I år är det 30 år sedan Salamancadeklarationen antogs av ett hundratal länder, däribland Sverige, där det långsiktiga målet är att funktionsnedsatta barn ska gå i skolan på samma villkor och tillsammans med andra barn.

För ungefär 20 år sedan vallfärdade svenska politiker till USA och Boston för att ta efter ett nytt sätt att arbeta med elever i behov av särskilt stöd. Istället för att skicka barnen till särlösningar togs de om hand i vanliga klasser. Det gynnade både deras inlärning och klasskamraternas förståelse för olikheter.

Inkluderingsreformen började med Jan Björklund som skolminister men har sedan dess fortsatt trots att funktionshinderrörelsen och lärare larmat och protesterat. Åtminstone två generationer elever har gått förlorade sedan experimentet påbörjades. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar slås ut när de i den heliga inkluderingens namn inte tillåts att få undervisning i mindre grupper. 

Rapporter läggs på hög, alla med samma alarmerande statistik. Nu senast är det Skolverket som konstaterar att 14 000 femtonåringar gick ut grundskolan i somras utan att få godkänt betyg i matte och därmed blev de utestängda från gymnasiet. Det är ruskigt många. Ännu ruskigare är det att Skolverkets rapport visar att de här eleverna haft problem i många år. Två tredjedelar av dem misslyckades med matten på de nationella delproven redan i årskurs 3. Mycket få av dem har trots det fått något särskilt stöd alls. De som lyckats få det, har sällan fått det mer än ett eller möjligen ett par års tid.

Till Dagens Nyheter säger skolminister Lotta Edholm att inkluderingstanken gått för långt. Tjena, säger jag. 2013 var jag en av hundratals förbaskade föräldrar som stod och demonstrerade utanför Stockholms stadshus, där dåvarande skolborgarråd Lotta Edholm ledde arbetet med att svälta ut de skolor som specialiserat sig på att endast ta emot elever med stora särskilda behov som autism och dyslexi. Edholm är i allra högsta grad skyldig till den fanatism som i inkluderingens namn varje år förpassar tiotusentals elever till framtidens bakgård när de går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet.

För det politikerna glömde bort att ta med sig hem från Boston, eller läsa sig till i Salamancadeklarationen, var att den fysiska skolmiljön bara är en av pusselbitarna till en inkluderande skola. Bostonmodellen listar faktiskt hela åtta grundpelare. De handlar om allt från ett starkt ledarskap och välkomnande skolmiljö till flexibel personalplanering och anpassad undervisning.

Specialpedagogiska insatser ska stärka den ordinarie undervisningen. Och. Familjer och närsamhälle ska bjudas in att aktivt delta. I Sverige är det lite tvärtom: föräldrar ses mer som ett arbetsmiljöproblem än en viktig länk till elevernas tillit och inlärning.

Civilsamhället och skolmyndigheterna har i stort talat med en röst vad gäller utslagningen av elever med särskilda behov. Istället för att spela förvånad behöver vi se handlingskraft för att få slut på det som Edholm själv beskriver som “ett stort svek”.