Att klimatförändringarna är ett faktum är det få som förnekar – men hur oroande fort glaciärerna smälter är något som teaterchefen, klimataktivisten och renägaren Åsa Simma själv kunde konstatera i somras vid kalvmärkningen.
– De senaste fem åren har det gått väldigt snabbt.
Åsa Simma är född och uppväxt i en renskötarfamilj, i den näst nordligaste samebyn som heter Lainiovuoma. Den sträcker sig österut på den svenska sidan där man vistas under höst och vinter, och på den norska sidan där man uppehåller sig under vår och sommar.
– Det är marker som vi har fått behålla i flera hundra år. Vi har alltid flyttat där. Så vi är väldigt lyckligt lottade som slapp att bli tvångsförflyttade, som många andra samer blev. Och vi har fått behålla rättigheterna i Norge även om det har varit ganska svajigt under de senaste 100 åren, säger hon.
Klokare på 1700-talet
Åsa Simma berättar att konventionerna om samernas rättigheter har ändrats flera gånger.
– Strax innan år 2000 var det meningen att det skulle bli en ny lag eller konvention. Man tillsatte en medlare, Lars Norberg, men han ställde sig för mycket på samernas sida så han avsattes och det hela blev inte av. Det gör att konventionen från 1754 fortfarande gäller och det tycker vi är väldigt bra. Tänk att man kunde vara klokare på 1700-talet än idag.
Hon berättar om hur hon blev lärd att jojka som liten och att hon åkte på sin första turné när hon var nio år gammal tillsammans med den kände samiske poeten, konstnären och musikern Nils-Aslak Valkeapää.
– Så jag har fastnat på scenen på något sätt även om jag inte spelar teater själv nu utan är är teaterchef och hellre jobbar med manusutveckling än att stå på scen.
Glaciärerna försvinner
När Åsa Simma var på kalvmärkning i somras märkte hon hur glaciärerna håller på att försvinna, högt uppe i högfjällen i Nordnorge.
– Långt ovanför trädgränsen är våra glaciärer helt borta. Det var bara kala svarta fjäll utan glaciärer. Det är lite förödande för renskötseln för renarna behöver glaciärerna under sommaren. När det blir varmt på dagen håller de sig på glaciärerna. På kvällskvisten går renarna ner till grönskan och betar där. På dagarna står de på glaciären och då är de lätta att hitta. När vi ser en glaciär full med svarta prickar vet vi att hjorden är där.
Hon berättar att när hon växte upp fanns det en pytteliten glaciär i en grop nedanför den kulle där de bodde. Där brukade de gräva ner färskvaror som man annars har i ett kylskåp.
– Men redan för 15 år sedan började vi märka att det blev lite för många kilometer till närmsta kylskåp, och nu är de helt borta.
Strida bäckar har blivit grunda
Hon har inte brukat ta med så mycket mat upp till fjällen, eftersom naturen har sitt eget skafferi. Men det har börjat sina. Strida bäckar som varit svåra att ta sig över nu har blivit väldigt grunda.
– För cirka 30 år sedan började jag höra att det händer någonting i naturen, med klimatet. Det har gått fort. De senaste fem åren väldigt snabbt. Här är ju en natur som är väldigt känslig. Det finns inga träd som skyddar. När solen bara gassar på så går det undan. Det finns inga skuggor i landskapet.
Panelsamtalet på Bokmässan
Åsa Simma var på Bokmässan i Göteborg och såg det omtalade panelsamtalet med rubriken ”Samerna – privilegierad minoritet eller förtryckt urfolk”.
När Peter Wennblad från SvD, som var en av deltagarna, fick frågan om hur han tror att det ser ut med samernas rättigheter om tio år sa han att han tror att konventionerna som gäller samerna då kommer att vara rivna av regeringen.
– Det var otroligt läskigt. Jag gick tillbaka till mitt hotellrum och satt och grät jättelänge och kände väldigt starkt för allt som har hänt de senaste 50 åren, hur samerna har jobbat sakta men säkert framåt. Vi har lyckats få bort jojkförbudet. Vi har fått språkanvändandet tillbaka. Vi har lyckats få litteratur på samiska och gjort stora filmer och teater på samiska med samiskt innehåll.
