På slakterierna får ingen hänsyn till djuren sakta ner produktionen. Djuren lider – och även slakteriarbetarna far illa. Varför håller vi fast vid en livsmedelsproduktion som är så destruktiv? skriver Lina Gustafsson.
Köttproduktionen drar som en istid över kontinenterna, stöper om världen och dess invånare. Nyligen kom en rapport från WWF som konstaterade att de globala bestånden av vilda ryggradsdjur har minskat med 73 procent sedan 1970. En stor orsak är animalieproduktion, eftersom betesmark och odling av grödor som soja till foder gör att skogar huggs ner och de vilda djurens livsmiljöer förstörs. Samtidigt ligger samma industri bakom en explosionsartad födelseboom. Kycklingar – en av de arter som utfodras med bland annat soja – är numera jordens vanligaste fågel. Varje dag slaktas runt 202 miljoner kycklingar, 3,8 miljoner grisar och 900 000 nötdjur i världen.
Utrymmet krymper
Det är en hisnande förändring som skett på drygt femtio år, där landskap tömts på vilda djur medan byggnader fyllts av grisar och fjäderfän. Livsutrymmet för djuren har krympt, i naturen såväl som i fångenskap. Animalieindustrin har nått framgång genom att tänja på både biologiska gränser och centimetrar.
Under pandemin fick en del slakterier i USA stänga när personalen smittades med covid-19. Grisuppfödarna hade då ingen plats för de unga djur vars död var noga inplanerad. Det fanns inga marginaler för att grisarna skulle bli större och uppta mer plats på betonggolven. En stor fläskproducent beslöt sig för att lösa problemet med VSD – ventilation shutdown. Man stänger av ventilationen, täpper igen lufthål, sprutar in värme och väntar. Grisarna dör av värmeslag eller syrebrist, i toxiska ångor av urin och avföring. Efter att det utdragna lidandet fångades på film har många, inte minst veterinärer, protesterat mot djurplågeriet och hamnat i konflikt med sin egen branschorganisation (AVMA). De publicerar riktlinjer för massavlivning och har ställt sig bakom att metoden används under exceptionella omständigheter; i nödlägen då många djur behöver dödas fort.
I en intensiv produktion utan marginaler blir situationer lätt exceptionella. Men få skandaler i djurindustrin är verkliga undantag eller drivna av yttre katastrofer. Verksamhetens bottenplatta utgörs av människans självsvurna rättighet att använda djur för sina egna syften och det gör etiken synnerligen flexibel. Regelverket ovanpå kan i bästa fall mildra djurens lidande, i sämsta fall fungera som ett alibi för en befolkning som kallar sig djurvänner.
Ångest och smärta
På det svenska slakteri där jag var stationerad som statligt anställd veterinär slaktades 3 000 grisar per dag. Utan att snegla på displayen som räknade antalet dödade i realtid så kunde man avgöra på personalens röstlägen om vi låg i fas eller inte. Om det varit stopp vid det löpande bandet blev ljudnivån högre, drivningen hetsigare.
Enligt lag ska djur bedövas inför slakt eftersom det gör ont att bli knivstucken och dö av blodförlust. Men ofta är även bedövningen plågsam. Långt efter att Jordbruksverket beställt en forskningsrapport som visade att grisar som utsattes för koldioxidbedövning visade ”högsta möjliga nivå av rädsla och ångest” så fortsätter det att vara praxis på alla stora grisslakterier. Inte för att någon längre ifrågasätter den slutsatsen. Utan för att det är ett exceptionellt läge som pågått i åratal: det finns ingen annan ekonomisk metod som kan användas i industriell skala.
På slakteriet där jag var stationerad hade de problem med att suggorna vägrade gå in i buren som skulle sänkas ned i koldioxid. Tidigare hade personalen haft elpåfösare till hjälp – ett verktyg som ger en elstöt när det placeras mot huden och som enligt lag bara får användas undantagsvis på vuxna djur. Eftersom de fick anmärkningar på att de gav elstötar för ofta plockades de bort. Istället slog slaktarna på djuren med godkända föremål som paddlar och drivskivor. En dag sa företagets egen veterinär att hon var bekymrad över drivningen av suggor – det var för mycket slag. Jag minns att jag blev glad, tänkte att det kanske kunde bli en förändring. Men lösningen var inte att bygga om, sakta ner eller stoppa slakten. Det var att återinföra elpåfösarna.
”För mycket att hantera”
Ibland kan man få intryck av att slaktandet av djur är ett maskineri som bara måste fortsätta, som om naturen, gud eller kapitalismen hade tvingat på mänskligheten denna uppgift. Trots att vi i grund och botten kanske inte ens vill ha den. I våras dömdes två personer från ett skånskt slakteri för djurplågeri och brott mot djurskyddslagen. Deras hantering av djuren hade fångats av en kamera som monterats i hemlighet av organisationen Djurrättsalliansen. I förundersökningen fick den ena mannen frågan ifall han tycker om arbetet med att slakta djur. Han svarade: ”Nej. Det gör nog ingen.” I domen redogörs för hans inställning: ”Han stampade en gris i huvudet en gång men kan inte svara på varför. Det var fel av honom men det skedde efter att den bedövats. Detsamma gäller tillfället då han slog en gris med en kedja. Det var ett mycket påfrestande arbete och någon gång blev det för mycket för honom att hantera.”
Jag tänker på Joseph Ponthus poetiska bok På bandet där han skildrar sina jobb på olika fabriker. När han arbetat ett tag på ett slakteri skriver han: ”Ständiga plågade mardrömmar/Repetitiva/Återkommande/Inte en tupplur inte en natt utan dessa hemska drömmar/om slaktkroppar/Om döda djur/Som faller över mig/Som anfaller mig”
Man kan förstå att det blir för mycket att hantera. Man kan förstå att vi har överlåtit det arbetet till ett fåtal och noga stängt dörren för att slippa se. Det är svårare att förstå varför vi så envist håller fast vid en livsmedelsproduktion som är så destruktiv.
Börja lyssna
Enligt WWF står jordbruket för 90 procent av avskogningen i tropiska områden och 82 procent av all jordbruksmark globalt används för foderproduktion och bete till djur i animalieindustrin. Ett skifte till vegetabilisk livsmedelsförsörjning skulle inte bara kunna mätta fler utan även minska förlusten av biologisk mångfald.
I dagsläget breder tystnaden ut sig på fälten där det tidigare växte skog. Men inifrån slakterierna är ropen desto högre.
Det är aldrig för sent att börja lyssna på dem.