Vi har en debatt om Mellanöstern som löpt amok. Där mer eller mindre välgrundade begrepp som antisemitism, rasism, antisionism och nynazism flyger i luften. Därtill är debatten kryddad av islamofobi och antihumanism. Det är ett stort problem, men det är faktiskt också helt förståeligt.

Vi har en situation som är så gräslig att den inte kan sammanfattas nyktert och objektivt. Vi har, på riktigt, terrorister som använder raketer mot civila som metod, medan andra terrorister våldfört sig på och mördat ungdomar på fester. Och vi har en stridande part där alla framställda bevis talar för att den, på riktigt, bombar sjukhus, skolor, skjuter mot journalister och – gör sig skyldig till folkmord.

Det här är inte en kamp som alla andra, det här är så mycket värre än det mesta vi ser i krig. Då måste vi också förstå att personerna som är direkt berörda, som identifierar sig väldigt hårt med en part, faktiskt tappar begreppen, tappar nyanserna och börjar generalisera och se konspirationer. I det perspektivet måste vi förstå att människor hamnar snett, att antisemitism och islamofobi växer och tar plats. Det är vi andra, vi som inte är direkt berörda, som måste stå för nyanserna. Prata med dem, bemöta konspirationerna och rasismen. Inte att stänga ner eller stänga ut, utan med argument grundad i en förståelse för att just nu är det ovanligt lätt att halka snett. 

Precis som vi måste förstå, att just nu odlas den framtida terrorismen. Den tortyr, svält och terror som barnen och de vuxna i Gaza levt i det senaste året (situationen innan var katastrofal, men nu är den ogreppbar), som av hjälparbetare och läkare på plats jämförs med helvetet, kommer hos många leda till en jakt på hämnd, hämningslös, urskiljningslös hämnd. Vi måste minnas och förstå det när nästa terrorattack sker. 

Kärnan i den antisemitism som nu sprids är att man blandat ihop ledare och ett lands befolkning med ett folkslag. Det vi ser är inte judar som skjuter. Det är Israels militär, på beslut från dess högsta ledning, som är framröstad av dess invånare. Men lika lite som jag vill hållas skyldig till svenska regeringens devalverade syn på mänskligt värde och mänskliga rättigheter, är det rimligt att hålla alla israeler skyldiga till vidrigheterna i Gaza. Och även om vi kan, och ska, förstå att några människor, berörda av konflikten, tappar koncepterna nog för att dra in folkslag i det, måste vi andra hålla emot. Det är inte okej att judar och muslimer i Sverige möts av rasism, antisemitism och islamofobi eller är rädda för att gå ute på gatan.

Men när vi argumenterar mot rasism och antisemitism kan vi inte blunda för det som faktiskt händer. När soldater, terrorister, gömmer sig i skolor och sjukhus, när de sätter upp barn som sköldar mot vapen, då är det brottsligt. Det är vidrigt. Men slutsatsen från det, att ”ja, om barnen är tagna som gisslan, framför terroristerna vi vill åt, då skjuter vi barnen”. Det är inte bara ett folkrättsbrott. Det är ett perspektiv som kräver att man tappar alla koncept om mänskligt värde. Att bomba ett sjukhus är inget man tvingas till, det är ett beslut. 

I Sverige måste vi stå upp för folkrätten. Med eller utan paralleller till historien, måste vi säga att det här är helt oacceptabelt. Det handlar inte om huruvida det är proportionerligt eller inte. Det förstår alla att det inte är, det är en stridande part som är så oändligt mycket starkare än den andra, som vallar befolkningen i Gaza från hörn till hörn. Det finns ingen proportionalitet att tala om.

Även om vi kan förstå det urskiljningslösa ursinnet, finns inget som försvarar att man skjuter barn i matköer, eller bombar deras skolor. Det måste få ett slut. När det slutet väl kommit, så vete gudarna hur vi ska rädda den befolkning som är kvar från att gå samma väg som sina föräldrar, hur de ska komma ur det här helvetet som välmående människor utan att hemfalla åt hat och hämnd. Men den processen måste få börja nu. För det måste Israel backa.