Första gången jag stötte på Donald Trump var i New York City, vintern 1989.

Varje vecka besökte jag en tidningshandlare i Midtown, och en januaridag då bitande vindar drog fram längs skyskraporna, köpte jag Time Magazine som tillägnade Trump ett omslag och en exklusiv artikel.

En ofarlig gycklare

Som svensktalande i New York var det lätt att känna en viss gemenskap med Trump. Enligt Trump hade hans farfar hört till den dryga miljon svenskar som lämnat Sverige för Nordamerika mellan 1845 och 1930 (då USA infört en ytterst restriktiv invandringspolitik). Den alkoholiserade svensken hade emellertid lämnat sin son Fred föräldralös när pojken var blott elva år. Fred Trump visade sig dock vara sin egen lyckas smed och byggde ett fastighetsimperium i New York City; närmare bestämt i Brooklyn, Queens, och Staten Island. Det hus han byggde familjen bestod av tjugotre rum och där bodde fastighetsägaren med sin hustru Mary och parets fem barn. Donald John föddes i juni 1946, vilket betydde att han slagit rot i sin moders livmoder strax efter andra världskrigets slut.

Efter att ha läst artikeln i Time Magazine gick jag länge och trodde att Donald Trump hade svenska rötter. Det hela var dock en lögn. Donald Trumps farfar hade varit tysk, inte svensk. Lögnen hade sina rötter i att Trump inte ville beskriva sig som tyskättad bland judiska finansmän. Bättre då att vara svensk.

Åren gick. Jag bodde i Sverige. Sedan länge i sydöstra USA. Utan att aktivt söka information hörde jag mellan varven talas om Trumps karriär – om hur han nådde ruinens brant innan han räddades av sin fars finansiella muskler, och återuppstod som kapitalist/underhållare i egenskap av värd för tv-programmet The Apprentice. Då och då dök Trump upp i något komiskt reklaminslag på tv. I mina ögon framstod han som en ”buffoon,” en slags kändisskapets gycklare – en roande men ofarlig del av det amerikanska offentliga livet.

Krävde dödsstraff

Något jag missat var en händelse och dess eftermäle som utspelat sig strax efter jag lämnat New York senvintern 1989. Staden var svårt brottsdrabbad under 1980-talet, och det som tidigare gett stora rubriker – som dödandet av poliser – blev nu inte mer än notiser djupt inne i stadens dagstidningar. En natt i april utspelade sig dock ett grovt brott som, enligt New York Times, kom att höra till årtiondets mest uppmärksammade. En kvinnlig joggare blev överfallen, svårt misshandlad, och våldtagen i Central park. Kvinnan hamnade i en koma som varade i tolv dagar, och fem män – fyra afroamerikaner och en med latinamerikanska rötter – arresterades för illdådet. Polisen fick fram erkännanden, men FBI visade redan innan rättegången mot männen, de så kallade Central park five, att deras dna inte fanns på brottsplatsen.

I maj 1989 – innan rättegången inleddes – betalade Donald Trump för en helsidesannons i stadens fyra stora dagstidningar. Annonsen hade sitt upphov i det brutala brottet och krävde att dödsstraffet skulle återinföras i staten New York. Det fanns ett påtagligt problem med att utmäta dödsstraff i detta fall. Många år senare, då the Central park five sedan länge satt i fängelse, visade det sig nämligen att de fem männen var oskyldiga. En annan man, redan dömd för vålds- och sexualbrott, erkände. Hans dna var knutet till brottsplatsen och han kände till detaljer om brottet som allmänheten var obekant med. Om Trump fått råda i New York kring denna tid hade alltså fem unga och oskyldiga män berövats livet. 

Ett annat problem var att annonsen drevs av hat – vilket bokstavligen erkändes i texten. Den som direkt eller indirekt utsatts för grova brott vet att denna känsla kan råda över en. Men en rättsstat kan inte vara grundad på hat, och känslostormar duger inte som grund för reformer av rättsstaten.

Då jag flera år efter annonsens publicering till slut läste den (i form av ett faksimil på internet), visste jag sedan länge att Donald Trump inte alls var en gycklare, utan något helt annat.

De konservativas metamorfos

Floridasolen blekte omvärlden medan jag och min hustru senhösten 2009 körde genom det i huvudsak konservativa North central Florida, på väg mot Gainesville – en i stort sett liberal universitetsstad där vi skulle besöka vänner.

