56 procent av svenskarna vill att vi ska ta emot ”betydligt färre” eller ”något färre” flyktingar, enligt DN/Ipsos. Motsvarande siffror för dem som vill ta emot fler flyktingar är bara 12 procent. Det här är inga nyheter. Siffrorna har sett ungefär likadana ut de senaste sju åren. Det var en liten ökning av andelen flyktingpositiva strax efter krigsutbrottet i Ukraina, men kurvan dalade snart igen och man får gå tillbaka till slutet av 2015 för att komma till en period då andelen som var positiva till fler flyktingar var fler än de som var negativa.
Samtidigt som kurvan för andelen som vill ta emot fler har sjunkit så har också Sveriges flyktingmottagande sjunkit. Man skulle till och med kunna säga att de följer nästan precis samma mönster. Det var som bekant i slutet av november 2015 (i dagarna exakt nio år sedan) som regeringen började stänga gränserna och se till att invandringen minskade kraftigt. Sedan dess har minskningen bara fortsatt och vi är just nu nere på närmast historiskt låga nivåer.
2015, då DN:s tidsserie börjar, markerar ett slags peak på ett allt mer tolerant Sverige. SOM-institutet har statistik som sträcker sig tillbaka ända till 1990. Det är förvisso ingen rak linje, men man kan ändå se en gradvis ökning från början av 90-talet då endast 17 procent ville att vi skulle ta emot fler flyktingar till 2015 då siffran var en bit över 30 procent. Precis som i DN/Ipsos tidsserie är det sedan en kraftig tvärvändning nedåt i slutet av 2015.
Så vad var det egentligen som hände där under 2015? En populär teori är att ”verkligheten kom ikapp” och att politikerna sedan dess har ”anpassat sig efter verkligheten”. Det är sant att 2015 var ett påfrestande år på många håll, i synnerhet för vissa kommuner, men det är också sant att det fanns en enorm folklig vilja under det året att hjälpa till och visa solidaritet med dem som kom. Även inom politiken fanns en vilja. Året innan hade Fredrik Reinfeldt hållit sitt berömda ”öppna era hjärtan”-tal och hösten 2015, innan det vände, höll Stefan Löfven sitt lika berömda mitt ”Europa bygger inga murar”-tal (bara för att några månader senare göra just det). Det är alltid svårt att säga exakt vad som är hönan och ägget, men samtidigt som politiken vände så vände också opinionen. Om politikerna istället hade stått fast vid att vi skulle fortsätta vara ett öppet och solidariskt land, om de hade varit ärliga med de praktiska svårigheter som det skulle innebära men samtidigt vågat prata om allt det positiva som en stor invandring faktiskt för med sig, och inte minst vårt moraliska ansvar, så hade saker kanske sett annorlunda ut.
Hur man väljer att prata om saker har stor betydelse. 2014 ställde Novus en fråga om ifall Sverige borde ta emot fler eller färre invandrare, asylsökande eller flyktingar. Resultatet för alla tre grupperna var övervägande negativt, en majoritet ville ta emot färre och endast 17–19 procent ville ta emot fler. Men när de utvecklade meningen till ”asylsökande som flyr från sitt hemland t.ex. p.g.a. krig, oroligheter eller förföljelse p.g.a. politisk åskådning” eller när man påminde om den rådande konflikten i Syrien blev andelen positiva genast mycket högre. Det räcker alltså med en liten påminnelse om vilka flyktingarna är och varför de flyr för att inställningen hos många ska förändras.
Det kan tyckas paradoxalt att opinionen för att ta emot fler flyktingar var som högst samtidigt som vi tog emot flest och att det i dag, när vi tar emot rekordfå, samtidigt är en stark opinion för att ta emot ännu färre. Men egentligen visar det bara att folk generellt har en ganska dålig uppfattning om hur många vi faktiskt tar emot, däremot tar man till sig när politikerna väljer att tala om flyktingar i termer av ”belastning” eller ”resurs”.
Med tanke på hur extremt dominerande diskursen om invandring som någonting ont är för närvarande vore det guldläge för det parti som vill utmana den bilden. Men tyvärr verkar inget parti riktigt vilja ta den bollen. De partier som traditionellt sett har varit mest flyktingvänliga – det vill säga Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet – tar ytterst sällan strid i migrationsfrågan.
Förmodligen beror det på att man vet att det stora partiet i vänsterblocket, Socialdemokraterna, är väldigt skeptiska till invandring. Källor inom MP har till och med sagt till Expressen att man inte ska ta fajterna på migrationsområdet eftersom man uppfattar det som att det är en röd linje för Magdalena Andersson. Här skulle dock de tre partierna C, V och MP kunna göra gemensam sak, om de alla tillsammans tryckte på för ett kraftigare asylmottagande skulle det bli svårt för S att stå tillbaka. Samtidigt skulle man, med rätt taktik, också kunna få många väljare med sig – för tro mig, det finns väldigt många både inom sossarna och andra partier som är väldigt trötta på hur man ständigt bara pratar om problemen med invandringen. Faktum är att det finns enorma möjligheter här, det gäller bara att våga ta dem.
Snart kan ett globalt avtal om att minska plastföroreningarna vara på plats.
Det bidde en tumme av löftena om ökad klimatfinansiering till världens fattiga länder, 300 miljarder mot de 1 300 miljarder som egentligen skulle behövas.
