Förra veckan var det tio år sedan terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då tolv personer dödades, varav åtta jobbade på redaktionen. Bakgrunden till attacken var, som ni kanske minns, att tidningen hade publicerat karikatyrbilder av profeten Muhammed (att överhuvudtaget avbilda Muhammed räknas inom islam som en allvarlig synd).
Trots attacken och trots att redaktionen numera lever under polisskydd och verkar på hemlig plats har Charlie Hebdo fortsatt att stå upp för yttrandefriheten. I samband med tioårsdagen släppte de till exempel ett specialnummer med en tävling där de utsåg den roligaste och elakaste teckningen av Gud eller en religiös ledare.
Man kan beundra Charlie Hebdos starka tro på yttrandefriheten på samma sätt som man kan beundra andra som fortsatt att säga vad de tycker trots att de blivit dödshotade, till exempel Salman Rushdie eller Lars Vilks. Men samtidigt som det är viktigt att stå upp för rätten att kritisera alla former av religiös fanatism är det också viktigt att se hur yttrandefriheten kommit att användas som ett slagträ i kampen mot muslimer.
Som Rebecka Kärde väldigt träffande skriver i DN måste man, när man pratar om terrorattacken mot Charlie Hebdo, också lyfta in bakgrunden – till exempel Frankrikes kolonialisering av Nordafrika, fattigdomen i Paris och framför allt en ökande rasism mot muslimer efter elfte september-attackerna. Inget av detta ursäktar givetvis terrorattacken, men har man inte bakgrunden klar för sig blir det en meningslös diskussion. Man kan stå och skrika att yttrandefriheten är fundamental och att alla som inte fattar det är dumma i huvudet, men det är inte så troligt att någon, förutom de redan frälsta, kommer att lyssna.
Man kan också diskutera varför det nästan alltid är rätten att kritisera islam och håna muslimer som är det viktiga för dem som säger sig värna om yttrandefriheten, eller varför antisemitiska avbildningar bland många bedöms som något mycket allvarligare än islamofoba.
Bilden av muslimer som lättstötta fundamentalister som svarar på alla provokationer med våld passar väl in i det högerextrema narrativet, som säger att människor som vuxit upp med islam och människor som fötts i väst aldrig kan leva sida vid sida. Och ja, det finns islamistiska fundamentalister, något som terrordåden mycket väl har visat. Men det finns också kristna fundamentalister, möjligen inte lika många som är beredda att ta till våld, men backar vi några hundra år i tiden så var hädelse ett väldigt allvarligt brott även här.
Satir handlar ofta om att gå över gränsen, att medvetet trycka på knappar som kommer att göra vissa grupper upprörda. I ett demokratiskt samhälle är det viktigt att försvara den rätten. Men med rätten kommer också ett ansvar. Om du märker att du ständigt riktar in dig på samma grupp, om denna grupp dessutom är en grupp som är systematiskt diskriminerad och om du hyllas av högerextremister och blir inbjuden till att tala på deras konferenser (så som Lars Vilks blev) – då är det kanske dags att börja fundera över vad du håller på med. Det handlar inte om att vara emot yttrandefrihet eller satirens betydelse, det handlar bara om förmågan att hålla två saker i huvudet samtidigt.
Fint med mycket snö!
Det svenska flygandet har ökat igen efter pandemin även om det ännu inte når upp till samma nivå som innan.