Sedan några månader tillbaka var Barack Hussein Obama II USA:s president, och längs vägen i detta lantliga Florida reste sig en väldig billboard med budskapet att mörkret övertagit Vita huset i Washington, DC.

Medan en del ansåg att Obama var anti-Krist talade andra om hans ljusbruna hudfärg och påstådda främlingskap. Under 2008 års presidentvalskampanj anmärkte en ung, ljushyad flicka i North Carolina, att Obama var så smutsig att de som skakade hand med honom måste tvätta sina händer. Republikanernas presidentkandidat John McCain ansågs ha försvarat Obama i stor stil då han ställts inför påståendet att demokraten var arab. Nej, sa McCain, han är en god man som är hängiven sin familj.

Som om en arab inte skulle kunna bry sig om sin familj.

Snart sällade sig Donald Trump till den skara som envist hävdade att Barack Obama inte var född i USA, och därmed inte hade rätt att tjäna som republikens president. Trumps far hade en gång i tiden bidragit till Demokratiska partiets kassakistor i New York City, vilket underlättat hans affärsverksamhet. Och under 1990-talet hade Donald Trump själv umgåtts med Bill och Hillary Clinton – knappast ett progressivt par, men åtminstone demokrater. Nu identifierade han sig likväl som republikan, och med planer på att utmana Obama, angrep han den sittande presidenten.

Trump bestämde sig till slut för att fortsätta vara programledare på tv istället för presidentkandidat, trots att han var övertygad om att han kunde besegra Obama i ett val. Samtidigt höll det amerikanska politiska landskapet på att förändras. De högerreaktionära grupper som varit tystlåtna sedan de asymmetriska anfallen på USA i september 2001 började väsnas allt mer. En djup ekonomisk kris – som bland annat resulterade i en kraftig ökning av självmord i landet – och en så kallad svart man i Vita huset underlättade rekryteringsarbetet för högerextrema grupper. Barack Obama ansågs vara så avskyvärd att två mordkomplotter riktades mot honom redan under hans första presidentvalskampanj.

Nynazistisk retorik

I ett land som har en rik historia av politiskt våld var detta måhända inte så anmärkningsvärt – märkligare var att inse att nynazistisk retorik började bli del av den vardagliga politiska debatten. Jag minns en intervju med belgiska nynazister på 1990-talet. De avskydde USA med anledning av republikens etniska mångfald, och hävdade att det mångkulturella samhället var fel väg att vandra, medan de också talade om det kulturella krig som utkämpades. ”Ras” var inte ett ord som längre användes. Det talades hellre om ”kultur.” Tankegångarna spred sig genom samhällen, och vid ett besök i Baltimore, hösten 2018, hittade jag följande klotter på matbutiken Whole Foods toalett: ”Immigration without assimilation is invasion.” Alltså: Invandring förutan assimilation är invasion. Kanske skulle den nordamerikanska urbefolkningen hålla med?

Samma höst märktes också något annat. Bekanta som alltid varit konservativa men som aldrig visat tecken på xenofobi eller rasism gjorde nu det. Det skämtades om 1492 års spanska utvisning av judar, och de delar av USA:s befolkning som har rötter i den transatlantiska slavhandeln utsattes för förbryllande kommentarer. Som åsikten att USA:s mordnivå påminde om Västeuropas – om svarta mordoffer inte räknades. Med andra ord: Black lives don’t matter – svartas liv räknas ej.

Tack och lov var president Obama, ”ghetto Jesus,” nu blott ett minne, och Trump var Amerikas president. Obama hade inte vetat vad han gjort som president, hävdade folk jag kände.

”Han hade aldrig haft ett jobb,” sa de. Tydligen var de omedvetna om att Obama innan åren som politiker bland annat ansvarat för Developing communities project i Chicago, arbetat som jurist och undervisat juridik på universitetsnivå.

Trump, å andra sidan, var en affärsman som visste hur han skulle få saker och ting uträttade. Han tog ställning mot kineser, nordkoreaner, och ryssar – detta Ryssland som fortfarande var fienden, men vars Vladimir Putin var värd all beundran, inte minst med anledning av ryssens vurm för rysk militär makt och ryska krigsveteraner. Som vicepresident Mike Pence påpekade: Putin har onekligen varit en starkare ledare än Obama.

