Att ta tiden är att göra motstånd

Klockan passerar midnatt på Norrköpings tågstation och det är en timme kvar innan nattåget mot Köpenhamn ska rulla in. En ung tysk tjej på bänken intill i väntrummet väntar på att bli upphämtad av en vän och klagar på tågen i Tyskland. Under denna resa kommer jag att tänka många gånger att detta att klaga på det egna landets tågtrafik verkar vara något som enar människor inom många olika nationer. Och visst är det är rimligt att fråga, vad som är rimligt att kräva, i form av underhåll och finansiering av modern infrastruktur. Men det är också rimligt att fråga när våra förväntningar på optimisering är orimliga. Vilhelm Moberg skrev: ”bara ljusblå optimister tror att denna generation ska lyckas med det som hundra generationer före oss misslyckats med, att göra livet mer uthärdligt”.

Lektyr för uppehåll

Natten är kall och det är dags att kliva ombord. Jag kliver på tåget med Mobergs Berättelser ur min levnad och två andra böcker i ryggsäcken. Under morgondagen ska jag passera Hamburg, sedan landa hos en gammal vän i Schweiz några dagar, innan tåg ska ta mig genom Frankrike till England och en konferens i Oxford om en vecka.

Så rullar tåget, jag sjunker djupare i tågsätet och somnar ganska snart. När jag vaknar står tåget stilla i sensommarnattens slut. Vi är stående i Älmhult. Och tiden går. Fler resenärer vaknar till. Och timmarna går. När så solen börjar kisa fram över Älmhult och jag är helt vaken plockar jag fram 2016 års New York Times bestseller How to do nothing: Resisting the attention economy. Jenny Odell skriver om ”the usefulness of uselessness” och om att öppna upp kontemplativa rumsliga och tidsliga utrymmen. Denna bok valde jag som reselektyr just för dylika längre uppehåll i livets väntrum, om än inte ens min grundläggande pessimism förutspått att det första omkullkastandet av detaljplaner skulle ske redan längs utresan från Sverige. (Det måste ha varit något slags resglädje som blockerat tanken på detta högst sannolika utfall.)

Fastän jag fick denna bok i julklapp av mamma redan förrförra året så har jag dock ”inte haft tid” att läsa den än. Men i väntan på missade anknytningar kan jag nu läsa vidare om den typ av utrymmen, som genom att vara präglade av innehållslöshet kan möjliggöra såväl etisk som estetisk kontemplation och prestationslöst, förtydligat varande.

Drömmar om framsteg

Fyra timmars elfel i Älmhult framkallar olika reaktioner hos olika människor. Hos dem med annalkande missade flygavgångar i Kastrup kanske en specifik blandning av uppgivenhet och frustration. Hos mig och en annan kvinna uppstod en tacksamhet i stilleståndet i ett samtal om alla som skulle önska sig det vi har: pass, resemöjligheter, val och hälsa. Ja hälsa. (Sådan där gammaldags ”jotack bra, huvet upp och fötterna ner”- hälsa.) Men varken hon eller jag hade flygavgångar eller motsvarande tidpunkt som en plans slutgiltiga avgörande balanserade på. Hon skulle vidare med anslutning till Kristianstad så småningom, och jag med interrail och med deadline som är konferensen först om en vecka.

Måhända är det helt rimliga förväntningar på tekniken vi har, vi SJ-resenärer som under denna tidiga gryning på ett nattåg delade eftermälet av fyra timmars elfel i Älmhult, men jag tänker ändå på Mobergs ord om de ljusblå optimisterna. Jag bläddrar bland berättelserna publicerade 1968, där Moberg undrar om det möjligen kan vara så att vi ”misstar framsteg för hastigare förflyttning och snabbare transporter?” Måhända är det så och måhända är det en sekulär teknikoptimistisk dröm vi resenärer önskar vitalisera när vi delar åsikter om uteblivna höghastighetstågplaner.

Det går ett senare tåg. Men ”Traen som en astronaut”, står det på en reklamaffisch från danska Planetarium utanför fönstret på tåget redo att avgå mot Hamburg från Köpenhamns tågstation. ”Sikta mot stjärnorna” är den riktning allt förväntas ha. Snabbare, mer och högre var hela 1900-talets devis. Vi lever också i en kultur präglad av en linjär tidsuppfattning, men där prästerskapets tal om en domedag där det skulle avgöras huruvida allting slutar på topp i himmelen eller nere i helvetets kval, har ersatts av sekulärkapitalistiska optimister som driver idén om att alla pilar varenda dag måste peka uppåt mot ett gnistrande optimum.

