En ny gräns för var trålning är tillåtet utanför västkusten gäller sedan 2004, och den nya gränsen ger fisk och havsmiljö ett sämre skydd, skriver Ann-Marie Ljungberg och Stig Thörnquist. De bedömer att gränsen troligen är ändrad av misstag och menar att det är viktigt att den mycket snart återställs.
DEBATT. En översyn av trålområdena i Kattegatt och Skagerrak genomfördes 2003. Man ville genom översynen råda bot på den redan då katastrofala situationen för kustfiskebestånden. Särskilt torskens långvariga tillbakagång, men även många andra bestånd var redan då starkt decimerade i västerhavets kustvatten. Att trålgränsen efter översynen skulle ändras var ett försök att förbättra situationen.
Men strax söder om Göteborg, längs Hallandskusten, gör trålgränsen några rejäla svängar alldeles för nära land utan någon synbar anledning. Strax söder om Kungsbacka går trålgränsen nu till och med innanför baslinjen, det vill säga på svenskt inre vatten. På ett annat ställe längs Hallandskusten når gränsen nästan tre nautiska mil längre in mot land än före 2004.
Troligen var det ett missförstånd eller ett förbiseende som gjorde att den yttre trålgränsen flyttades närmare kusten från och med Vinga och söderut mot Öresund, i stället för längre ut.
Detta har inte bara inneburit sämre skydd för fisk och havsbottnar. Dessutom är det numera i Kattegatt enligt Havs- och vattenmyndigheten tillåtet för danska fartyg att tråla på svenskt inre vatten.
Enligt ett fiskeriavtal från 1932, om gemensamt fiske i Kattegatt mellan Sverige och Danmark, anges att gränsen för respektive lands tillträde är tre nautiska mil ut från respektive lands kust- eller baslinje. Det avtalet är infört i EU-rättsakter som reglerar fiske. Eftersom den svenska trålgränsen ligger innanför avståndet tre nautiska mil från kust- eller baslinjen, har resultatet blivit att gränsen för danska fiskares tillträde till svenskt vatten blivit rättsosäker, eller till och med direkt felaktig och sannolikt övervakas på felaktiga grunder om den alls övervakas.
Om denna situation har det skrivits flera artiklar i Naturskyddsföreningens tidning Sveriges natur. Artiklarna föranledde Havs- och Vattenmyndigheten att publicera ett offentligt svar på myndighetens hemsida. Myndighetens svar kunde inte på något vis förklara hur och varför trålgränsen flyttade närmare kusten 2004.
I fiskeriavtalet mellan Danmark och Sverige anges tillträdesgränsen för respektive land till det andra landets havsområde vara tre sjömil från ”kusten eller därutanför liggande holmar och skär som inte ständigt översköljs av vatten”. Dessutom anges en del bestämmelser om hur gränsen ska dras vid bukter och sund. Det är denna gräns som kallas Kustlinjen, och som är angiven i EU:s grundförordning. Kustlinjen i avtalet har alltså samma principiella definition som baslinjen.
Den svenska baslinjen är fastställd i svensk lag efter mycket noggranna sjömätningar. Senast inför statens offentliga utredning Gränser i havet (SOU 2015:10). Området innanför baslinjen är svenskt inre vatten över vilket nationell jurisdiktion råder. Danmark respektive Sverige har tillträde till fiske i havet utanför det andra landets kust på ett avstånd av tre sjömil utanför denna bas- eller kustlinje.
Att Havs- och vattenmyndigheten inte kan förklara detta är märkligt och att regeringen låter det passera är obegripligt.
Sannolikt skulle ett klargörande från Havs- och vattenmyndigheten, att 1932 års avtal med Danmark inte har ändrats, vara tillräckligt för att tydliggöra att tillträdesgränsen för danska fiskefartyg är tre nautiska mil, räknat från svensk baslinje som är definierad enligt lagen (SFS 2017:1272) om Sveriges sjöterritorium och maritima gränser. Danska myndigheter skulle säkert inte ha något att anföra mot detta tydliggörande. Man skulle rentav kunna se det som en del av regelförenklingsarbetet. Och för fiskens och havsmiljöns skull är det viktigt att det sker mycket snart.
