Tiggeriförbud har varit en följetong i svensk politik under åtminstone de senaste sex åren. 2019 införde ett antal kommuner lokala tiggeriförbud och när Tidöavtalet offentliggjordes för två år sedan fanns följande punkt med: 

”Ett nationellt tiggeriförbud ska utredas. I utredningens uppdrag ska ingå att pröva för- och nackdelar med ett system med möjlighet till kommunala tiggeriförbud jämfört med ett nationellt förbud. Utredningen ska, oavsett ställningstagande, lägga fram ett författningsförslag som innebär tiggeriförbud i Sverige.”

Det är lätt att läsa ovanstående som att Tidöpartierna är överens om att ett nationellt tiggeriförbud verkligen ska införas. Därför fick det också stor uppmärksamhet när flera liberala riksdagsledamöter gick ut i media och sa att de kommer rösta nej till tiggeriförbud om det läggs fram. Men vad punkten egentligen säger, och som tydliggjordes av Gunnar Strömmer (M) under dagens presskonferens då utredningsdirektiven presenterades, är att utredaren ska ta fram ett förslag på hur ett nationellt tiggeriförbud skulle kunna se ut – sedan blir det upp till Tidöpartierna att bestämma om de vill gå vidare med förslaget.

Detta är i sig inget märkligt, politiker ska ju helst inte föregripa en utredning, men Sverigedemokraternas Linda Lindberg ville gärna få det att låta som att man redan har kommit överens om att man ska införa ett nationellt tiggeriförbud. När DN:s Tomas Ramberg frågade om alla partierna var överens om att syftet inte bara är att ta fram ett förslag utan också att genomföra ett förbud fick han bara svar från Linda Lindberg, därefter avbröts presskonferensen. 

För Liberalerna är det här en väldigt känslig fråga, och Liberalernas partisekreterare Jakob Olofsgård som deltog i presskonferensen såg synnerligen pressad ut när han skulle försöka förklara och motivera varför de ställer sig bakom den här utredningen. Samtidigt försökte Christian Karlsson från Kristdemokraterna få det att låta som att det främst är för tiggarnas egen skull som man genomför utredningen. ”Ingen ska behöva sitta på gatan och tigga för sin försörjning”, slog han fast och talade vidare om hur många tiggare utsätts för våld och diskriminering i Sverige och att det måste stoppas.

Detta är så klart lätt att hålla med om. Men om man verkligen inte vill att någon ska behöva tigga hade ju det rimliga varit att erbjuda möjligheter till jobb eller bidrag så att de som tigger slapp tigga. Karlsson svarade heller inte på hur våldet och diskrimineringen mot romer, som det oftast handlar om, ska minska bara för att Sverige inför ett tiggeriförbud. Snarare kan det tolkas som en form av just diskriminering att förbjuda vissa (i det här fallet romer) från att be om pengar medan andra (frivilligorganisationer med flera) kan fortsätta att göra just det. 

Vidare påstods, som vanligt, att de flesta som tigger utnyttjas av kriminella ligor, något som de inte finns några belägg för, förutom att det förekommit i vissa fall. Tvärtom visar studier från både Amnesty och Polisen att de flesta som tigger gör det av egen fri vilja. Vill man stoppa problemet med att människor utnyttjas vore ju det rimliga också att rikta in sig på de som organiserar ligorna istället för att slå ytterligare på de som utnyttjas. 

2021 kom en dom i Europadomstolen som slog fast att de schweiziska myndigheterna genom att bötfälla en romsk kvinna som tiggde och därefter frihetsberöva henne när hon inte kunde betala boten hade kränkt hennes mänskliga rättigheter. Domen har på vissa håll tolkats som en spik i kistan för idén om tiggeriförbud. Gunnar Strömmer menade dock på presskonferensen att det är en alltför långtgående tolkning och att allt handlar om på vilket sätt man inför förbudet. 

En annan intressant aspekt är att ingen tycks veta hur utbrett tiggeriet är i Sverige numera, men de flesta verkar eniga om att det har minskat betydligt efter en topp för ett antal år sedan. Linda Lindberg sa dock att det för henne inte spelar någon roll om ”det är fem eller 500 tiggare”, det är principen som är det viktiga. Detta visar ytterligare att Tidöpartierna verkar mer angelägna om att positionera sig i symbolfrågor än att på allvar försöka lösa de verkliga problem som finns. 

Utredningen ska vara klar den 26 juni nästa år. Det ska bli spännande att se om regeringen då verkligen väljer att gå vidare och lägga fram en proposition om ett nationellt tiggeriförbud. Att Liberalerna är kritiska och att enskilda liberalpartistiska riksdagsledamöter har flaggat för att de kommer rösta nej behöver inte betyda att en sådan proposition kommer att falla. Dels kan Johan Pehrson vifta med partipiskan, dels kan det också hända att Socialdemokraterna – där väldigt många också är positivt inställda till att förbjuda tiggeri – väljer att rösta för propositionen. Samtidigt, om Socialdemokraterna röstar för men Liberalerna emot, skulle det visa på en spricka i Tidösamarbetet som partierna till varje pris vill undvika. 

Oavsett om det blir ett konkret förslag eller ej så är det oerhört förmätet att som Christian Karlsson påstå att man vill införa ett tiggeriförbud av omsorg för dem som tigger. Säg istället som det är: ni vill slippa se fattiga människor.