Snabbare, mer, högre

I en tid då framtiden är oförutsägbar är det dock svårt att nåla fast högt ställda, varaktiga mål. När allt har blivit utbytbart blir då själva satsandet uppåt i sig essentiellt. Allt och alla har monetariserats och saluförandet av personliga varumärken består av bilder av satsande människor som i varje ögonblick ska ha uppnått sina målbilder. I linje med WHO:s upphöjande av hälsa, sedan 1948 definierad som inte endast frånvaro av sjukdom och funktionsnedsättning utan även ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande”, till ouppnåelig individualiserad religion, är det slutmål som målsökarna ska reproducera på daglig basis ofta en ritualiserad tränings- och hälsodisciplin.

En person som är betydligt yngre än jag berättade om Tiktok-trenden där tjejer under hashtaggen #thatgirl postar videobevis på sin morgondisciplin, som ska börja klockan 05 och aldrig försummas – det gäller att placera sig på sin topp, med fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och stanna kvar där, dag efter dag, i all vår ändlighet, Amen.

Tiden underordnas nyttan

Tåget från Köpenhamn avgår mot Hamburg. En intressant notering är att trots att arbetslivet är något som många av oss alltid bär med oss och att slutmålet för denna resan är en konferens, så har samtliga de av mina bekanta som hört att jag skulle iväg på denna planerade tågresa förutsatt att det rör sig om tågluff, om semester och nöjesresande. Arbetsliv är prestation, disciplin, uppåt-framåt, och höghastighet. Endast (genom arbete välförtjänt) semester associeras med den relativa långsamhet som tåget kommit att stå för. 

Klocktidens införande gjorde tid till pengar. Under den industriella revolutionen frikopplades den arbetande agenten från ett meningsfullt resultat av en arbetsinsats. Endast spenderad tid kom att avlönas, men inte kvaliteten på det som gjorts. Klocktiden har gjort all tid underordnad Nyttan och fritidens syfte saluförs nuförtiden som tid att producera njutning. Därför anses ofta långsamt resande vara ett slöseri med tid även under den så kallade fria tiden.

I sinom tid

Jag tänker på resande som fenomen, på målinriktning, och på stress. Här skulle vi kunna skilja på två helt olika tillstånd av resande. Det ena är det riktade, där målet och tidsplanen präglar varje element av resan. Resandet är då enbart instrumentell förflyttning och tiden resan tar betraktas då som förbrukad tid, förspilld till ingen nytta. Och det andra är ett resetillstånd som jag första gången erfor i tåglogistiken i Indien för drygt tjugo år sedan och senare under hemresan på transsibiriska järnvägen. Någonstans på ett biljettkontor i Indien lade min kalkylerande hjärna för första gången på allvar ner sina vapen och viftade med vit flagg inför främmande skrift- och talspråk, förbisedda plattformsbyten, kulturchock och informationsoverload. Den gav upp och detta givande upp var ett fysiskt släppande av greppet, en avslappning som istället resulterade i att det omedelbara varandet infann sig.

Det var bara att underordna sig sakernas gång. Under veckan på transsibiriska järnvägen på väg hemåt igen från denna långresa, där resandet pågår så länge att syfte och slutmål faller ur arbetsminnet så att processen av varande i förflyttning istället kommer att strukturera varje rörelse och ansats, då inträdde ett liknande tillstånd. Och återigen mitt i eländet med elfelet i Älmhult tidigt i morse. Där var det åter dags att inträda i acceptansen av att fysiska händelseförlopp, materiens förfall och teknikens dans ligger bortom min kontroll. Jag gav upp och fann mig igen i situationen, i Älmhult. Interrailkort med sin möjlighet att kliva på alla anslutningar som inte kräver platsbiljett inom det europeiska tågsamarbetet möjliggör tilliten till att i sinom tid ändå komma fram.

Släppa taget

Det finns något, i erkännandet av ens egen litenhet och brist på egentlig kontroll, som rimmar så illa med sikta mot stjärnorna-mentaliteten, men som kanske kognitionspsykologiskt är utmärkande för vad som skulle kunna konceptualiceras i termer av ett andligt perspektiv, (och personlighetspsykologiskt av karaktärsdimensionen ’self-transcendence’). Men för den sekuläre handlar det inte om något vilande i guds händer, utan kanske bara rätt och slätt om ett vilande. Passivitetsupplevelser har undersökts av till exempel konstnären Tova Gerge och filosofen Jonna Bornemark, och psykologiprofessorn Svend Brinkmann speglar i boken Vi blir det liv vi lever: En berättelse om Ödet, detta för oss självrealiserande, självkontrollerande, självständiga individualister så främmande perspektivet i termer av ett erkännande och till och med bejakande förhållningssätt till vad som ligger bortom vår kontroll.

