Klimattoppmötet i Förenade arabemiraten slutade med att förhandlingarna om en ny utsläppshandel under Parisavtalet kollapsade. Men under årets toppmöte hade förutsättningarna ändrats och Sveriges förhandlare David Newell var betydligt mer optimistisk, när Syre pratade med honom under måndagen.

– Tiden mellan Cop28 och nu har vi närmat oss avsevärt. Jag vill inte ge intrycket av att allt är löst, det finns fortfarande enstaka frågor där vi är oense. Men förutsättningar är goda, sa han.

En teknisk kommitté (Supervisory body) under artikel 6.4 har tagit fram regler som varje projekt måste följa, så att lokalsamhällen ska kunna motsätta sig projekt innan de äger rum och att projekt måste inkludera olika typer av riskbedömningar. Kommittén har också tagit beslut om vägledningar för att säkerställa att det är ”integritet i systemet”. Det vill säga att utsläppsminskningarna håller vad de lovar. Senare under måndagen godkändes vägledningarna rakt av på mötet.

– Det var lite kontroversiellt att Supervisory body antog dem utan att vända sig till förhandlarna, så vi kunde antingen acceptera det eller förkasta det. Men även om vi tycker att de fortfarande behöver arbetas vidare på är det en bra startpunkt och räcker för nu, säger David Newell.

Säkerhet ska garanteras genom en buffert

En fråga där förhandlarna tidigare stått långt ifrån varandra rör det som kallas ”naturliga klimatlösningar”, så som trädplanteringar eller sjögräsängar, som binder koldioxid. De kan snabbt försvinna vid naturliga störningar och klimatnyttan utebli. Men David Newell tycker att de nya vägledningen hanterar den risken tillräckligt bra, genom att kräva att projekten måste bidra med mer än vad som kan säljas som utsläppsminskning. Överskottet hamnar i en buffertpool – som sedan kan användas om något händer.

– Säg att jag planterar 100 hektar, då måste jag kanske avsätta 30 av de hektaren till en buffert om något sker, säger David Newell.

Vägledningarna ska också hantera risken med att projekt inte blir ”additionella”. Det vill säga att de inte tillför större utsläppsminskningar än vad som skulle ha skett utan projekten. Det ska hanteras genom att de bedöms utifrån en prognos om framtiden som bygger på historisk data. Om utsläppen minskat med 2 procent per år de senaste fem åren, måste ett projekt i form av exempelvis en ny vindkraftspark bidra till mer än det för att kunna säljas som krediter. Utsläppsbanan ska sedan återkommande revideras.

– Du måste bli mer ambitiös med tiden, då teknik och samhälle utvecklas. Du kan inte utgå ifrån där du är idag om 20 år. Då måste du vara ännu mer ambitiös, säger David Newell.

Kommer det då att bli en robust handel som verkligen leder till utsläppsminskningar? 

– Jag tror vi har förutsättningar för det, sedan beror det på hur reglerna implementeras i praktiken.

Kan konkurrera med frivilliga marknader

Ännu återstår några frågor att lösa ut innan FN kan starta upp den börs där länder och företag ska köpa utsläppsminskningar, uppger David Newell. Handeln som länderna kom överens om skulle ske redan när Parisavtalet slöts 2015 – är samtidigt omtvistad i sig, då tidigare system haft ett dåligt ”track record”. Under den handel som pågick under Kyotoavtalet, som föregick Parisavtalet, översvämmades marknaden av billiga ”skräpkrediter”. Flera projekt visade sig bidra till att lokalsamhällen fördrevs från sina marker och studier slog fast att lejonparten inte bidrog till någon verklig klimatnytta, då de ändå skulle ha ägt rum. De frivilliga marknader som uppstått har också ett skamfilat rykte.

– Förtroendet har kollapsat. Många av deras metoder har visat sig vara bristfälliga och det har rört sig om dåliga projekt utan riktiga utsläppsminskningar. Många företag som köper frivilliga enheter letar nu efter någonting bättre, säger David Newell.

Viktigt att inte köpa sig fria

Skulle ett företag eller ett land köpa en kredit genom det nya handelssystemet i Parisavtalet, får säljarlandet inte räkna av utsläppsminskningen mot sin egen klimatplan, samtidigt som de enligt Parisavtalet är pressade att återkommande höja ambitionen i sin klimatplan till det att vi når nettonollutsläpp. Något man hoppas ska bidra till att varken säljarländer eller köparländer lutar sig tillbaka och låter andra göra jobbet.

– Det är viktigt att länder inte försöker köpa sig fria från sina egna åtaganden genom att köpa krediter. Men med det sagt, låt säga att du kan minska ett ton koldioxid i Sverige för 100 euro och du kan minska ett ton i Ghana för 25 euro, då kan du minska för samma pengar fyra gånger så mycket. Klimatet bryr sig ju inte om vem som gör minskningen, bara att det sker, säger David Newell, som hoppas att det ska leda till högre ambition i klimatarbetet.

Vid sidan av den börs som ska skötas av FN kan länder också ingå bilateral avtal om att köpa och sälja utsläppsminskningar, inom artikel 6.2 i Parisavtalet. Förhoppningen är att de vägledningar som används på den centrala börsen, också ska appliceras där. Men det finns inga sådana krav. Som Syre tidigare berättat har Sverige och Ghana redan ingått ett avtal, där Sverige ska köpa utsläppsminskningar som ska uppstå genom att bygga solceller med batterilagring på vårdcentraler runt om i landet. Under Cop29 förhandlar länderna om hur de bilaterala projekten ska redovisas, där vissa regler också ska gälla den centrala börsen. Här står man längre ifrån varandra, uppger David Newell.

– EU:s linje är att det ska vara så mycket bra information och transparent information som möjligt så att utomstående kan granska dessa projekt och se om de är bra eller inte, säger han.