Det är måhända svårt att se hur existensen av isbjörnar, fjällrävar och igelkottar direkt kan påverkas av klicket på köpknappen av den där flygbiljetten, sjuttiofemtums-TV:n eller nya SUV:en, men det är också det som kristalliserar sig som mänsklighetens stora svaghet. Vi kan se direkta verkningar och effekter av våra beteenden, men när det kommer till de indirekta, som i mångt och mycket utgör merparten av orsaken till de klimatförändringar som omger oss, är vi negligenta.

Få människor skulle välja att knuffa valrossen nedför klippan som den mödosamt tagit sig upp för, eftersom polarisen den normalt vilar på, inte längre finns kvar. Och vi kan höra David Attenborough berätta om dess desperata öde och sörja de tumlande kropparnas fall utmed de vassa klipporna. Men när det kommer till våra egna livsval, de som trots allt utgör orsaken till massutdöendet av arter på grund av den globala uppvärmningen, kan vi (eller snarare vill vi) inte tygla oss själva.

Det är också här den stora missuppfattningen kommer in i bilden, förstärkt av den lilla djävulen på axeln som viskar: ”Det är ju bara en flygresa av tusentals, vad gör det för skillnad” eller ”Jag återvinner ju plast och kartong, så jag kan väl få äta vad jag vill” och klassikern ”Jag måste väl få unna mig en resa till solen”.

Misstaget vi gör i våra rationaliseringar är att vi glömmer två saker. För det första skapar varje ohållbart konsumtionstillfälle en efterfrågan och därmed en bekräftelse för den negativa trenden att fortsätta. Men framför allt så tar det där köpet oss i stället två steg bort från den potentiella positiva effekten. En tågresa hade möjligen tagit längre tid, och på grund av den nuvarande (enfaldiga) politiken kanske också varit dyrare. Men den hade visat marknaden – den styrande faktorn i dagens globala konsumtionssamhälle – vad du vill se mindre av och framför allt, vad du är beredd att investera i. Vartenda köp, men också varje uteblivet köp, utgör nämligen en indirekt röst på den värld som vi vill se för oss och våra barn.

Den andra faktorn vi glömmer är att vi är flockdjur. Hur individualistiska vi än utmålar oss som gör vi mestadels som andra likar gör. Om sociala mediers framfart under 2000-talet har visat något är det att vi både gillar att se hur andra gör, men också visa andra hur vi själva väljer att leva våra liv, måhända med en smula redigerad fernissa. Det medför att varje beslut vi fattar som andra ser eller får ta del av, driver utvecklingen åt det håll som vårt vals riktning pekar. Fotot på högrevsburgaren du åt kommer visa dina medmänniskor att du väljer en väg som avger fjorton gånger mer koldioxid i atmosfären än om burgaren var gjord av svenskodlade ärtor. Och bilden när du lämnar köpcentret med fem påsar kläder du egentligen kanske inte behöver, i stället för en, visar dina vänner att du står bakom en konsumtion som förorenar dricksvatten i tygfabrikernas Bangladesh eller orsakar vattenbrist i bomullsodlande Pakistan.

Med det sagt finns det egentligen bara ett hopp för mänskligheten och dess framtida liv på en beboelig jord. Det är insikten att varje livsval vi gör behöver ske utifrån premissen att just detta beslut formar framtiden. För det gör det. Oavsett om vi ser oss som själar i en spirituell värld där alla hör ihop eller som pusselbitar i en makroekonomisk global marknadsekonomi, får varje beslut vi fattar konsekvenser. Det tar oss antingen ett steg närmare en bättre värld, eller så cementerar beslutet den väg som nog alla numera innerst inne ser att vi är på väg att vandra – mot en ödelagd värld.

Tekniken kommer inte rädda oss, även om den är viktig och nödvändig. Politikerna som är intimt kopplade till bolagen som lever på konsumtionens kapitala mantra om evig tillväxt, kommer uppenbarligen inte att göra det heller. Och kändisarna och de som är influensers – tja, det går hundra högkonsumerande på en hållbar, så de kommer inte att dra oss ur detta svarta hål.

Det skulle kanske hjälpa om det liksom bilden på den kolsvarta lungan på cigarettpaketet, fanns en ruta bredvid köpknappen som visade hur många isbjörnar som kommer att dö för att du väljer att klicka hem en ny mobiltelefon, fast din gamla fortfarande fungerar utmärkt. Men det kommer det inte att göra så länge som marknaden styr politiken, vilket vi ändå ser att den gjort sedan marknadsekonomin blev västvärldens huvudsakliga kompassriktning. Det är i sig inte en dålig sak, för en hållbar marknad kan vara en formidabel marknad. Men en sådan bygger på en ansvarsfull konsumtion. Och vi behöver tillgodogöra oss den grundläggande förståelsen att den hållbara konsumtionen inte kommer att skapas av marknaden själv. Marknaden är i sitt grundtillstånd ständigt i önskan om att växa medan vi behöver konsumera mindre och inte mer. Framförallt smartare. Gärna mer begagnat. Definitivt mer ansvarsfullt. Och så länge som marknaden och politiken hänger ihop så kommer inget av dem vara ett föredöme.

Vad återstår då? Jo, det sunda förnuftet hos den enskilda individen, och förmågan att se hur våra mikrobeslut influerar makroutvecklingen. Genom att vi faktiskt inser hur jäkla mycket makt vi har över vår gemensamma framtid genom varje sak vi gör, eller väljer att inte göra. Tåget till klipporna på Marstrand i stället för beachen i Koh Phangan handlar om elva ton extra koldioxidutsläpp för en trebarnsfamilj. Skillnaden som endast den resan utgör motsvarar utsläppen som en lika stor familj i Sri Lanka eller Honduras släpper ut under fyra år.

Vi har som jag ser det blott ett val. Vi måste bli våra egna förebilder. Visst vore det fantastiskt om det blev coolt att avstå saker eller konsumera återhållsamt, men en trend blir till inte till från ingenstans. Vi behöver skapa den rörelsen. Därför är klicket vi som individer gör, eller väljer att avstå, det som slutligen formar vår gemensamma framtid.