Europadomstolen har slagit fast att regeringarna i Europa måste skydda de mänskliga rättigheterna mot klimatkrisens faror, skriver Ida Edling. Nu är det viktigt att klimataktivister och -jurister använder verktygen i domen för att få länderna att göra vad som krävs.
DEBATT. I år tog en grupp äldre schweiziska kvinnor, Klimaseniorinnen, strid mot sin regering och skrev juridisk historia. I sin första klimatdom någonsin bekräftade Europadomstolen att europeiska regeringar har en juridisk skyldighet att skydda de mänskliga rättigheterna från klimatkrisens faror. Om inte staterna tar hänsyn till klimatvetenskapens varningar och omedelbart genomför politiska åtgärder i linje med vissa krav, bryter de mot sina skyldigheter att skydda sina medborgares mänskliga rättigheter.
Den historiska domen innebär att 46 europeiska stater måste se över och, om nödvändigt, drastiskt stärka sin klimatpolitik. Vissa aspekter av domstolens metod för att fastställa hur mycket klimatåtgärder de europeiska staterna måste vidta är dock bara ett steg på vägen mot en metod som är tillräckligt i linje med klimatvetenskap och rättvisa.
Domstolen underströk särskilt vikten av att staterna minskar sina utsläpp för att nå nettonollutsläpp (punkt 550 i domen) ”i princip inom de närmaste tre decennierna” (punkt 548). Enligt en tolkning skulle detta innebära att europeiska stater bör nå nettonoll samtidigt som IPCC bedömer det nödvändigt att hela världen tillsammans gör det.
Detta skulle dock strida mot vetenskapliga och juridiska slutsatser om nödvändigheten i att länder rättvist delar på bördan att minska utsläppen. För att klimatåtgärder ska vara tillräckligt effektiva för att undvika en klimatkollaps måste de fördelas rättvist. Varje stat måste göra sin rättvisa andel.
Länder som de europeiska staterna, som är relativt rika, tidigt industrialiserade och som har släppt ut stora mängder växthusgaser i många år, har en juridisk skyldighet att bedriva en klimatpolitik som är mycket mer ambitiös, och mycket snabbare, än andra länders. Vissa beräkningar visar att detta innebär att EU27 måste nå nettonoll redan 2030. Det räcker inte för dem att nå nettonoll inom tre decennier.
En tolkning av Klimaseniorinnen-domen som är trogen dess övergripande syfte kräver dock att de europeiska staterna gör mycket mer än att bara nå nettonoll 2050. Det är viktigare än någonsin att klimataktivister och -jurister använder domen för att pressa de europeiska staterna att leva upp till sina juridiska skyldigheter, och följa de lagar de själva stiftat.
Klimatrörelsen måste nu fortsätta Klimaseniorinnen-teamets, och många andras, extraordinära insatser och förmå stater att vidta tillräckliga klimatåtgärder. Det innebär att pressa staterna att göra sin rättvisa andel av de globala klimatåtgärder som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader.
Klimaseniorinnen-domen innehåller många verktyg som kan användas i denna brådskande kamp: till exempel vikten av att stater vidtar klimatåtgärder som faktiskt är i stånd att praktiskt och effektivt skydda människors mänskliga rättigheter från farorna med klimatkrisen, i linje med den centrala effektivitetsprincipen (punkt 545). En annan viktig del av domen är att domstolen slår fast att mål för minskning av växthusgaser måste baseras på bästa tillgängliga vetenskap (punkt 550(d)).
Vi måste driva på för klimatåtgärder bortom europeiskt nettonoll inom tre decennier. För det planetära nödläget kräver drastiska, systemomfattande och omedelbara åtgärder. Att vidta tillräckliga klimatåtgärder innebär att transformera hela ekonomiska, politiska, kulturella och juridiska system, i större skala än någonsin tidigare i historien. Klimaseniorinnens juridiska seger är ett steg av miljontals nödvändiga.
