Hur världens utvecklingsländer ska stöttas med att minska sina utsläpp och anpassa sina länder till ett alltmer destabiliserat klimat, betraktas som den viktigaste frågan under COP29. Tidigt på morgonen under torsdagen dök ett nytt förhandlingsdokument upp hos delegaterna i Baku, Azerbajdzjan, där COP29 äger rum: Det första utkastet som integrerat både de tekniska inspelen från tjänstemännen under den gångna veckan, och ministrarnas denna vecka. 

– Det är ett förslag på förhandlingstext som utifrån vad jag har hört hitintills i plenum alla länder accepterar som en möjlig utgångspunkt, säger Mathias Fridahl, forskare vid Linköpings universitet som följer förhandlingarna online. 

Men det betyder inte att länderna närmat sig varandra i någon betydande grad. Samma konfliktlinjer som urskilts under de senaste tre årens förhandlingar återstår. 

– Det kommer att behövas väldigt många nya texter i snabb takt innan man så småningom kan landa ett beslut i plenum, säger Fridahl.

Fattiga länder vill ha förutsägbarhet

Gruppen som representerar de fattigaste länderna vill se 1 300 miljarder dollar i årlig klimatfinansiering från 2025 och fram till 2035, mot dagens 100 miljarder dollar. I texten nämns det som ett möjligt förslag men också ett mål formulerat som x hundratals miljoner. 

– EU har inte sagt någon än som man förklarar som en tydlig position. Man har pratat om 250-300 miljarder och så vidare men inte satt ner foten oss i förhandlingarna och levererat det som underlag till förhandlingstexten, säger Mathias Fridahl. 

Hur kommer det sig?

– De menar att vi måste ha klarhet i andra faktorer som påverkar målet innan vi kan säga vad finansieringen ska vara. Vi måste veta vad som räknas som finansiering, mobilisering, privat kapital, lån och så vidare. Vi måste få klarhet i de andra frågorna innan vi kan säga en siffra. De rikare länderna säger också att de förvisso ska ta ledningen men det måste också finnas utrymme för andra aktörer, så som filantroper, privata företag och andra utvecklingsländer som har kapacitet.

För det finns fler konfliktlinjer än enbart summan. De fattigaste länderna vill se en tydlig struktur kring hur mycket som är lån från privat sektor och hur mycket som är bidrag, där de vill att det senare utgör den absoluta merparten. 

– Många fattiga länder vill ha en förutsägbarhet och menar att förutsägbarhet får man av offentliga medel, säger Mathias Fridahl. 

Hur ställer sig EU till det? 

– EU:s position har varit tydlig under förhandlingarna, och inte minst nu på sluttampen, med att offentliga medel ska prioriteras till anpassningsåtgärder i de mest sårbara regionerna i världen, de minst utvecklade länderna och lågt liggande ö-nationer. Det är dit de offentliga bidragen bör gå då det är där det är svårast att mobilisera privat kapital. 

En annan fråga där länderna inte är överens är huruvida länder som rika gulfstater och Kina ska bidra till klimatfinansieringsmålet. I det utkast som kom på torsdagsmorgonen, nämns frågan i ett av två förslag till målformuleringar, som utvecklingsländer med ”möjlighet uppmuntras bidra” till. Men det är inget som Fridahl tror att EU kommer att acceptera.

– Det är inte i närheten av att vara en acceptabel text för EU, de vill ha mycket skarpare formuleringar.

Tror du att de kommer att nå i mål? 

– Jag tror det, men det här är en förhandling där det kommer att vara ovanligt tufft. Även om det här inte är den COP som kommer att vara viktigast för klimatomställningen, så är det en av de svåraste på grund av finansieringsfrågan där man står så långt ifrån varandra. Det här skulle kunna vara en konferens som inte lyckas avslutas. Men jag tror ändå att man kommer att nå fram till en kompromiss.

Hur kommer det sig att du inte ser COP29 som avgörande för omställningen? 

– Finansieringen är en viktigt komponent i de fattiga ländernas klimatomställning, inte minst för att få länderna att minska sårbarheten. Men om man tänker att det handlar om 200 miljarder dollar eller 1 300 miljarder dollar, är den nivån ändå inte i närheten av de investeringar som behövs och den omställning av finansiella flöden som behövs för att finansiera klimatomställningen som helhet, så ambitionsnivån i det globala klimatarbetet är en mycket större fråga.