Att påverka har inget egenvärde, men att inte claima sin personliga kontroll är en anomali i ett stressat självkontrollsamhälle. Den som inte nyttjar sin agens för kontroll är nämligen heller inte produktiv och nyttig. Vi ska vara aktiva agenter, vi ska vara de som handlar. Den som inte handlar och utnyttjar sin kontroll som konsument av njutningsbringande  produkter är inte ens nyttig som kugge i det ekonomiska systemet. Samtidigt kan det mycket väl vara så att den ansvars-tagande personen skulle behöva släppa taget lite oftare för att kunna vara ansvarsfull.

Ett högre syfte

När händer det överhuvudtaget i våra sekulära vardagsliv, att vi tillåter oss förlorade i överlåtandet av vår agens till verklighetens omständigheter? Var skulle detta ens ske? Möjligen i naturen, som enligt religionsvetare David Thurfjell blivit arena för svenskens variant av andlighet, men förutom ”i naturen”: Var någonstans inom vår kultur och arkitektur finns utrymme för detta att bara vara? Någon beskrev det som att anledningen till att högskoleutbildningen i existentiell psykoterapi lades ner så snabbt för ett par decennier sedan var på grund av att det saknas evidens för att det är bra att existera. Vad ska det vara bra för, vad är målet som enligt nyttotänkandet berättigar vår blotta existens?

De existentiella perspektiven har kunnat börja krypa in i samhällskontexten igen först efter att de börjat saluföras under rubrikerna ”existentiell hälsa”, ”existentiellt kapital” och ”existentiell hållbarhet”, så att själva existensen kan ges ett högre syfte bortom sitt eget varande. Först när existensen görs till något som kan maximeras, effektiviseras och nyttjas som resurs underställd folkhälsotalen, först då kan det motiveras att kontemplera livets grundläggande villkor. Utanför tågfönstret har nattens svenska produktionsskog bytts ut mot tyska åkrar. Alla ytor kalkylerade mot maximal avkastning.

En sten i havet

Jag läser vidare. Jenny Odells How to do nothing förhåller sig till bristen på utrymme för det syfteslösa mellanrummet. Odell skriver: ”spaces deemed commercially unproductive are always under threat, since what they ’produce’ can’t be measured or exploited or even easily identified”.  Denna typ av ”spaces” för tanken till den typ av fysiska rum som det sekulära samfundet Empty space temple försöker skapa, där det blackbox-lika tysta svarta tomrummet kan fungera som en slags lightversion av en sensory deprivation tank, vari öppenheten blir en rumslig och sinnlig ingång till kontemplation över vår plats i världsrymden. Denna typen av tomma rum kan inbjuda till att för en stund ge upp sitt kontrollbehov och sitt upplevda stressade görande, och för en stund kanske vrida hela sin agens mot ett ögonblick av ödmjukhet.

Att ge upp, inte som i att vara likgiltig, utan som att, som i Lalehs Det kommer bli bra, bara vara en sten i havet, där ”några ringar på ett hav, är allt vi lämnar kvar”. Men dom ringarna ska inte förringas, för i det överhettade produktionism-konsumism-maskineriet gör vi större ringar på vattnet om vi inte siktar mot dödsstjärnonorna utan låter oss falla riktigt tungt rakt ned. Ger oss hän åt gravitationskraften så som bara den som kan vila kan göra. I New York har författaren Trisha Hersey praktiserat idén om The nap ministry. I tyst protest mot hur kroppar drivs att bli utbrända och ytterst i en tidsligt djupgående protest mot arbetsslaveriet nu och då samlas hon och andra för gemensam nap time. (Trisha är svart och hennes arbetskritik går djupare än det mesta.) Har du reflekterat över hur sällan vi i vår tid djupvilar tillsammans med andra, så där som alla andra flockdjur gör? När träffade du senast några vänner i din flock och vilade middag tillsammans? Skulle du ha tid till det? Vem är du ens när du vilar och inte är det du gör eller gör dig till?

