Vi som skriver detta inlägg arbetar inom den svenska skolan och har ett brett spektrum av roller: elevassistenter, socialpedagoger, elevkoordinatorer, modersmålslärare och legitimerade grundskollärare och lärare för skolans senare år.

Tillsammans har vi många års erfarenhet av skolans värld, och med tiden har vi bildat en tydlig uppfattning om vart vårt samhälle är på väg. Vi brinner för samhällsfrågor, och det som nu pågår väcker djup oro hos oss.

Det är smärtsamt tydligt att det svenska samhället inte längre tycks känna empati för alla människors liv. Särskilt tragiskt är det när vi ser hur palestinska barns liv systematiskt ignoreras och värderas lägre än andra barns liv. Våra medier rapporterar om deras död i kalla siffror, medan andra offer får sina liv och lidanden analyserade in i oändlighet. Varför detta omänskliga synsätt?

Den väg som Sverige banar ut för många är en väg av egoism och empatilöshet. Vi ser ett samhälle som har förlorat den moderliga famn som en gång symboliserade solidaritet med alla världens folk. Istället har något annat rest sig – ett reptilmonster som skyddar några utvalda, medan andra lämnas i kylan.

I ljuset av skolans nya läroplaner, såsom Lgr22, är det viktigare än någonsin att lyfta fram jordnära och vardagsaktuella ämnen i undervisningen. Palestina är ett sådant exempel som borde diskuteras och belysas mer. Hur länge ska vi tillåta att ett folk exploateras och förtrycks utan att ens deras historia och rättmätiga plats på jorden erkänns? Detta är inte den väg som ett hållbart samhälle kan vandra.

Vi kräver ett slut på denna orättvisa och ett återvändande till ett samhälle där alla liv räknas. Där ingen behöver kämpa för rätten att existera!