”Jag tycker vi behöver urangruvor i Sverige”. Redan förra sommaren var Sveriges miljöminister Romina Pourmokhtari (L) tydlig. Ny kärnkraft ska byggas och till det behövs uran.

Till Pourmokhtaris och Tidöpartiernas förargelse är tyvärr uranbrytning förbjudet på svensk mark. Förbudet klubbades igenom i riksdagen år 2018 med stöd av de dåvarande regeringspartierna S och MP, tillsammans med V och C. Anledningen till förbudet var, förutom de uppenbara miljöskadorna och hälsoriskerna som uranbrytning medför, den växande oron i områden som Jämtland och Skaraborg, där lokalsamhällen kände sig hotade av prospektering och framtida urangruvor. Den dåvarande regeringen ville skapa tydlighet och trygghet, särskilt för regioner som länge efterfrågat ett klart ställningstagande mot uranbrytning.

Att de lokalsamhällen där uran har påträffats inte vill ha gigantiska dagbrott i närheten av där man bor, struntar förstås den nuvarande regeringen fullständigt i. Här vädras det utländska investeringar och en möjlighet att trygga den svenska kärnkraftens framtid. I februari i år tillsattes en snabbutredning som ska lägga förslag på att förbudet mot uranbrytning ska hävas. Utredningen beräknades vara färdig den 15 maj – men har ännu inte presenterats för allmänheten.

Mycket talar dock för att förbudet mot uranbrytning kommer avskaffas. De signalerna har inte gått prospekteringsbolagen förbi – jakten på uran har redan inletts. Det märks tydligt i Jämtland, där allt större områden inmutas för prospektering. I en intervju med SVT Nyheter Jämtland förra veckan, berättar vd:n för det kanadensiska bolaget District metals, länets största prospektör, entusiastiskt att Oviken besitter världens näst största uranfyndighet. Trots att uranhalten är väldigt låg i Oviken, liksom resten av Sverige, är den ändå brytvärd, lägger han till.

Bolaget inväntar nu, liksom resten av gruvbranschen, att uranbrytningsförbudet ska upphävas. Om allt går enligt planerna kommer bolaget att inleda provborrningar efter uran i Oviken nästa år.

Om det skulle hända, vore det inte bara ett bakslag för lokalsamhällen som kämpat för att hålla gruvindustrin på avstånd, utan också en direkt miljörisk för hela regionen. Uranbrytning medför alltid radioaktivt avfall som är extremt svårt att hantera på ett säkert sätt. Radioaktivt damm kan spridas med vinden över stora områden, och när det väl börjar spridas kan det vara mycket svårt att kontrollera. De kemikalier som används under utvinningen och de ämnen som frigörs från berggrunden riskerar att förorena såväl vattendrag som ytvatten.

Sådana miljöskador kan bli bestående och skapa långvariga risker för både människor och natur. Provborrningar är inte heller utan risk – vilket Oviken redan fått erfara när ett gammalt provborrhål började läcka en illaluktande vätska innehållande tungmetaller och uran.

”Men vi behöver ju dessa mineraler för att kunna genomföra den gröna omställningen” och ”hellre här än i Kongo eller Kina där mineralerna bryts genom slavarbete och där miljölagstiftningen är svag” är de klassiska invändningarna som ofta hörs av dagens gruvförespråkare.

Svaret på det är lika enkelt som det (för vissa) är svårt att acceptera: om vi, varken i Sverige, Kongo eller Kina, kan bryta mineraler och metaller på ett sätt som är etiskt, miljömässigt hållbart och fritt från skadligt avfall, är det verkligen en omställning? Och kan vi ens säga att den är grön?

Självklart inte. Ingen omställning som bygger på att köra över lokalsamhällen och generera miljöskador kan kallas grön. Om vi verkligen är intresserade av en grön omställning så är det följande som gäller: skapa ett samhälle där vi inte är beroende av att fortsätta utvinna mer mineraler på bekostnad av människor och natur. Ett samhälle där vi fortfarande kan förflytta oss dit vi vill, utan att det innebär att alla måste äga en elbil (eller flera för den delen) för att göra det. Svårare än så är det inte.