I ett samtal om evighet och ändlighet häromåret pratade litteraturteoretiker och filosof Martin Hägglund och ärkebiskop Antje Jackelén om sina respektive böcker Vårt enda liv och Otålig i hoppet: Teologiska frågor i pandemins skugga. Medan Hägglund trycker fokus mot vår ändlighet och vikten av att värdera och agera utifrån det enda liv vi har, spelar för Jackelén evighetsbegreppet en roll i att minska den självcentrering hon kopplar till fokus på tanken om det ändliga jaget. Båda är de intresserade av frågor om hur vi agerar i förhållande till allt liv på planeten.

Rätten till lättja

Eftersom jag till följd av de extra timmarna i Älmhult missat min anknytning från Hamburg hamnar jag mitt i en enorm klimatmanifestation som fyller stadens gator och torg med tusentals och åter tusentals människor, främst unga människor. Och jag tänker, att det vore en win-win om vi kunde överge den överhettade oljedrivna stressmentalitet som strukturerar våra korta liv på så vis att vi inte ens hinner ta tåg istället för flyg om vi ska resa. 1883 skrev Paul Lafargue i essän Rätten till lättja om hur kvaliteten i textilier medvetet försämrades för att textilierna skulle gå sönder snabbare, så att vi skulle få anledning att producera mer och därmed få mer arbete. Överproducerade textilier dumpades i floder eller brändes. Kolonialmakter krigade för nya marknader och mer material. Lafargue ifrågasatte arbetsreligionen, kritiserade arbetarrörelsens krav på rätten till arbete, och undrade över den hybris och dumhet som fick människan att tävla med maskinerna för att få mer arbete, när vi istället hade kunnat kräva rätten till lättja och låta maskinerna göra sitt och själva inte behöva arbeta mer än kanske 3 timmar per dag.

Men runtomkring oss hetsas det vidare, för att producera mer av saker ingen vill ha, eller för att sälja mer av allt ingen har behov av, eller för att hinna konsumera och förtära allt vi redan köpt. De allra mest målinriktade och själveffektiviserat disciplinerade tror på fullaste allvar att de åstadkommer något eftersträvansvärt, men tycks aldrig hinna ställa sig frågan om det inte många gånger i själva verket hade gjort världen bättre om de bara stannat hemma, ställt in flyget och inte gjort någonting. Eller i alla fall gjort det där vanliga, fast lite långsammare än vanligt. Om hela samhällskroppen hade tillåtit att vi hade andrum och i alla fall tid att resa lite långsammare. Då hade vi inte behövt flyga runt för att hinna med. Då hade vi haft tid att stanna när vi kom fram, och haft tid att leva även när vi förflyttar oss.

Kampen om tiden

Efter en extra natt på tåg går förmiddagsfärden nedåt mot Genèvedalen. Jag tar upp en tjock, sliten, gulblekt pocketbok som var min favoritbok när jag var barn. Efter drygt 30 år får jag äntligen tid att läsa om Momo, eller kampen om tiden av Michael Ende. Det finns en vilsam typ av rörelse. Ett icke målorienterat varande i kroppens rörelser, som är mest ypperligt gestaltat av romankaraktären Beppo Gatsopare, som utför sitt arbete långsamt, med ett steg i taget och ett andetag i taget. Ibland stannar han till vid sin kvast och funderar. Efter arbetet träffar han de vänner som samlas kring den lilla flickan Momo som alltid har tid att lyssna.

Momo och hennes nära vänner tar upp kampen mot de små grå män som utan att de vuxna själva märker det stjäl alla människornas tid. De osynliga grå männen har nämligen infiltrerat människornas samhällen och hjärnor med budskap om att det är viktigt att spara tid och att tjäna tid. Men den sparade tiden, den stjäl de grå männen och låser in i ett bankvalv, och människorna får aldrig se röken av den igen. 50 år efter att Ende skrev kampen om tiden har ingen längre tid att lyssna på någon. Lyssnandet har professionaliserats och i den offentliga uppmärksamhetsekonomin behöver alla skrika högst. Den som i allt detta förmedlar att den inte mår bra uppmuntras av välvilliga men upptagna vänner att ”gå och prata med någon”. Någon annan. Någon betald expert som tar betalt per timme, eller som fakturerar den regionala vården efter 20 minuter som är den tidsslot som nya privata vårdmottagningars psykologer tilldelas för att problemformulera och lösningsprioritera sina kunder.

