Kulturstödet har förändrats och blir nu svårare att få för små, fristående kulturutövare. När stora institutioner som redan har anslag också får söka blir det mindre kvar till de små, och situationen är allvarlig, skriver Carina Henriksson.
Nyligen kom besked från Kulturrådet om det nya sammanslagna kulturstödet, som nu innefattar allt. Tidigare fanns de separata bidragen Musikutgivning, Samverkan med Komponister, Konsert- och Samarbetsprojekt inom musikområdet. Nu omfattar stödet samtliga faser i produktionsapparaten: tillblivelse, produktion, repetition, premiär, turné, inspelning. Resultatet: 961 ansökningar, 112 beviljade bidrag.
Sammanslagningen innebar samtidigt att stödet nu är öppet för alla; professionella aktörer samt institutioner och organisationer som redan uppbär fasta anslag. Detta minskar möjligheterna för det fria kulturlivet, som nu även måste konkurrera med större aktörer som har statligt verksamhetsstöd.
Det är inte första gången stödformer försvinner. Den fristående stödgivaren Musikverket implementerades i Kulturrådet häromåret. Tack och lov räddades Konstnärsnämnden i sista stund.
Kulturskymningen breder ut sig nationellt men är särskilt märkbar i norr, där vi är få aktörer inom kulturområdet på heltid. För det fria kulturlivet är situationen allvarlig. Professionella aktörer och ideella kulturföreningar, både i glesbygd och centralort lider. Vi behöver skilja på amatör- och ideell föreningsverksamhet eftersom många föreningar genererar arbeten för professionella – arrangörsföreningarna är en viktig länk i näringslivskedjan.
Det fria kulturlivet dör långsamt. Livsutrymmet minskar för allt som har med kultur och bildning att göra. Snart finns endast det institutionella utbudet kvar. Är det kanske syftet med dagens nationella kulturpolitik? Att skapa ett ”godkänt” utbud som går att överblicka?
”Kultur i hela landet” känns som ett hån, särskilt i norr. Av de 961 ansökningarna beviljades två i Norrbotten, varav en gick till en institution och en till en festivalarrangör. I brödtexten spaltades sökta/beviljade bidrag upp länsvis, förutom ”nordligaste länen” som klumpades ihop. Hade obalansen i den geografiska fördelningen blivit för uppenbar annars?
Dagens kulturpolitik premierar institutionerna, medan det fria kulturlivet får allt svårare att överleva. I många fall har arrangörer inte råd att ta in annat än de institutionella subventionerade produktionerna, vilket skapar en osund konkurrens som beror på ett systemfel i grunden. Tänk om vi kunde ta varandra i hand och titta på vad vi kan skapa tillsammans. För att det ska bli verklighet krävs att verksamhetsmedel höjs för dem som uppbär statligt stöd och att projektmedel viks för det fria kulturlivet – i dag är det en osund konkurrens även här, och det blir de fria kulturutövarna som offras på svångremspolitikens altare.
Det fria kulturlivet dör i tysthet. Kulturföretagare försvinner eller byter bana. Konkurrensen om projektstöd och resurser är stenhård. Alla vet att för att den lokala Ica-handlaren ska finnas kvar så behöver vi handla lokalt – samma sak gäller kulturen! Det fria kulturlivet är viktigt för det lokala och regionala samhället, även om vi också behöver internationella och nationella utbyten förstås.
Ansvaret är gemensamt.
• Arrangörer: Tänk på innehåll, målgrupp men även långsiktigt på hur ni kan involvera lokal/regional kompetens.
• Institutioner/Organisationer: Fråga er själva om ni verkligen behöver projektmedel och om ni kan samverka med mindre aktörer. Ett uppdrag kan vara den avgörande skillnaden mellan fortsatt verksamhet och konkurs.
• Stödgivare: Var vill ni investera? I region, kommun, det fria eller institutionella kulturlivet?
• Näringslivet: Kan en del av överskottet investeras i regional kultur? Kan medel investeras i kultur i samma utsträckning som i sport?
• Media: Bevakning av kulturevenemang är avgörande för fria aktörer som inte har resurser för marknadsföring.
• Publik/konsument: Går du på evenemang? Stöttar du det som händer i din stad eller kommun?
Det diversifierade kulturlivet och den fria scenkonsten är snart ett minne blott. Större projekt med löptid på 1,5–4 år riskerar att behöva återbetala medel om projektet inte når urpremiär – ingen lön för redan nedlagt arbete. Den nuvarande strukturen gör det svårt att genomföra större scenkonstproduktioner utanför institutionerna utan att privata medel tas in i de tidiga faserna av projektet.
Framöver kommer det fria scenkonstutbudet att försvinna. Endast projekt med snabbare förlopp och redan existerande manus och musik kommer vara genomförbara, vilket kommer minska antalet uruppföranden.
Vi är i en farlig nedåtgående spiral. Om en trots allt framhärdar i att producera kultur, så behöver många fler projekt i olika faser vara igång samtidigt för att få livet och ekonomin att gå ihop, med risk för överbelastning, utbrändhet och psykisk ohälsa. Den nuvarande situationen är inte bara sorglig, utan den förvärras konstant. Det är rent ut sagt för jävligt hur det nationella kulturlandskapet ser ut i dag. Den nedåtgående spiralen har pågått länge, men nu är snart botten nådd och kanske är det dit vi måste gå, för att sedan trycka på omstart när tystnaden blivit outhärdlig. Många kulturarbetare, särskilt de som är unga och drömmer om en framtid inom kulturen, möts av en osäker framtid.
Vad erbjuder vi dem? Jag har haft förmånen att arbeta inom kultur i 35 år och har genomfört många projekt, mig är det inte synd om. Men jag är orolig för framtiden, både för dem som nu utbildar sig och för dem som brinner för kultur. Vilken framtid ger vi dem om det fria kulturlivet fortsätter att dö i tysthet?
