I oktober 1847 blev Sveriges sista slavar fria. Vi ska minnas dem och påminnas om det arv av förtryck som ännu påverkar afrosvenskar och andra marginaliserade grupper i Sverige, så att vi kan lära av historien, skriver Isatou Aysha Jones.
DEBATT. Den 9 oktober, dagen då de sista svenska slavarna friades, bör inte bara markera ett historiskt avslut, utan en påminnelse om ett arv av förtryck som fortfarande påverkar afrosvenskar och andra marginaliserade grupper i dagens Sverige. Med Sverigedemokraterna som näst största parti och den nuvarande regeringen under Ulf Kristersson, ser vi hur högerextrema krafter successivt förflyttar gränserna för vad som anses acceptabelt i samhällsdebatten. Den strukturella rasismen är inte längre en dold sanning utan öppet accepterad och till och med förstärkt genom den politiska retoriken.
Det är ingen tillfällighet att vi samtidigt ser förslag på slöjförbud, förbud mot anhöriginvandring och hot om att avskaffa diskrimineringslagstiftningen. Dessa förslag riktar sig explicit mot redan marginaliserade grupper, och som Teysir Subhi och andra ledande afrosvenska röster har betonat, kommer dessa förändringar att slå särskilt hårt mot afrosvenskar, en synlig minoritet. Låt oss inte heller glömma de kostnader som dessa politiska beslut innebär för samhället som helhet, från ökade samhällsklyftor till psykisk ohälsa och social oro.
Black lives matter Sweden har gång på gång stått upp för att rasismen aldrig ska gå oemotsagd. Vi kan inte längre låta högerextrema krafter utnyttja medier för att normalisera fascistiska idéer, och vi måste sluta se på när våra mänskliga rättigheter gradvis monteras ner. Tidöavtalet, som blev möjligt genom samverkan med SD, har gett högerkrafterna en direkt maktposition i politiken. Att kriminalisera barn och införa stop-and-search-zoner är bara början på ett samhälle där vissa medborgare aldrig kommer att få känna sig hemma. Dessa repressiva lagförslag är inte bara oroande för invandrare och muslimer, de hotar allas frihet, och särskilt synliga minoriteter.
Dagen då de sista slavarna i Sverige friades bör vara en nationell minnesdag, inte bara för att minnas offren för slavhandeln, utan för att vi aldrig ska glömma hur Sverige aktivt deltog i att exploatera människor. Vi måste kräva ett officiellt erkännande av detta mörka kapitel i vår historia, precis som Teysir Subhi lyfter fram. Men ännu viktigare är att vi lär oss av den historien och aktivt motarbetar de krafter som försöker vrida tillbaka klockan.
Det är dags för kollektiv organisering, för intersektionella perspektiv som förenar kampen mot rasism, sexism, klassförtryck och andra former av diskriminering. Vår kamp handlar om mer än att stoppa rasismen idag – det handlar om att bygga en framtid där alla kan leva fria från förtryck. Och ja, detta kommer att ta tid. Men som Rashid Musa säger, vi kämpar inte bara för oss själva, utan för kommande generationer.
Det är vår skyldighet att hålla denna kamp vid liv, att synliggöra och motarbeta de krafter som vill osynliggöra oss. Vi måste vara tydliga: Sveriges framtid är inte en där några få privilegierade får definiera vilka som hör hemma och vilka som inte gör det. Det är en framtid där alla, oavsett hudfärg eller bakgrund, har rätt att existera och blomstra.