Görandets egenvärde

Under några dagar får jag landa i en liten schweizisk by. Jag jobbar lite på distans som psykolog. Gör det bästa utifrån förutsättningarna. Gör nytta men utan att någonsin ha känt någon yrkesrollsmässig stolthet. Det är som det är, som pappa småländskt alltid sagt. Sedan fortsätter resan. Inte någon enda människa på pendeltåget in till Geneve ler. Tidsspararna strukturerar arbetssamhället. För några år sedan, när jag satt i en panel som fick frågor om självhjälp och självhjälpskultur, bad någon om tips på hur det skulle gå lättare att komma upp klockan fem varje morgon. ”Vad skulle du då göra om du hade detta som rutin att sova mindre och gå upp tidigare?” undrade jag, men det hade frågeställaren ännu inte frågat sig. Det är ofta så. Att görandet har idealiserats så till den grad att det tilldelas egenvärde.

Vad vi därför borde fråga oss är hur många självdisciplinerade effektiva och stolta doers som gör världen sämre i sin envetna målmedvetna strävan. Min enda guru, Self-Help Singh, säger med äktindisk guru-accent: ”Do nothing”, ”Give up”, ”5 am club bad idea, 11 am club much better idea”. Och, som jag brukar säga, på vägen till Mount Everest ligger hundratals döda frusna kroppar, som är liken efter optimister på väg mot toppen.

Kan det vara så, att vi ”misstar framsteg för hastigare förflyttning och snabbare transporter?” Kan det vara så att, till skillnad från upplevelseturismens instagrammade och fiktiva himmelrike, så kräver ett bejakande av vardagens upprepning en helt annan tidsuppfattning än den linjära och målinriktade? Repetition, kontinuitet, återupprepning, årscykler, livscykler och kretslopp, ställer frågor om vilken roll var och en av oss har i allt detta. Levandet kan ses som två helt olika tillstånd. Det ena är det riktade, där målet och tidsplanen präglar varje element av livet. Det andra är processinriktat och öppet för frågeställningen om Hur vi bäst lever och är i levandet.

Jag har svårt, mycket svårt, att efterleva Beppo Gatsopares livsfilosofi till vardags. Det är svårt i rastlöshetsframkallande monotona uppgifter att vara i ett steg i taget och oftast till synes omöjligt i mer kognitivt krävande effektivitetshetsade arbetsuppgifter att inte tappa medkänslan med det pågående livet, inom och runtom. Ja, för medkänslans etik vilar på kroppslig närvaro och medvetenhet om det lidandet vi riskerar att förvärra, när vi agerar utan att hinna reflektera. Men onödig snabbhet kan drabba till och med den mest teoretiskt övertygade och i jorden grundade pessimisten. När Vilhelm Moberg, efter en tid i storstadslivets tempo, hälsade på sina föräldrar hemma i Småland så spände far Karl Moberg ögonen i sonen och undrade: ”Varföre har du så bråttom pöjk? Du hinner fram till graven du med.”

Ett inre leende

Tjugo minuter efter att morgontåget från Geneve avgått mot Paris för byte mot London står vi stilla och tågvärden förmedlar med fransk brytning ett budskap om ett ”technical problème”. Jag har ingen tid att passa, och bryter ut i ett inre leende. För det är så fånigt, att vi har kommit att tro att tjugo minuter skulle kunna hjälpa oss att hinna fram. Som en bieffekt kan jag bli fruktansvärt lycklig av att åka tåg. När jag blir mållös. Det ger mig tidsluckorna att få syn på oss, och genom de luckorna kan vi kliva ut.

Jag hinner inte ta tåget hem från konferensen i England för att hinna i tid till inbokade jobbtider. Heathrow är ett helvete på jorden som vi skapar alldeles själva. Jag minns hur jag under mina klimatcyniska år struntade i alltihop. Flygplatser var då fulla av förväntan. Men denna dagen är tung, luften mättad av mullret från planen, himlen tät och ödesmättad. Vi har verkligen inte mycket tid kvar nu, för att stanna den här oljedrivna samhällsmaskinen, men vi kliver ombord på planet som om vi inte kunde annat. Och det är inte flygskam jag känner utan ett hat mot varenda en av oss på detta plan, i denna frånvaro av plan för hur vi ska bromsa hastigheten i vår destruktiva tid.

Att ha tiden är ett privilegium, att ta den är en fråga om att göra motstånd. Jag önskar i tanken att jag hade ställt in eller flyttat fram några produktivitetsdrivna jobbåtaganden och lugnt kunnat kliva på ett eurostartåg tillbaka genom tunneln och vidare hem, men nu sitter jag här fastspänd i en flygstol istället. Jenny Odell citerar David Henry Thoreau, som skrev: ”Let your life be a counter friction to stop the machine.” Den brittiske flygvärdinnan knackar mig på axeln, och han frågar: ”This book you’re reading: How to do nothing, is it good?”