DEBATT. Vi är några adopterade som försökt få publicerat en replik på Carin Arundels debattartikel i DN 21/11, men DN har valt att tacka nej. Här kommer därmed en replik i en tidning som ej räds att publicera den andra sidan av den ”lyckliga” adoptionssagan.

Det finns mycket att ifrågasätta och kritisera i det Carin Arundel skriver i DN. Men det mest anmärkningsvärda är faktumet att ytterligare en adoptivförälder uttalar sig om adoption. Adoptivföräldrar som talar för vuxna adopterade förtydligar problematiken. 

De flesta adopterade mår dåligt på grund av tidiga separationer och ibland av förhållandena på barnhemmet, men det finns även de som mått bra på barnhemmet. Långt ifrån alla adoptivbarn har dysfunktionella biologiska föräldrar. Barn stals, gjordes adopterbara eller så var patriarkala strukturer där utom-äktenskapliga barn inte accepteras, eller fattigdom, skäl till adoption.

Men oavsett skäl ska väst inte profitera på kvinnors och barns utsatthet. Om det handlar om ”räddning” kan Sverige i stället hjälpa kvinnornas barn på plats genom bistånd till att bygga fungerande välfärdssystem och barnhem, vilket ökar chansen till återförening eller adoption i barnens hemland – inte genom att ta deras barn.

Att adoptera ickevita barn till ett vitt land är inte tryggt ur ett barnperspektiv då många adoptivföräldrar är för okunniga om rasism för att kunna validera och stötta dem, samt att vi har ett samhälle med ökande rasism. 

Adoptionscentrum har ej kunnat säkerställa rättssäkra adoptioner på 60 år och kommer förmodligen aldrig kunna göra det. Därför bör de oerhörda konsekvenserna för adopterade drabbade av oegentliga adoptioner vara i fokus. Våra liv bör inte vara liksom spelbrickor i ett spel. Därför är ett adoptionsstopp nödvändigt. 

Inte minst, om vi inte kan säkerställa adopterade tillräcklig adoptionsspecifik vård genom livet, är det inget annat än oansvarigt att fortsätta med adoptionerna. 

Regeringen bör rikta fokus på de över 60 000 adopterade, minus alla adopterade som dött i suicid, som redan är här och inte har erhållit den vård de bör ha rätt till. Att många adopterade mår bra tar inte bort faktumet att adopterade är överrepresenterade i självmordsstatistik, i psykiatrin, slutenvården och missbruksvården.

Adopterade är inte bara enskilda individer utspridda i etniska svenskars hem, utan bör ses som en grupp, och människor med egna behov. Ur ett strukturellt perspektiv har gruppen adopterade större risk att få det sämre i livet – alldeles oavsett om vissa har det bra med stöttande adoptivföräldrar – den gruppen måste man ta fasta på i diskussionen. Adoption och separationstrauma påverkar inte bara adopterade, utan även anhöriga och adopterades barn.

De som vill lära sig om adopterades förutsättningar i Sverige bör läsa Mattias Strand och Natte Hillerbergs forskning Transnationellt adopterade i vården: erfarenheter, behov och rekommendationer (2024). Det finns utöver ovanstående åtskilliga rapporter och statistik som visar överrepresentation av psykisk ohälsa bland adopterade på grund av obehandlade trauman.

Vilka fördomar om adoption artikelförfattaren syftar på i sin debattartikel kan man undra, då dessa inte specificeras vidare.

Som svar Arundels fråga om vad ett stopp av adoptioner säger till adoptivbarn och deras adoptivföräldrar: denna praktik är alltför rättsosäker för att tillåtas fortgå och spela tärning med människors liv.

Vill säga grattis om det gick bra för Carins adoptivbarn, vilka hon talar om och för, i Sveriges största dagstidning. Men var snäll och ha också empati för den stora del adopterade som på grund av adoptionserfarenheten inte har det bra. Ställ oss inte emot varandra.