Nu kändes det som om allt hon jobbat för sedan hon var tio år var på en ganska skakig skuta.
– Om det är så att våra rättigheter försvinner så kommer vi att leva i en diktatur i det här landet. Vi själva är av den tron att vi är satta på den här marken för att jorden själv valt oss för att förvalta markerna. Marken är som en familjemedlem i ett samiskt tänkande.
Utomhus i minus 36 grader
Åsa Simma berättar om uppkomsten av den samiska teatern. Den började 1971 i Jokkmokk som en fri teatergrupp, med Harriet Nordlund och Maj-Doris Rimpi som grundare. Och med ställningstagande föreställningar med fokus på vattenkraften i Jokkmokksområdet.
– Vi gjorde också något ganska fantastiskt. Vi ville göra en föreställning och hade manus klart, men vi hade ingen riktig repetitionslokal. Och vi fick inte hjälp av Jokkmokks kommun. Då sa vi plötsligt att då spelar vi väl ute då och byggde upp en utomhusföreställning i snö. Det var långt innan ishotell och andra turistsaker med is som finns i norra Sverige i dag. Det var en banbrytande föreställning, både till innehållet och för att det var utomhus på smällkalla Jokkmokks marknad. 36 grader kallt var det.
Efter det fick teatern gehör från kulturrådet och en prövotid på tre år. De fick även ett litet verksamhetsbidrag så att de kunde klara sig på frilansbasis och ändå göra några föreställningar per år. Sedan slutet av 90-talet har det varit en statlig finansiering.
.
– Vi turnerar, så vi finns i hela landet och inte bara i det samiska området, säger hon.
Teatern fyller ett behov
De senaste föreställningarna ”Begravning mitt hjärta vid Udtjajaure” och ”Herrarna satte oss hit” har varit enorma framgångar, och har fått mycket uppmärksamhet.
– Vår publik blir större och större när vi turnerar och det beror inte på att det föds fler samer. Det är för att intresset för det samiska är så otroligt starkt. Och kanske är det också ett resultat av att man inte lyckats undervisa majoriteten om samiska förhållanden och samisk kultur i våra skolor.
Åsa Simma berättar att de har mycket på gång. Bland annat en serie berättarföreställningar, väldigt enkla utan så mycket teknik. De skriver om gamla berättelser till en modern tid.
– Vi har varit nere i underjorden. Vi har en hel del myter om våra släktingar som bor där i underjorden och som har blivit mytiska väsen. De är nu granne med gruvan, och hur går det för dem då? Finns de ens kvar? Vart tar de vägen? Vi ser dem som hjälpare. De ska hjälpa och varna oss.
Cirkus för att lära språket
Sameteatern gör också en liten cirkusproduktion som ett experiment med tron att man lär sig ett språk mycket lättare om man gör något fysiskt och inte bara tittar i en bok.
– Man använder sin kropp medan man lär sig språket. Så vi satte upp en cirkusföreställning som ett pedagogiskt projekt. Att jonglera är svårt men språket är också svårt att lära sig. Att gå på lina är svårt, man måste låta sig misslyckas innan man blir fullärd. Under workshopen är det förbjudet att tala majoritetsspråket, men man får använda alla andra språk. Så våra cirkusartister pratar tyska eller spanska eller nordsamiska eller sydsamiska, eller något annat beroende på varifrån de kommer.
Svenska kyrkans ursäkt till samerna
Åsa Simma berättar också vilket starkt intryck det gjorde på henne när Svenska kyrkan bad om ursäkt för alla oförrätter de gjort mot samerna. Hon blev otroligt tagen när ärkebiskop Antje Jackelén räknade upp allt som de ber om ursäkt för – bland annat att Svenska kyrkan varit drivande i rasbiologi och skallmätningarna.
– Hon bad om ursäkt för det och jag bara satt där och grät, och sen tänkte jag om det här påverkar mig så starkt är det här stor dramatik. Då bestämde jag mig, och vi håller nu på och förbereder ett svar på det med en föreställning utifrån våra traditioner. Utan att göra det exotiskt vill vi visa hur ofarlig vår andlighet egentligen är.
Läs även:
