I takt med att den radioaktivitet som spreds efter härdsmältan i Tjernobyl minskat i vår miljö, har också forskningen om hur den sprider sig mattats av. Ett farligt kunskapstapp, varnar en av Sveriges få radioekologer – som nu tagit initiativ till en kraftsamling om ämnet.
– Det går väldigt fort om det sker en olycka, säger Fredrik Lidman.
Den 27 april 1986 nådde ett radioaktivt moln Sverige. Morgonen därpå gav strålningsmonitorerna på Forsmark utslag och kärnkraftverket utrymde. Men källan låg över hundra mil bort, vilket stod klart när Sovjetunionen under kvällen medgav att det skett en olycka på det ukrainska kärnkraftverket Tjernobyl. Samtidigt regnade det över delar av norra Sverige. Ändå hade vi tur i oturen, menar Fredrik Lidman, som forskar inom radioekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), vilket innebär läran om radioaktiva ämnen i vår natur.
– Det hade kunnat ha blivit mycket värre, säger han.
Regnet som innehöll flera radioaktiva ämnen föll över skogsmark och fjäll – och inte, om vindarna blåst annorlunda, över den bördiga jordbruksmarken i söder. Storskaliga effekter på vår matproduktion uteblev. Men växter och vilda djur tog upp ämnena och delar av rennäringen drabbades hårt. Än idag kan halter av det radioaktiva ämnet cesium-137 uppmätas i bland annat vildsvin, renar och svamp. Hur ämnena rörde sig i miljön blev föremål för omfattande forskning, vilket kommit till nytta även utanför Sveriges gränser.
– När Fukushimaolyckan ägde rum i Japan fanns det ett stort intresse att ta del av det vi hade fått fram, säger Fredrik Lidman.
Olika halveringstid
Vid kärnklyvning bildas hundratals radioaktiva ämnen – radionuklider. De
flesta har kort fysikalisk halveringstid och sönderfaller till stabila grundämnen
inom några minuter, timmar eller dagar. Vid en olycka i ett kärnkraftverk som leder till utsläpp av radioaktiva ämnen är det framförallt tre radionuklider som kan orsaka stora konsekvenser för människa och miljö. Dessa är jod-131 (I-131), cesium-134 (Cs-134) och cesium137 (Cs-137). Jod-131 har den fysikaliska halveringstiden 8 dagar, vilket innebär ett kortvarigt problem. Cesium-134 har halveringstiden 2 år och cesium137 halveringstiden 30 år.
Men ämnet radioekologi har utarmats, varnar Fredrik Lidman. Det i takt med att de som var med om att bygga upp forskningsområdet gått i pension, samtidigt som nya tjänster inte tillsatts, då det blivit allt svårare att få forskningsmedel. Något han förklarar med att det inte skett ytterligare olyckor som drabbat Sverige och att strålningen klingat av.
– Ett problem med radioaktivitet är ju att utsläppen ofta sker väldigt plötsligt i samband med kärnvapendetonationer eller kärnkraftsolyckor – till skillnad från bly, kvicksilver och andra miljögifter som släpps ut kontinuerligt över lång tid – vilket gör det svårare att upprätthålla kompetensen när finansieringen är så styrd av vad som anses vara hett för dagen.
För att inte tappa kompetens på området har Fredrik Lidman, som själv doktorerat på hur uran och andra metaller rör sig i skogslandskapet, nu tagit initiativ till ett nytt forskningsnätverk för radioekologi på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
– Kunskapen behöver förvaltas och sen sker det ju en utveckling inom alla vetenskapliga områden, det gäller att hela tiden hålla sig à jour och uppdatera den, säger han.
Varför nu?
– Det finns ett ökat intresse för att bygga ut kärnkraften och det kommer att leda till ytterligare kärnavfall att ta hand om. Man pratar också om att tillåta uranbrytning och där kan man få problem med både uran och dess sönderfallsprodukter som riskerar att spridas i miljön.
Men han pekar också på faran med atombomber och fler härdsmältor, en risk han tror ökat i och med Rysslands invasion av Ukraina, där också kärnkraftverk hamnat i skottlinjen.
– Lyssnar man på ryska talkshow och även högt uppsatta ryska politiker så talas det explicit om att man ska använda kärnvapen. Förhoppningsvis går det inte så långt. Men även i händelse av en atombombsdetonation eller härdsmälta i Sveriges närområde riskerar vi ju vi att få olika radionuklider som kan komma in. Då behöver vi veta vad vi ska göra för att minska stråldoserna till Sveriges befolkning.
Nödvändig kunskap för Sveriges beredskap, menar han.
– Det är väldigt viktigt att man från dag ett vet hur man ska agera. Det är då man har chansen att göra de mest effektiva åtgärderna. Man måste snabbt komma ut och ge tydliga råd till allmänheten och framförallt markägare kring hur de ska agera.
