”Den svenska klimatrörelsen är alldeles för vit och alldeles för medelklass”.

Så har det låtit sedan – om inte miljörörelsens begynnelse så i alla fall de senaste 40 åren. I ett reportage i tidningen Ottar från nådens år 2019 (när corona fortfarande bara var en mexikansk öl och klimatrörelsen lyckades mobilisera miljontals människor världen över att demonstrera ”för klimatet”), beskrivs den svenska klimatrörelsen som alienerande och exkluderande.

– Det är en uteslutande rörelse för mig, för den tar inte hänsyn till klassperspektivet eller rasmaktordningen. Den bara ser sig som fristående från allt annat i samhället, säger Samuel Girma från Black queers Sweden till Ottar.

– Det blir en totalkrock att engagera sig i klimatrörelsen när den inte erkänner att kapitalismen är det största problemet, förklarar Jorge Maria Londoño från Ungdom mot rasism.

I samma reportage uttrycker den dåvarande nationella koordinatorn för Extinction rebellion Sverige Paula Richter att klimatrörelsen självklart måste ha en intersektionell analys, men att man har brustit på den fronten. Man har inte ”den kunskap som behövs” och det är svårt att få ihop de olika perspektiven och nivåerna, menar hon.

Sedan dess har inte mycket hänt. På fem år har klimatrörelsen förblivit relativt isolerad från andra sociala rörelser (med undantag från några aktioner i Sápmi och i förorten).

Man har inte nämnvärt diversifierat sin engagemangsbas och har inte heller fördjupat sin politiska analys kring exakt vad i systemet man riktar kritik mot.

Det vill säga, fram tills nu.

Vi kunde se tecken på det redan under förra hösten. I september 2023 samlades över 100 organisationer och rörelser, både mer och mindre radikala, under en aktionsvecka för social rättvisa och klimaträttvisa, för att på så sätt belysa hur de olika kamperna hänger ihop. I oktober gick en av de större klimatrörelserna  – Fridays for future – ut och uttryckte solidaritet med Palestina. Och i maj anslöt sig flera personer från klimatrörelsen till den universitetsrörelse som växt fram för att stoppa Israels folkmord på palestinierna.

I helgen tog man det steget längre: I lördags anordnades en gemensam demonstration och kraftsamling i Stockholm under parollen ”People, not profit” (på svenska: Människor, inte vinst). För att citera organisatörerna själva: ”En enad kamp för rättvisa, mot förtryck […] för att våra kamper hänger samman. Det är samma system som dödar oss alla och därför måste vi i motståndet vara enade […] mot det system där ett fåtal tjänar enormt på att exploatera planeten och dess invånare, på vår allas bekostnad”. Här har över 45 olika organisationer och rörelser gått ihop för att ifrågasätta tillväxtparadigmet och förespråka antifascism och avkolonialisering. 

Rättvisa uppnår vi bara tillsammans. Att rörelser organiserar gemensamt är inget annat än en ljusning i en annars otroligt mörk tid. Något som kanske kan leda till en faktisk systemförändring – på riktigt.