Labours jordskredsseger i de brittiska valen i juli var konfliktfylld för många av oss. Det var visserligen upplyftande att se det konservativa partiet – vars politik åsamkat så många människor så mycket lidande – inför ett så förkrossande nederlag. Men det var svårt att känna entusiasm för ett Labourparti vars hela kampanj kan kokas ned till att de ”inte är Tories”.
En del positiva förändringar har skett sedan Labour tog makten. Systemet med deportationer till Rwanda har slopats. Kanske ser vi slutet på de ärvda platserna i brittiska överhuset (angående vilka jag måste säga – hur har det här kunnat pågå i modern tid?). Och nollavtal kommer kanske bli ett minne blott, vilket torde förbättra villkoren för gigjobbare med flera.
De här är emellertid ljusglimtar bland mestadels jämmer och elände från Kier Starmer och hans gäng. Och de går ju mest ut på att göra slut på saker, snarare än att bygga något nytt.
Pessimism verkar utmärka Starmers regering. Premiärministern höll ett av sina första större tal runt temat ”svåra tider på väg”. Och ja, den nya politiken kommer göra livet svårare för många människor.
För det första har Starmer lovat hårdare tag mot människosmugglare, skenbart för att hjälpa till att skydda flyktingar, samtidigt som de ”hoppas inte behöva lagstifta om lagliga migrationsvägar”. De flesta experter menar att detta bara kommer leda till att människor tar farligare vägar för att nå Storbritannien, med ännu fler dödsfall som följd.
För det andra har han gått ut med en ny policy om att sänka bidraget för uppvärmning vintertid för pensionärer. Kombinerat med den pågående levnadskostnadskrisen kan den leda till svårigheter för många äldre med att värma upp sina hem på vintern.
Frågan är: varför gör de så här? Pratet om att “krossa gängen” verkar vara en vädjan till de väljare Labour förlorat till UKIP, men att låta äldre frysa vinner knappast över någon. Opinionsundersökningar visar i själva verket att en majoritet av britterna skulle stödja skapandet av nya visum för att hjälpa asylsökande nå Storbritannien på säkra sätt. Och sänkningen av pensionärernas uppvärmningsbidrag har redan fått många av Starmers egna parlamentsledamöter att sätta sig emot honom.
För mig verkar det som att Labour fokuserar så starkt på att presentera sig som tuffa realister, att de har förlorat siktet på vad landet är i skriande behov av: ett alternativ till de senaste decenniernas åtstramningar, korruption, och användandet av sårbara grupper som syndabockar.
Tänk om Labour, istället för att enträget arbeta för att få ner antalet migranter, kunde ta sig an frågan med empati, och påminna allmänheten om de stora fördelarna med kulturell mångfald. Tänk om de kunde hitta sätt att hjälpa människor att anlända tryggt och säkert, och förnya Storbritanniens utlandspolitik, för att hindra att situationer som denna uppkommer för första början. Tänk om de kunde ta till sig Insulate Britains förslag för att lösa problemet med uppvärmningskostnaderna. Eller fokusera på att tänka nytt kring det ekonomiska systemet på ett sätt som skulle förebygga att äldre personer blir så sårbara.
Labours politik har inte lyckats inspirera människor. Trots jordskredssegern fick Starmer faktiskt färre röster i absoluta tal än Jeremy Corbyn fick 2019. Kanske för att Corbyn faktiskt kom med något annorlunda – inte endast en urvattnad version av de konservativas politik.
För att på sikt hålla undan extremhögern måste en motberättelse skapas. Faktum är att folk längtar efter förändring, och ett parti som inte erbjuder verklig förändring kommer se sina väljare gå till dem som gör det.
