens krigshets är det dessutom nödvändigt att visa vår kraft för fred och solidaritet med våra medmänniskor runt om i världen.
Men vad gör Tidöpartierna? Istället för att föregå med gott exempel raserar de landet inifrån. Bland annat genom ett ständigt ifrågasättande av Sveriges muslimer och alla med så kallad ”utländsk bakgrund”. Det vill säga en fjärdedel av vår befolkning. Allt bakom rökridåer av populistiska beslut som avskaffandet av plastpåseskatten, och en bristfällig ljudkuliss av svensk dansbandsmusik.
Det är inte bara svårt att ta Tidöpartierna på allvar. De utgör i själva verket ett hot mot människors trygghet och säkerhet, såväl i Sverige som internationellt.
Ann-Charlotte Andersson, nätverket Tisdagar mot Tidö, Stockholm • Sead Busuladzic, Visionspartiet • Hampus Cronander, Solidaritet • EvaMärta Granqvist, föreningen Hjärta • Natte Hillerberg, föreningen Läkare mot rasism • Ali Kader, För allas bästa • Alec Lundström, nätverket Nu är det nog! • Babu Mostak, kampanjen Riv Tidöavtalet • Mehran Najafi, föreningen Iranprotest, Lund • Klara Patzauer, Världen i Värmland • Soledad Quintana Fernández, Feministiskt initiativ • Christina Rhodin, nätverket Skåne för amnesti • Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron, Stockholm • Håkan Stråge, Team W i Malå • Rebecca Sunnerås Jonsson, Feministiskt initiativ, Malmö • Lena Sörlin, Aktion i Umeå för afghanerna
