God litteratur, vad är det? I kulturprogrammen sågas hybridförlagens utgivning, och medelklassens berättelser, utgivna på välrenommerade förlag, ses som det enda som kan lära oss något om människan, skriver Susanna Johansson. Lyft blicken, uppmanar hon.
DEBATT. När jag tittat på SVT:s kulturprogram Veckans snackis om så kallad god litteratur, så blir jag imponerad av Lyra Ekström Lindbäck och Jasmine Darban argumentation om ”god litteratur”. Det som imponerar är Lyras fasta tro på att vissa människor kan bestämma vad som är bra och dåligt. Men även den benhårda övertygelsen och hennes framhållande att bara de som läst många ”bra” böcker kan avgöra vad kvalitetslitteratur är, imponerar. Som om subjektiv smak och personliga preferenser inte skulle spela in överhuvudtaget. Och att hon, vilket är fallet gällande allt annat i livet, inte anser sig behöva en referens till saker, ting och upplevelser som är mindre bra för att avgöra vad hon anser är subjektivt ”bra”. Det är ett korttänkt resonemang eftersom allt och alla definierar sig mot något annat. Det är en del av att vara just människa.
Och Lyra pratar högtidligt om att böcker är till för att vi läsare ska lära oss just om människan. Som om människan och det mänskliga inte kan bli speglad i all litteratur. Visst följer dussinlitteratur ett koncept och recept, varpå mindre djuplodande karaktärer fogas in i den färdiga mallen, och därmed blir det inte en lika unik berättelse om det mänskliga. Men det är likväl att läsa om människan.
Att läsa om människan är inte bara att läsa en sorts litteratur utan en variation av olika berättelser. Inte bara om medelklass för medelklass. Inte endast böcker från förlag som anses välrenommerade, eftersom man vet att de i huvudsak utgår från att de ska kunna sälja sin litteratur, eftersom även de är aktörer i en marknadsekonomi. Ett faktum det ofta talas tyst om. Det är ju inte förlagen och deras lektörer som bestämmer vad som är mänskligt. Så om man inte läser mycket olika slags litteratur från olika typer av genrer, förlag och författande människor, hur kan man då ta konceptet att ”lära sig om människan” i sin mun? Det finns ju inte bara en typ av människa eller skildring av densamma.
På samma sätt som diskussionen går högt och aggressivt på SVT:s kulturspecial Författardrömmar om huruvida hybridförlag bör finnas eller ej, på samma sätt hyvlas dess författare vid fotknölarna, även om dessa kulturtyckare aldrig skulle nedlåta sig att ens läsa böcker från hybridförlag, säger Victor Malm. Frågan är hur de då kan uttala i frågan om dessa böckers kvalitet?
Jag själv, som hybridförlagsförfattare, och enligt logiken i det offentliga samtalet en författare utan kvalitet, har inte gett ut min diktsamling Heliumballong för att bli rik eller känd. Alla vet ju hur bokbranschen ser ut, speciellt för poeter. Mitt motiv var att människor med erfarenheten att vara adopterad skulle kunna läsa en bok utifrån det emotionella perspektivet av adoption, kanske relatera och därför känna sig mindre ensamma. Jag stämmer in i klyschan som många kända personer som skrivit en bok eller författare säger i tv-sofforna, ”jag ville skriva den bok som jag själv hade behövt läsa”. För min berättelse är också en del av att vara människa, precis om många andra författare som väljer att ge ut sin bok med hybridförlag.
Det är viktigt att förstå hur en kanon kommer till och anlägga ett maktperspektiv på tillblivelsen. Det var ju inte länge sedan denna ”kanon” till stor del innehöll vita män. I början då allt fler kvinnor slog sig in på litteraturscenen och skrev om sina liv kallades deras verk nedsättande för diskbänksrealism, och om böckerna innehöll sexskildringar så kallades de för tantsnusk.
För att inte tala om den kanon av ”svensk litteratur” som Sverigedemokraterna vill införa i skolorna, likt i diktaturstyrda länder. Man måste därmed se på litteraturkanon ur ett intersektionellt maktperspektiv.
Bland författare är det också känt att bara en viss procent av det som ges ut kan vara av så kallade ”ickevita eller förortssvenska” inom bokbranschen. Vi reduceras alltså till en procentandel och räknas inte som en naturlig del av det mänskligt allmängiltiga inom litteraturen. Inte minst märktes denna syn på litteratur av ickevita i diverse kulturredaktioners reaktioner på den nya Nobelpristagaren i litteratur, Han Kang. Reaktionen var både rasistisk gällande hennes namn och elitistisk i kommentarerna att hennes böcker är för populära. Det är väl det som är meningen med litteratur, att den ska vara tillgänglig för olika läsare?
Människorna i bokbranschen behöver komma ner från sina höga elfenbenstorn, erkänna att de ger ut litteratur som ger dem hög avkastning i första hand och därför är det så kallade nålsögat krympande, då det läses mindre. Det betyder dock inte att det finns färre berättelser som behöver få bli berättade. Tvärtom borde allt fler berättelser, perspektiv och genrer få plats. Det kan betyda så mycket för en människa att bli speglad i litteraturen eller se att även en sådan som den själv kan bli författare.
Utifrån detta perspektiv är det också viktigt att anlägga ett maktperspektiv och ifrågasätta representationen av olika mänskliga upplevelser och vem som egentligen får ta plats. Och inte minst vilka författare och böcker som får lov att pryda bokhyllorna på Akademibokhandeln. Är det de som spås dra in mest pengar, de som är bäst skrivna, eller kanske de som är skrivna av dem som är mest kända? För har vi inte läst tillräckligt med deckare nu från de stora förlagen? Eller deckare handlar kanske också om att vara människa, enligt Lyra?
I Borås tidning skriver Lena, tidigare Borås tidnings kulturredaktör, en sammanfattning av alla debutanter som hon recenserat och att en hög procentandel kommer från samma författarutbildning på Biskops Arnös folkhögskola. Biskops Arnö är således en vagga för blivande författare. Det som är positivt är att mångfalden bland eleverna där är stor, något man annars sällan ser inom litteraturvärlden. Eller så kan man se det som att Biskop Arnö ofrivilligt blivit en gate-keeper till de traditionella förlagen.
Kanske säger detta fenomen också något om litteraturvärldens klimat i Sverige? Det räcker ju med att vända sig till de större förlagen i exempelvis Storbritannien för att se ett betydligt större utbud av olika slags litteratur och över lag större representation av olika människor och författare än i just lilla Sverige.
Men ändå tror Lyra att det mänskliga bara kan finnas i kanonlitteratur och köpas in från Bonnier eller Norstedts förlag. Och kulturskribenten på Kulturspecial, Victor Malm, tycker han kan uttala sig om böcker han inte ens läst.
Kanske borde blicken höjas en aning, för är inte elfenbenstorns retorik väldigt tröttsam vid det här laget? Litteratur är till för alla människor och bör även spegla och representera den mångfald som finns bland läsare i Sverige. Litteraturen är ju trots allt en stor del av en demokrati – och än har inte den systematiska bokbränningen börjat i Sverige som i vissa andra västliga länder. Innan dess kan man hoppas att fler röster får ta plats inom litteraturen och att kultureliten river ner sina vita torn.
