De upprörda känslorna från bland andra Actionaid international handlar om vilka paragrafer som man refererar till i det senaste officiella utkastet på text om klimatfinansiering. 

Istället för att referera till artikel 9.1 i Parisavtalet, som handlar om att rika länder ”skall tillhandahålla ekonomiska resurser för att bistå” fattigare länder i klimatarbetet, så refereras det i förslaget till paragraf 9.3. Denna paragraf har en mer frivillig karaktär, där rika länder ”bör fortsätta att ta ledningen för att mobilisera klimatfinansiering”. 

Skillnaden kan låta liten, men finansiering som ”tillhandahålls” är pengar som kommer från regeringar i utvecklade länder eller offentligt finansierade institutioner i form av bidrag eller mycket förmånliga lån, till mycket låga räntor. Att ”mobilisera” klimatfinansiering innebär att finansieringen också kan bestå av saminvesteringar från den privata sektorn, vilket riskerar att bli en betydligt dyrare historia för låntagarna. 

Brandon Wu på Actionaid USA säger till Climate home news att detta ”inte är tillräckligt bra”, då fokuset ligger på mobilisering.

– Så vi är fortfarande här och säger att ingen deal är bättre än en dålig deal och att det som ligger på bordet är en dålig deal, tillade han.

Laurie van der Burg på Oil Change International säger enligt The Guardian att det är ”pinsamt” att de rika länderna verkar ha höjt sitt bud från 250 till 300 miljarder dollar. 

– Dessutom är detta inte skuldfri finansiering. Det tillåter rika länder att undvika den klimatskuld de är skyldiga det globala Syd genom att förlita sig på den privata sektorn, vilket skapar en skuldfälla för länder som är mest sårbara för klimatkrisen, säger hon.

Hon konstaterar vidare att pengarna för en riktig förändring kan samlas ihop. 

– De (rika länderna) kan samla in över 5 miljarder dollar varje år för klimatåtgärder om de sätter stopp för stöd till fossila bränslen, beskattar de superrika och ändrar orättvisa globala finansiella regler.