Inrikespolitiskt var Trump lika framgångsrik, sades det, och han ledde USA rakt in i en högkonjunktur – sådant välstånd! Aldrig tidigare hade så många ”blacks” och ”hispanics” varit anställda (sant nog, men den fallande arbetslösheten var en trend som inletts 2010). ”Everything’s just getting better.” Allt blev bättre och bättre, dag för dag.

Kulingvarning utfärdad

Att Trump och republikaner allmänt sett förstår sig på det här med ekonomi är en gammal sanning i USA. Denna sanning behöver dock modifieras. Mot slutet av 2010-talet ökade hemlösheten snabbt i republiken. Bara i New York City saknade var tionde elev – i absoluta tal 114 000 elever – eget hem. En studie publicerad av Career builder i augusti 2017 visade att 78 procent av USA:s befolkning inte hade tillgång till andra pengar än den senaste löneutbetalningen. Robert Reich, arbetsmarknadsminister i Bill Clintons administration och numera professor vid University of California, Berkeley, sa i The Guardian att det inte saknades jobb i USA. Bristvaran var bra jobb.

Den som levt och verkat i USA vet att det inte är ovanligt med människor som kombinerar två och till och med tre olika jobb för att klara sig. Många saknar också så kallade förmåner – som sjukvård, sjukdagar, och semesterdagar. Den ekonomiska filosofi som anammats under Ronald Reagans dagar har stadigt urholkat gemene mans finanser.

Mr. Trump, däremot, har aldrig behövt bekymra sig om denna verklighet. När han var tre år gammal tjänade han 200,000 amerikanska dollar per år genom sin fars företagsamhet. Dollarmiljonär blev han åtta år gammal. Och nu var han president – stödd av bland andra Ku Klux Klans långvarige grand wizard David Duke – efter att ha vunnit valet med hjälp av en minoritet av rösterna.

Under 2016 stod jag i nära kontakt med Ayn Rand-lärjungar i Orlando, Florida, som jag känt i nästan tjugo år, och som alltid röstat republikanskt.

Inför presidentvalet var pessimismen bland dessa väljare stor. FBI tycktes – genom friandet av Hillary Clintons sedan hon använt privat email för offentliga syften – vilja provocera högern till uppror, så att byrån skulle kunna motivera sina utgifter för bekämpandet av inhemsk terrorism.

Inte bara FBI misstänkliggjordes. ”Vi litar inte på statistik, nyheterna, eller regeringen.” Det argumenterades för att USA borde delas upp i två olika republiker: ”Vi är två olika slags folk, inte förenade” – ett påstående som reducerade USA:s då drygt 325 miljoner individer till att vara antingen demokrater eller republikaner. Under president Hilary Clinton, sades det, väntade Västlandets förfall, en ny mörk tid införd av islam, och muslimernas triumf.

Trumps oväntade seger förändrade allt, och känslan inför Trump som president beskrevs som ”ren lycka,” och ”det är fantastiskt att se honom arbeta.”

En överlevnadsinstinkt hade drivit väljarna, påstods det, och nu fanns en chans att USA skulle kunna leva vidare.

Och en bekant förklarade: ”Jag känner mig som [Winston] Churchill efter bombningen av Pearl Harbor.”

Drivkraften är uppenbar

Att ha en president som inte förstår hur den federala makten fungerar har dock sina nackdelar, och återvald blev han inte, utan Joe Biden vann med trygg marginal. Trump ville dock inte veta av att han förlorat valet, och önskade återvända till Vita huset. Han sa vid ett tillfälle (en intervju med New York Times) att han kände flera rika personer som inte var kända. Drivkraften är uppenbar, och första tisdagen i november bestäms det om Trump ska bli president igen.

En del som övergav Trump i valet 2020 har omvärderat hans fyra år som president, och USA:s majoritetsvalsystem gör det möjligt att vinna val utan att få flest röster. Samtidigt uppmärksammas inte det faktum att Biden-administrationen lyckats stärka medelklassens ekonomiska ställning. Inflation märks mer än lönehöjningar. Och som den nyliberale Bill Clintons rådgivare, Jim Carville, en gång sa: ”It’s the economy, stupid.” Också en idiot måste inse att val ytterst handlar om privatekonomin.

Oavsett valresultatet kommer vindarna att fortsätta att växla i USA, och för november 2024 kan kulingvarning utfärdas. I ett land där meteorologer mordhotas är också full storm möjlig.