En högst relevant fråga i dag är om politiken verkligen förstår budskapet från forskarvärlden när det kommer till konsekvenserna av den värld människan skapat. Jag uppfattar nog att man till stora delar gör det. Men i stället för att tydligt och ärligt adressera de kriser vi står inför och tala om vad som verkligen behöver göras, förskjuts perspektivet till att handla om att vi är på rätt väg och att det som görs kan rädda kvar oss i en i grunden ohållbar livsstil.

Men frågan är hur länge vi kan leva i en villfarelse som alltmer tycks handla om att försöka bota existentiell oro med kapitalistiskt önsketänkande i stället för att möta de hot vi står inför och på allvar prioritera våra grundläggande behov. Som om det inte vore nog att vi tycks förblindade av att en teknologisk framstegsmyt kastar vi gång på gång in världen i nya väpnade konflikter och krig som resulterar i fruktansvärda lidanden och enorm miljöförstöring.

Naturligtvis finns det politiska krafter som försöker stå upp mot allt detta. Men tyvärr finns det inget etablerat parti i dag som vågar peka på vad vi egentligen behöver göra för att ha en chans att motverka de hot vi står inför. Här är det viktigt att nämna det ansvar som demokratiska partier och folkvalda politiker har när det kommer till att fatta beslut som lotsar fram nödvändiga samhällsförändringar i tider av kris och oro.

I stället för att sträva efter ökad tillväxt och spela med i ett spel som alltmer går på tvärs med det verkliga livet, borde vi fråga oss vad vi egentligen behöver göra för att alla ska kunna leva drägliga och meningsfulla liv. I stället för att hävda en otidsenlig arbetslinje borde vi fråga oss hur mycket vi egentligen behöver lönearbeta för att uppfylla våra grundläggande behov. I stället för att trycka in barn och ungdomar i ett skolsystem där de förväntas komma ut på andra sidan och ta vid i förstörelsen av moder Jord borde vi snarast fråga oss vad vi egentligen behöver lära oss för att möta en alltmer oviss framtid. Och så vidare.

Så länge politiken inte vågar diskutera de primära förutsättningarna för hur vi överhuvudtaget ska ta oss levande in i framtiden och dessutom överleva där, saknar allt annat egentlig betydelse. Det kommer heller inte att bli enkelt att anpassa en värld som bygger på önsketänkande till en värld präglad av knappa resurser. Här tänker jag inte minst på konkurrensen om dricksvatten. I en ny rapport uppskattas drygt hälften av Jordens befolkning sakna säker tillgång till rent dricksvatten. Vi kan nog inte heller förvänta oss att politiken lättvindigt kommer att göra upp med de ohållbara mönster som samhället i stort består av. För att detta ska ske behövs ett politiskt mod som vi ännu inte sett några tydliga tecken på.

I ett samhälle som hotar att bli alltmer polariserat och i en värld som slits sönder av krig och konflikter behövs tydliga demokratiska motkrafter som målmedvetet verkar i motsatt riktning. Det krävs dessutom en tydlig växelverkan mellan den övergripande politiska nivån och ett aktivt civilsamhälle som bygger på att alla inkluderas i det arbete som krävs för att möta en alltmer osäker framtid. Mycket talar också för att det demokratiarbete som erfordras behöver komma underifrån.

Det finns redan en mängd exempel på det senare, både i Sverige och världen över, där föreningar, organisationer, trossamfund och enskilda mycket aktivt arbetar för att göra skillnad. Tyvärr saknas fortfarande politiskt mod att säga som det är, att på allvar göra de svåra prioriteringar som måste göras och inte minst, politiska företrädare och partier som är beredda att ta på sig uppgiften att bidra till det nödvändiga paradigmskifte som måste genomföras.