År 2011 genomfördes en studie som följde hur det hade gått för transpersoner efter att de genomgått könsbekräftande vård. Bland annat undersöktes deras dödlighet, sjuklighet och huruvida de var kriminella jämfört med den övriga befolkningen.

Sedan dess har politiker och andra människor runt om i framför allt den anglosaxiska delen av världen kontaktat forskaren Cecilia Dhejne inför debatter eller lagändringar som rör transpersoner, trots att studien publicerades för över tio år sedan, och bygger på statistik som i sin tur är över 20–50 år gammal.

– De vill ha argument eller motargument från studien. Men det blir orimligt att basera beslut på de här resultaten i dag, säger Cecilia Dhejne, överläkare på Anova, Centrum för andrologi, sexualmedicin och transmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm.

Det är just frågan om kriminalitet som intresserat vissa, särskilt dem som är rädda för att släppa in transkvinnor i rum dit bara kvinnor har tillträde, som omklädningsrum.

– Den används jättemycket i det sammanhanget, säger Cecilia Dhejne.

Gamla siffror

I Storbritannien har några kvinnliga professorer lämnat in ett dokument med titeln Bevis och data gällande andelen brott hos transkvinnor till parlamentet. I det refereras till Cecilia Dhejnes studie. Bland annat påstås att det är 18 gånger vanligare att transkvinnor begår våldsbrott än vanliga kvinnor. 

– Det är förhöjt i studien, men det finns en osäkerhet kring den exakta siffran, vilket också redovisas i studien.

Men framför allt lyfter Cecilia Dhejne att statistiken är gammal, från 1973-2003. 

– Det blir bättre över tid. 

Det är också få personer och få brott som det rör sig om. Under de 30 år som studien omfattar dömdes åtta transkvinnor för ett våldsbrott av i princip alla transkvinnor i Sverige under den tidsperioden, uppger Cecilia Dhejne. 

Under den senare perioden av studien, 1989–2003, är det därtill lägre antal transpersoner totalt sett som dömts för våldsbrott (se faktaruta). Hur många av dessa som är just transkvinnor går inte att säga, eftersom antalet var för lågt för att utslaget skulle vara av statistisk betydelse. 

Men totalt hade bara fyra, antingen transmän eller transkvinnor, av 198 transpersoner begått våldsbrott någon gång under de 14 åren. Det skiljer sig inte statistiskt från befolkningen i övrigt.

– De utför våldsbrott i lika liten utsträckning som vem som helst, säger Cecilia Dhejne.

– Även dödligheten och sjukligheten blir lägre. Det speglar att de blir bättre på allting. I takt med att det blir vanligare och att samhället förändras så att transpersoner inte blir lika stigmatiserade och diskriminerade mår folk också bättre.

Blir det mindre risk att de begår våldsbrott då? 

– Ja, man kan anta det.

Hennes svar stämmer överens med en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) som kom förra året. Den visar att dåliga socioekonomiska faktorer kan bidra till brottslighet. 

När det gäller transpersoner var det mer udda, konstigt och stigmatiserande att vara transperson 1973–1989, poängterar Cecilia Dhejne. Även behandlingarna var sämre då, vilket gjorde det svårare att smälta in för dem som ville det.

– Det mest absurda med det här är att resultaten avspeglar en situation som var för 20–50 år sedan. Samhället ser betydligt annorlunda ut i dag. Nu går det att vara skolminister, realitystjärna, före detta OS-medaljör, företagsledare och präst. Det är mer accepterat i samhället att vara transperson.

Brottsoffren 

Studien används av dem som vill framställa transkvinnor som ett hot mot andra kvinnor. Men förutom att statistiken är gammal och rör få personer, säger den inget om vilka brottsoffren är.

– Det är troligt att de är män, eftersom det är vanligare att män utsätts för misshandel, säger Cecilia Dhejne.

Våldsbrotten definieras i studien som rån, mord, mordförsök, mordbrand samt olika former av misshandel och sexuella övergrepp. Hur många brott som rör vilken kategori vet inte forskarna. Men troligast är att de flesta av våldsbrotten är misshandel eftersom det är ett vanligt brott, anser Cecilia Dhejne.

En del hävdar att transkvinnor inte skulle ha könsdysfori utan bara vilja ändra kön för att få tillgång till kvinnoseparatistiska rum för att där kunna begå övergrepp på kvinnor. 

– För mig är det helt absurt. Det är inte speciellt svårt att våldta kvinnor i dag, tyvärr. Det sker ju över världen varje sekund. Att någon då skulle ta sig besväret att byta kön för att få tillgång till kvinnors utrymmen känns som en extremt lång omväg. Det får vara proportioner. Hur vanligt är det ens att något händer i omklädningsrummet? säger Cecilia Dhejne och tillägger: 

– Studien säger inget om att transkvinnor skulle vara ett hot mot kvinnor i dag. Att använda sig av att åtta transkvinnor dömdes för våldsbrott 1973-2003 där offren lika gärna kan ha varit män är absurt.  

– Man får gärna tycka vad man vill politiskt, men man kan inte använda enstaka studier bara för att den passar ens argument. Då behöver man göra en analys av många studier, inte bara en, säger Cecilia Dhejne.

Självmord

Studien har även använts som argument för att framställa könsbekräftande vård som overksam. Detta eftersom studien visar att självmordsrisken hos transpersoner är hög trots könsbekräftande vård. Även här är Cecilia Dhejne kritisk. 

– På den tiden trodde både patienter och vården att transpersoner enbart mådde dåligt för att kroppen kändes fel och att med behandling skulle de bli lyckliga. För en del är det precis så. Men i dag vet vi att för den som blivit mobbad, utslängd av sina familj, tappat alla kompisar, blivit nedslagna, utvecklat PTSD eller depression för att du har stått för länge i kö så försvinner inte de här ärren bara för att kroppen blev rätt. De måste få behandling för det andra också, säger Cecilia Dhejne.

Därtill är det inte allt som går att fixa till med kirurgi och hormoner, även om behandlingen är bättre i dag än under den tidsperiod som studien handlar om. Cecilia Dhejne nämner axelbredd, längd, stora händer och fötter. 

– Det är också en ganska långsam process att göra om sin kropp. Det blir som en pubertetsprocess som tar flera år.

Hon tillägger:

– Det finns liknande studier som visar att bipolära patienter med behandling tar livet av sig. Ingen tolkar de studierna som att vi ska sluta behandla bipolära patienter utan att vi snarare ska göra behandlingen bättre.

Ökning av unga

En annan diskussion som blossat upp i transdebatten rör ökningen av unga biologiskt födda tjejer som söker vård för könsdysfori. En del forskare tror att ökningen främst handlar om att fler transpersoner vågar komma ut eftersom det blivit mer accepterat i samhället att vara trans, vilket Syre skrivit om tidigare. Andra hävdar sociala mediers roll.

– Här är det ingen som vet, tills det kommer mer forskning gissar vi alla, säger Cecilia Dhejne. 

Själv gissar hon att flera saker spelar roll samtidigt. En av dessa kan vara att sociala medier kanske kan påverka en del att tro att de skulle vara trans fastän de egentligen inte är det.

– Men de ska vi hitta. De ska inte ha någon diagnos. Vi gör utredningar.