Om jag någonsin ger mig in i organiserad brottslighet blir det med Liberalerna. De vet att golare har inga polare.

Det är ändå imponerande, hur de slutit leden sedan den traumatiska striden om SD-samarbetet. Där, i en av de bittraste striderna i svensk politisk historia, visade partiet att makt kan väga tyngre än principer. Johan Pehrson hade inte ens förankrat Tidöavtalet internt. Den interna demokratin fick snällt stiga åt sidan när makten lockade. Liberalerna blev ett parti som köper allt, utan att kolla kvitton.

De har tillåtit SD att flytta ramarna för svensk demokrati, men det är inte avhopparna jag vill prata om. Nej, det är de som är kvar som fascinerar mig. De gamla Leissner- och Leijonborg-liberalerna, som brann för frihetliga ideal, sitter nu fast i partiet som naiva kryptokillar. Det är dessa som ligger till grund för att en hel låtsasbransch ska kunna stå upp. Vi pratar om partister som egentligen brinner för sina gamla frågor men som nu i hemlighet klickar på ”Så kan du bota din spoilerskräck”-artiklar. De vet att partiet är på väg att gå under, men de vill hellre följa med det sjunkande skeppet än att riskera att missa en osannolik, men ändå potentiell, partiframgång.

Här är ett tydligt exempel på sunk cost fallacy: den psykologiska mekanismen som gör att människor klamrar sig fast vid sina förluster istället för att släppa taget och fatta bättre beslut. Det är irrationellt, men väldigt mänskligt.

Precis som deras stora fiender, ortengrabbar i adidasbyxor med låga registrerade inkomster, som flyger till Marbella för att spendera sina hårt förvärvade pengar, vet de att man ”måste brösta en fyra för att bli en hundragubbe” (fyra års ungdomsvård för mord och därmed få respekt).

Det finns inte längre ett ”hit men inte längre” i Liberalernas partiledning. Men gräsrötterna då? De som arbetat gratis för sitt parti, drivna av sitt hjärta? Varför har vi inte sett en större reträtt under rökutveckling från de som skött så stor markservice under de senaste två valrörelserna? Trots att Liberalerna på fyra år har tappat 30 procent av sina medlemmar, mer än något annat riksdagsparti, så hörs inte dessa protester högt.

Det är en fascinerande form av lojalitet som utspelar sig här. En tystnad som bara kan jämföras med de tysta överenskommelserna i organiserade gäng. De gamla Leijonborg-liberalerna, de som brukade stå för ifrågasättande kultur och kognitivt äventyr, är försvunna. Nu är det knäpptyst. Lojalt. Inte en spricka. Precis som i de bäst organiserade av gäng. Jag menar, vem behöver sprickor när allt kan köras på tystnad och heder?

Partiet som en gång välkomnade det farliga och utmanade sina trygga mentala skript har blivit något annat. Lojaliteten och tystnaden värderas nu högst. Så när rapparen Abidaz sjunger ”Om någon skulle bli klippt, det finns inget snack om mordet”, då känner Liberalerna sig träffade. För de vet. Real G’s move in silence like lasagna.

Det är med er jag vill bilda gäng.