DEBATT. Syre och dess ledartexter har länge ingått, och kommer att ingå, i min personliga läsning. Vi delar synen kring en rad politiska frågor: en aktiv utrikespolitik, stärkt bistånd, den demokratiska kulturpolitikens fundament, folkbildningens betydelse, principen om en armlängds avstånd, civila samhällets fria roll, nödvändigheten i en hållbar klimatomställning samt viljan att öka solidariteten och sammanhållningen i Sverige.

Men på den sista punkten framträder skiljelinjer mellan en solidarisk materiell inriktning och en grön liberal frihetlighet. Medan jag tar avstamp i den befintliga klasstrukturen och den omfördelande välfärdsstatens möjligheter är Syres ledarsida anhängare av en grön individuell egenmakt som man vill ska få prägla integrationspolitiken i vårt land. Istället för att bli anklagad för en ”auktoritär” inriktning önskar jag ett intellektuellt förhållningssätt till våra skiljelinjer. 

I det politikutvecklingsarbete jag har lett avseende språklig sammanhållning framträder en illavarslande materiell lägesbild av Sverige. I dag är 453 100 människor är arbetslösa. Bland inrikesfödda uppgick arbetslösheten till 4,4 procent medan den bland utrikesfödda uppgick till 18,4 procent. Bryter man ner siffrorna än mer är arbetslösheten som värst bland utomeuropeiskt födda svenskar som har låg utbildningsbakgrund och begränsade språkkunskaper. Detta är inget tyckande, utan rena fakta. Fattigdomen är högre bland utrikesfödda, och utan kraftfulla politiska insatser kommer klassamhället att förstärkas, polariseringen öka och en materiell grund för rasismen att befästas. 

Redan nu råder ovilja att fördela resurser via den ekonomiska strukturen. I stället för en gemensam och solidarisk välfärd inom skola, vård och omsorg håller det på att växa fram två olika välfärdsstater i ett och samma land. Det handlar bland annat om den privata driften av välfärden och de privata sjukförsäkringarna. Tittar man ännu närmare på vilka grupper som tecknar välfärdsförsäkringar är det inte längre enbart höginkomsttagare, utan även inrikesfödda arbetare och friska personer. När dessa grupper försvinner från den gemensamma välfärden försvagas egenintresset att lösa välfärdens brister och i förlängningen identiteten i ett gemensamt samhälle. På allt färre platser i vårt land möts rika och fattiga, inrikes- och utrikesfödda. 

Ledarsidan tycks hålla med om att integrationen i Sverige ska leda till att människor kommer ikapp ekonomiskt, socialt och språkligt. Trots detta framträder en oförståelse inför vad som driver på utvecklingen av eftersatta bostadsområden som i sig hämmar och begränsar nyanländas möjligheter att bli likvärdiga samhällsmedborgare.   

Den frihetliga egenmaktspolitiken medför samhälleliga konsekvenser som vi är nödgade att adressera. Att nyanlända själva under asyltiden, istället för statliga mottagarcenter och integrationsfrämjande kommunplacering, får välja var de ska bo har resulterat i att en majoritet flyttar till anhöriga i utsatta områden i ett fåtal kommuner. Samtliga av dessa, utom Huddinge, har i dag flera områden med allvarliga socioekonomiska utmaningar. I Botkyrka kommun bodde år 2020 hälften av kommuninvånarna i områden med socioekonomiska utmaningar, och i Göteborg, Malmö, Huddinge, Borås och Södertälje mellan cirka 20 och 30 procent av invånarna. 

Det Bergendal beskriver som auktoritärt är egentligen norsk integrationspolitik. Nyanlända erbjuds, efter en utbildnings- och arbetsmarknadskartläggning på mottagarcenter, en kommunplacering som varken kan avvisas eller överklagas men där språkprogressionen och arbetsmarknadsintegrationen väsentligen främjas. Det är troligen orsaken till varför mer än 80 procent bor kvar efter etableringsfasen då man själv får välja. Materiellt goda villkor, bra förskolor, arbetsmarknadsmöjligheter och goda boendevillkor som staten beslutar är i förlängningen en bättre integrationspolitik än den liberala egenmakt som innebär att nyanlända hamnar i utsatta områden men senare flyttar, om de ekonomiska villkoren tillåter. 

