Hur ska man i Sverige förstå det paradoxala i att Luigi Mangione – som står anklagad för mordet på Brian Thompson, VD för försäkringsbolaget United Healthcare, som ägde rum på öppen gata i New York den 4 december förra året – kommit att betraktas som en folkhjälte, ja, till och med sexsymbol? Innan förra årets slut florerade kärlekssånger, idolbilder och sexnoveller om honom på internet.
Om denna frågeställning har det redan gjorts en hel del analyser, vars slutsatser är samstämmiga: Hyllningarna till Mangione bottnar i en folklig vrede mot det amerikanska sjukförsäkringssystemet som på de mest skrupelfria vis tjänat förmögenheter på ”vanligt folks” bekostnad.
Redan några timmar efter mordet började sociala medier fyllas med upprörda berättelser om människors erfarenheter av att ha blivit nekade ersättning för sina behandlingar. I ljuset av denna verklighet ses Mangione som en symbol för motståndet som sparkar uppåt och skottlossningen mot Thompson som en käftsmäll mot systemet som ständigt sparkar nedåt. I spåren av denna händelsekedja har en moralfilosofisk diskussion blivit framträdande i USA. Thomas Hemstad skriver: ”Den handlar om olika sätt att döda människor på. Synliga eller osynliga, lagliga eller olagliga, konkreta eller abstrakta. Är det värre att skjuta ner någon på öppen gata, än att inkassera miljonbonusar på att förneka sjuka människor vård?”
Som filmvetare ser jag att det finns ytterligare en dimension som behöver avtäckas, för att fördjupa diskussionen: De audiovisuella mediernas roll. Hur konstruerar man ett narrativ och hur påverkas verklighetsuppfattningar med hjälp av (det rörliga) bildspråket? Denna dimension är relevant, eftersom – som bland annat filmforskaren Erik Hedling påpekat – en av filmmediets mest betydande egenskaper i mer än hundra år har varit försöken att överskrida normer beträffande representationer av sexualitet och våld. Ett resonemang som gör sig giltigt även i 2000-talets framväxande internetkultur.
Mot slutet av 1960-talet hade en av Hollywoods mest stilbildande och kompromisslösa gangsterfilmer någonsin sin premiär: Bonnie & Clyde (1967). Bankrånarparet i depressionsårens USA hyllades som folkhjältar och med filmen blev de närmast mytologiserade för den unga amerikanska generationen, mycket på grund av de bildsköna, karismatiska filmstjärnorna Warren Beatty och Faye Dunaway i titelrollerna.
Skottskadorna i filmen skildrades på ett brutalt, men verklighetstroget sätt, som fick biopubliken att uppleva våldets ohygglighet. Men det var samtidigt dessa obehagliga våldsskildringar som lockade publiken. Filmens dräpande slogan var: ”De är unga … De är förälskade … Och de dödar folk”.
Drar man paralleller till Mangione och parafraserar denna paroll skulle det kunna formuleras som: ”Han är en 26-årig hunk från en övre medelklass … Han är utbildad ingenjör och toppstudent från några av USA:s högre lärosäten … Och han tog lagen i egna händer.”
Kan det vara så att mordet på Thompson, liksom ikonskapandet av Mangione via digitala plattformar, synliggjort något annat, utöver den systematiserade ojämlikheten i USA och dess förödande konsekvenser för ”vanligt folk”? Jag tänker på något betydligt mer existentiellt, som människans behov av mytbildningar och legender. Att mytologiseringen av Mangione avslöjar vårt behov av komplexa berättelser om etiska och moraliska dilemman som gestaltats på ett sätt som är lätt att minnas och spridas.
Tilda Swinton kommer att tilldelas hederspris vid Berlin filmfestival. Hurra!
Sveriges regering är en av ytterst få i världen som inte fördömt Israels
agerande en enda gång.
