Trots flera år av fiskestopp på Östersjöns östra torskbestånd har det inte återhämtat sig. Men utbredningen av de döda bottnar som Syre rapporterade om i veckan är inte orsaken, enligt fiskforskaren Henrik Svedäng.
– Det är något av ett mysterium, säger han.
Östersjöns djuphålor är livsavgörande för torskarna i Östersjöns östra bestånd. Här hittar de rätt salthalt i det bräckta innanhavet för att äggen ska kunna bli befruktade och ligga kvar i vattenmassan, utan att sjunka eller flyta upp till ytan. Men i takt med att syrebristen brett ut sig i Östersjöns djup, har torskens livsmiljö krympt.
– Den dominerande lekplatsen öster om Gotland försvann helt på 1980-talet, sen försvann också en lekplats i Gdanskbassängen på grund av en kombination av salt och syrebrist under några år, säger Henrik Svedäng, forskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum.
”Torsken är inte borta på något sätt”
Som Syre berättade i veckan har det inte skett något kraftigt inflöde av salt och syrerikt vatten till Östersjön på tio år och halterna av svavelväte, som orsakar bottendöden, slår varje månad rekord. Det råder fiskestopp på torsken i det östra beståndet sedan juni 2019 och nu frågar sig många varför beståndet inte återhämtar sig. Men den här gången är syrebrist till följd av övergödning, och otur med inflödet från Västerhavet, inte en bov i dramat, enligt Henrik Svedäng.
– Den lekplats som är kvar är Bornholmsbassängen, där är syreförhållandena ganska stabila och rekryteringen ganska stor, vi talar om 75-85 000 ton lekbiomassa, så torsken är inte borta på något sätt, säger han.
”Skulle liknas vid gruvbrytning”
I en studie har han med kollegor från Finland också funnit att ungtorskarnas favoritföda, bottenlevande djur, visat sig vara god. Ändå har något dramatiskt hänt med torsken. Istället för att som på 1990-talet bli könsmogen när den nått 40 centimeter, blir den det vid 20 centimeter.
– I vikt är det bara en åttondel av vad den hade på 1990-talet, det är ganska ofattbart, säger Henrik Svedäng.
Då tillväxten av beståndets biomassa är så låg, går det inte att bedriva något fiske på det utan att det blir decimerat.
– Det skulle liknas vid gruvbrytning.
”Något av ett mysterium”
Annorlunda var det på 1980-talet då torskfisket blomstrade, och ända in på 1990-talet kunde fångsterna överstiga 100 000 ton. En spekulation har därför varit att det mångåriga och storskaliga fisket selekterade bort de torskar med anlag för att bli stora. Men det är inte en teori Henrik Svedäng håller för sannolik.
– Det finns torskbestånd som varit utsatt för fiske betydligt längre, så nej, en viss förändring i födelsevikt kanske man hade kunnat tänka sig. Men inte tillnärmelsevis det vi ser i Östersjön.
Han berättar vidare att man i slutet av 2000-talet trodde sig ha fått bukt på 1990-talets överfiske, då man såg stora årskullar igen. Man tänkte därför att torsken återhämtat sig – och satte kvoter därefter.
– Det är enda gången jag hört fiskarna klaga på att biologerna var för optimistiska, de såg nämligen inte torsken, den var så liten att den simmade genom näten.
De utmärglade och små torskarna dör också tidigare. Men om det inte beror på syrebristen – så vad?
– Det är något av ett mysterium, säger Henrik Svedäng.
Från växtplankton till blåalger
Att sillbeståndet som är en viktig födokälla fiskats ned kan spela en roll. Men enligt Henrik Svedäng uppstår problemen innan torskarna vuxit sig stora nog att de kan fånga en sill. Däremot kan något ha hänt med näringsinnehållet i de bottenlevande djur som torskarna äter när de är små. Brist på tiamin, vitamin B1, är en tänkbar orsak – en annan brist på olika fettsyror.
– Vad det beror på vet man inte.
Om det stämmer skulle det i så fall kunna bero på att grundfödan för Östersjöns ekosystem har gått från att vara växtplankton till att domineras av blågrönalger (en bakterie), tror Henrik Svedäng. Ett skifte som skett i slutet av 1980-talet – och som kan knytas till övergödningen. Något som vi i så fall får leva med i åtskilliga årtionden till. För även om tillförseln av näringsämnen minskat kraftigt och nu är nere på nivåer som på 1950-talet, dröjer det innan det begravts som organiskt material i sediment eller forslats ut till Nordsjön.
– Min gissning är att vi borde se en förbättring inom några årtionden, sa forskaren Bo Gustafsson till Syre tidigare veckan.
Kris även i Östersjöns västra bestånd
Gustafsson leder Baltic nest institute, som beräknar läckage av kväve och fosfor till Östersjön. Också Östersjöns andra torskbestånd, det västra, ligger risigt till, men skillnaderna är ändå stora. Beståndet är helt kört i botten och det finns inte samma problem med liten torsk som blir könsmogen tidigare, enligt Massimiliano Cardinale, forskare vid SLU och Internationella havsforskningsrådet. Istället för miljöfaktorer är boven i dramat det överfiske som skett, menar han.
– Det är enbart fisket utan tvivel. Det är klart att andra faktorer kan spela en liten roll. Men fisketrycket har varit enormt i många, många år, säger han.
En del pekar på klimatförändringarna, det kan inte ha bidragit?
– Torsken har varit där i många hundra tusen år, det har säkert varit både varmare och kallare perioder. Ett bestånd blir mindre motståndskraftigt mot exempelvis en varmare period om det är kört i botten. Men om en patient är dödssjuk av cancer och får en förkylning som dödar den, jag menar – då är det inte förkylningen som är dödsorsaken.
Som att köra Ferrari vid klippkanten
Som Syre berättat tidigare satte politikerna under flera år en kvot över det vetenskapliga rådet för det västra torskbeståndet. Internationella havsforskningsrådet (Ices) har även medgett att deras modell under vissa år överskattat beståndet, vilket också det bidragit till överfiske. Massimiliano Cardinale säger att Ices ständigt arbetar med att förbättra modellerna – men också att principen de är satta att arbeta efter, att ge råd efter största möjliga hållbara uttag, i sig gör förvaltningen sårbar.
– Det är som köra en Ferrari längs med klippkanten, vi är alltid i en farozon.
”Vet inte hur dynamiken fungerar”
År 2021 sänktes kvoten för det västra torskbeståndet kraftigt och året därpå blev det ett stopp mot riktat fiske, vilket också är vad Ices ger råd om inför 2025. Att begränsningarna och fiskestoppet ännu inte bidragit till att beståndet börjat återhämta är inget konstigt. Motsatsen hade varit förstasidesnyheter, menar Massimiliano Cardinale.
– Det skulle man inte förvänta sig av ett bestånd som verkligen har körts till botten.
När och om beståndet över huvudtaget kommer att återhämta sig är det ingen som vet.
– Det finns massa bestånd som har återhämtat sig relativt snabbt (efter fiskestopp reds anm). Många andra har tagit 30 år och sen finns bestånd som aldrig återhämtar sig efter 30-40 år. När man nått så nära botten är vi på okänd mark, vi vet inte hur dynamiken fungerar.
