Det är en upprörande aggressionsakt, slår den amerikanska försvarsministern fast, efter att Iran har låtit överljudsmissilerna hagla över Israel. Och han har så klart rätt. Det är fruktansvärt. Vi står nog inför storkrig. Israel går in i Libanon. Iran svarar. Israel påstår förvisso att de flesta missilerna sköts ner, men lovar att vedergällningen kommer bli brutal. 

Om man vill förstå upptrappningens psykologi så är det bara att titta på aktörerna i Mellanöstern i dag. Varje fruktansvärd handling möts av en ny. Varje aggression möts av en större. Men i mitten finns ett litet förtryckt folk. Det får inte plats som mer än en liten notis bland alla storkrigsrubriker. Aftonbladet skriver: ”Minst nio personer har dött och 20 skadats efter ett israeliskt luftangrepp mot en skola i Gaza, rapporterar Reuters och hänvisar till lokala medier.”

Någon kommer trycka på Israels rätt att försvara sig, peka på Hizbollahs terrorism, på Hamas. De kommer så klart ha poänger. Det är två terrororganisationer. Men ingen kan någonsin få mig att tycka att ett luftangrepp mot en skola är proportionerligt, eller rimligt, eller i närheten av okej.