Om ni klartänkta kvinnor vill ha mer inflytande, kroka arm med fem män, sa en föreläsare. Titti Knutsson reagerade – varför kan inte han och hans likasinnade tänka lite klarare? Och varför krokar de inte arm med fem klartänkta kvinnor var?
DEBATT. I går kväll lyssnade jag på en högutbildad, välavlönad vit man i övre medelåldern. Han påstod att vi lever i dag ungefär som för 16 år sedan, och gav det lugnande beskedet att vi kan räkna med att leva ungefär så om ytterligare 16 år (2040). Han uppmanade också oss ”klartänkta kvinnor” att kroka arm med fem män vardera, för att få mer inflytande.
Efter en rad föreläsningar på raken var jag för trött för att resa mig och ta till orda. Eller alltför förbluffad.
Vilket otroligt inskränkt, privilegierat och vit-man-med-makt-perspektiv. Vilka ”vi”?
För deltagarna jag träffar på folkhögskolan där jag lönearbetar är ingenting som för 16 år sedan, och det är det inte för befolkningen i Bangladesh heller. Eller i Ukraina eller Gaza. Invånarna i Valencia och på det orkanhärjade Filippinerna längtar säkert, tillsammans med stora delar av världens befolkning, också tillbaka till en helt annorlunda tillvaro för 16 år sedan. Polykrisen pågår nu – om än inte i priviligierade vita mäns vardagsrum, eller i deras empatifattiga fantasi.
Det är förstås bra att en man som han inser att han är omgiven att klartänkta kvinnor, men vore det inte bättre att försöka tänka klarare själv än att vältra över ansvaret på oss? Han och hans grumligt tänkande bröder kanske istället skulle ta och kroka arm med fem av oss vardera, och ge oss mer att säga till om?
Det här är en man som titulerar sig professor och som på daglig basis utbildar teknologer och ekonomer på ett universitet. På så vis bidrar han till att konservera ett postkolonialt ovanifrånperspektiv på världen – och till att kolonisera framtiden med förlegat tankegods. Han har alltså både makt och inflytande och utgör tillsammans med andra likasinnade inte bara ett hinder för verklig förändring utan ingår också, på riktigt, i en bortskämd elit – för att travestera Sophia Jarls ord om oss kulturarbetare.
Personligen hoppas jag att nästan ingenting är sig likt om 16 år utan att vi har gått dem till mötes som på allvar försöker formulera nya, mer rättvisa sätt att organisera ekonomi och samhälle – och att mannen som fått mig att skriva detta är en av dem. En man som han har mycket att bidra med om han klarar att kliva ner från sin skyhöga häst och frigöra sig från de gamla dogmer som fjättrar hans tankar. Han får i så fall gärna kroka arm med mig och andra klartänkta personer, av alla kön.
