Enligt regeringens egen myndighet Naturvårdsverket skulle Sverige behöva minska utsläppen med 7 procent per år för att nå klimatmålet 2030, men nästa år ser det istället ut som att vi kommer minska dem med 7 promille. Men när klimatminister Romina Pourmokhtari får en fråga i P1 Morgon om hur hon tycker att det går med brådskan i Sveriges klimatarbete svarar hon ”väldigt bra”. Hon försöker därefter dribbla bort reportern genom att prata om att det finns så många olika klimatmål och att Sveriges och EU:s klimatmål måste harmoniera med varandra. Men oavsett vilken måttstock man använder så går det inte att komma runt faktumet att utsläppen inte alls minskar i den takt som de borde, vare sig i Sverige eller övriga Europa. 

Just nu pågår klimattoppmötet COP29 i Azerbajdzjan. Där fattades i all hast ett beslut som kanske kommer att föra Sverige ett steg närmare att nå målen, men inte på det sätt som man kunde hoppas på. Förslaget går ut på att länder ska kunna handla sinsemellan med utsläppsrätter. Istället för att göra en minskning på hemmaplan ska man alltså kunna betala ett annat land för att göra motsvarande minskning. 

Det finns dock väldigt många problem med en sådan här modell. Redan i dag klimatkompenserar Energimyndigheten genom satsningar på solceller i Ghana. Men de här satsningarna har fått kritik eftersom det ger minimala minskningar. Målet med projektet är att det ska minska koldioxidutsläppen med 165 000 ton under en femårsperiod, men när SVT granskade projektet i februari i år hade det istället bara minskat med 39 kilo. 

Energimyndigheten har också ägnat sig åt att plantera en så kallad klimatskog i Uganda, men för att ge plats åt ”klimatskogen” har lokalbefolkningen tvingats att flytta. Befolkningen lider sedan dess brist på såväl mat som vatten. 

Man har också varnat för att det finns risk för dubbelräkning när man gör den här typen av investeringar, det vill säga att både det land eller myndighet som gör satsningen och det land som satsningen görs i bokför det som en klimatkompensation. På det sättet kan det se ut som att det har skett mycket större utsläppsminskningar än vad som faktiskt är fallet. 

På migrationsområdet diskuterar flera länder inom EU att betala fattigare länder för att de ska ta hand om våra asylsökande. Det här är i princip samma sak, fast på klimatområdet. Frågan som vi borde ställa oss i båda fallen är: kan vi verkligen kräva av länder som är fattiga att de ska göra det jobb som vi inte förmår att göra själva?