Men enbart en kontrollerad integrationsprocess är inte tillräckligt för att åstadkomma sammanhållning, vilket man inser om man fördjupar sig i polisens lista över Sveriges 59 utsatta områden. I dessa områden har 70–90 procent av invånarna utländsk bakgrund. 3 av 10 barn går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet. Av den vuxna populationen saknar en av fyra gymnasieutbildning och ungefär 40 procent i åldrarna 20–64 år förvärvsarbetar inte. Detta medför en sådan materiell eftersatthet att det offentliga inte längre kan kompensera för behoven. En rektor i Angered beskriver för mig i att inget barn på hela förskolan har ett åldersadekvat språk. Högstadieelever beskriver att de saknar tillhörighetskänsla i landet de är födda och uppvuxna i. De utrikesfödda föräldrarnas språkprogression hämmas av att inte ha en enda svenskfödd granne. 

Att motverka cementeringen av dessa boendevillkor och sociala villkor borde egentligen engagera alla. Den som förespråkar en liberalare migrationslagstiftning och frihetlig integrationsprocess bär därför ansvaret att beskriva var nyanlända ska bo, hur integrationsprocessen ska främjas och hur detta inte ska ha en inverkan på de redan utsatta områdena. Detta är den målkonflikt som jag vill att meningsmotståndare till förslagen ärligt redogör för. 

Jag menar att vi kommer att behöva genomföra en fysisk omvandling av utsatta områden, en bättre balans i befolknings­sammansättningen i de utsatta områdena, säkerställa att svenska språket används och utvecklas i alla välfärdsområden samt en omfördelande ekonomisk politik som möjliggör detta. Detta bygger på en bärande insikt. Sverigedemokraterna och den etnonationalistiska ideologin växer inte för att oppositionen brister i sin retorik. De växer för att vi inte har lyckats stävja de materiella skillnaderna i levnadsvillkor mellan inrikes och utrikesfödda svenskar vilken Sverigedemokraterna kontinuerligt profiterar på.

Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson (S) och gruppledare för S i riksdagens kulturutskott

Svar direkt:

Var människor ska bo är deras ensak, oavsett om de är fattiga eller rika och oavsett vilka språk de talar. Segregation uppkommer i grunden för att vi accepterar att välbärgade människor köper sig fria från kontakt med resten av samhället. Den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag att blanda upp rika områden och sänka kraven för inflyttning i hyresrätter är bra exempel på vettiga åtgärder.

Men att styra och ställa med mindre bemedlade och köra ut dem från vissa områden är auktoritärt. ”Vi river ditt hus eftersom det bor för många såna som du här” är inte vad samhället ska säga till sina invånare. Man blir inte mindre människa för att man har ont om pengar, och man ska inte ha mindre att säga till om i fråga om sitt eget liv.

De som invandrar till Sverige kommer att behöva lära sig svenska, men det är möjligheter som behövs, inte tvång och hot. Att sätta upp språkkrav för försörjningsstöd är kontraproduktivt. Det leder knappast till bättre språkkunskaper – däremot till att vissa kommer att stå utan försörjning, och risken är stor att utvägarna för några av dem har tydliga baksidor för både dem själva och det omgivande samhället.

I dag bollas många som kommit hit som flyktingar eller anhöriga till flyktingar runt på ett meningslöst sätt. Någon som har fått en bra praktik kan tvingas sluta hux flux för att man har bestämt att hon ska söka heltidsjobb. En person som vill läsa klart SFI kan vägras göra det för att en handläggare anser att han kan få jobb ändå. Första steget i ett integrationspolitiskt program måste vara att sluta hantera människor på det sättet och låta dem komma in i samhället på sina egna villkor.

Som du skriver finns det grupper som ogillar fördelningspolitik. Men att försöka blidka dem genom att inskränka invandrares och fattigas frihet är att ge upp och ställa sig på dessa gruppers sida. Varför inte istället stå för allas lika fri- och rättigheter och visa vad fördelningspolitik kan vara?

Malin Bergendal