Antalet bevakningskameror tros ha ökat i samhället under senare år. Och regeringen vill att de ska bli ännu fler, enligt den så kallade ”kameraoffensiven”. Orsaken är de gängkriminella. 

– Integritet är viktigt. Men det finns ingenting som är mer integritetskränkande än att bli utsatt för grova brott. När mord förblir ouppklarade och vittnen inte vågar vittna, så kommer kamerorna göra livet tryggare för helt vanliga människor, sade Ulf Kristersson i somras i Almedalen, rapporterar SVT.

Men i jakten på de gängkriminella finns risk för att en av de grundläggande principerna i demokratin  – rätten till privatliv – får stå tillbaka, varnar flera organisationer för. 

– Om det blir väldigt mycket kameror i ett samhälle blir ju möjligheterna att kartlägga människors rörelsemönster större och därmed också intrånget i deras privatliv, säger Alexander Ottosson, jurist på Centrum för rättvisa. 

Organisationen har förståelse för regeringens strategi. Samtidigt menar de att människor kan känna obehag över att veta att de är övervakade när de tar sig till olika platser. Det kan röra sig om läkarmottagningar, att möta en journalist, gå till en jurist, ett trossamfund, sexualupplysning, en demonstration, politisk organisation eller fackförening. 

– De uppgifterna vill man inte ska kartläggas och hamna i fel händer. Utan bevakningen ska användas just för brottsbekämpande ändamål och inget annat.

Hur stor är risken för att informationen skulle hamna i fel händer?

– Det är det som behövs analyseras. I dag finns rättssäkerhetsgarantier som begränsar riskerna med kamerabevakningen, men det är viktigt att man analyserar kameraoffensiven eftersom möjligheterna ska utökas så här mycket, säger Alexander Ottosson.

Kameraoffensiven innehåller flera delar, som ska utredas snabbt. 

– Ingen sitter med helhetsperspektivet och kan analysera om det finns tillräckliga rättsgarantier över hela övervakningsförloppet.

På Advokatsamfundet flaggar man även för att omfattande kameraövervakning kan påverka demokratin negativt. Då riskerar människor att ägna sig åt självcensur, delta mindre i det offentliga samtalet och avstå från att uttrycka åsikter för att man är rädd att bli registrerad eller övervakad.

Samma sak lyfter organisationen Civil rights defenders, och hänvisar till internationell forskning.

Människors privatliv

Den som vill sätta upp kameror på en plats i dag måste väga hur viktig bevakningen är gentemot hur stort intrång det blir i människors privatliv. Om det har begåtts brott och du sätter upp kameror för att bekämpa detta är det mer troligt att kamerabevakningen är förenlig med dataskyddsförordningen, GDPR, än om inga brott begåtts alls. Då riskerar den som ändå kamerabevakar att få betala saftiga avgifter eller få tillsägelser från Integritetsskyddsmyndigheten (Imy) för att ha brutit mot EU-förordningen GDPR, som också är svensk lag.

Att väga in hur mycket en kamerabevakning inkräktar på den personliga integriteten kommer fortsätta gälla för de allra flesta aktörer i samhället om förslagen i den nya utredningen SOU 2024:27, som är en del av kameraoffensiven, går igenom.

Men den avvägningen behövs göras mindre ofta för polisen och andra brottsbekämpande myndigheter som Säpo, Tullverket och Kustbevakningen. För dem vill utredaren utvidga befintliga undantag och dessutom införa nya undantagsregler när det gäller att ta hänsyn till människors personliga integritet. Det reagerar Advokatsamfundet på.

– Kamerabevakning får inte ske för lättvindigt utan bara när den är nödvändig. Polisen ska inte bara ha det för att det är ”nice to have” utan det ska vara ”need to have”, och det ska klargöras i lagtexten, säger Peter Hellman, advokat och en av dem som skrivit Advokatsamfundets remissvar.

Strider mot grundlagen

Ett av förslagen handlar om att få kamerabevaka ”platser som har strategisk betydelse”.

– Det är det mest allvarliga förslaget i utredningen, säger Peter Hellman. 

Förslaget innebär att kameror lättare skulle kunna sättas upp på platser även om inga brott begåtts där, om polisen anser att kameror ändå skulle behövas för att ”motverka allvarlig brottslighet eller brott som har samband med sådan brottslighet”, enligt utredningen.

– Det öppnar upp för att övervaka allmänna vägar, torg och parkeringar ganska godtyckligt. Det är ett alldeles för stort intrång i enskildas integritet att det till och med strider mot grundlagen, säger Peter Hellman. 

I den finns ett skydd mot betydande intrång i integriteten och från att staten ska kunna kartlägga människors personliga förhållanden, poängterar Advokatsamfundet.

– Det är precis vad det är frågan om här. Det möjliggör en stor kartläggning av människors personliga förhållanden, att övervaka och kartlägga hundratusentals personer, säger Peter Hellman, som anser att polisen får hitta andra sätt att få fast gärningsmän utan att alla andra övervakas.

– Det riskerar att bli en Pandoras ask. 

Flera andra organisationer håller med. Civil rights defenders skriver i sitt remissvar att det är en ”uppenbar risk” att förslaget skulle leda till ”omfattande och obefogad användning av kameraövervakning” (…) och att åtgärderna varken är ”nödvändiga eller ändamålsenliga.” Imy är lite mildare i sitt remissvar, men flaggar också för att platser riskerar att bevakas trots att det är ”förhållandevis låg risk för brott, inklusive mindre allvarliga sådana. Det bör därför övervägas om ytterligare kvalificering av risken kan vara nödvändig.”

Bristande forskning

Skälen till kameraoffensiven är som sagt de gängkriminella. Men det saknas bevis för att kamerabevakning skulle förebygga grov brottslighet och våldsbrott. En stor metastudie som gavs ut av Brottsförebyggande rådet (Brå) år 2018 visar att kamerabevakning visserligen ser ut att kunna förebygga inbrott, stölder och narkotikabrott. Men samma sak gäller inte för våldsbrott och ordningsstörningar, där det saknas bevis. 

När det gäller att få fast gärningsmän saknas det också forskning som visar att kamerabevakning skulle hjälpa polisen, konstaterar utredaren Peder Liljeqvist. Men det betyder inte att den skulle vara ineffektiv, anser han.

– Det finns ingen akademisk forskning på det, men där vill jag påstå att polisen har en beprövad erfarenhet av att de har nytta av inspelningarna, säger han och nämner mordet på Anna Lindh som exempel. 

Peder Liljeqvist lyfter också att det är svårt att forska på kamerabevakning eftersom du måste ha en annan liknande plats utan några kameror för att veta om en eventuell minskning av brott verkligen beror på bevakningen. Dessutom är det vanligt att drogförsäljningen och inbrotten bara flyttar till en annan plats, poängterar Brå i sin rapport.

– Det är ett svårt område att forska på så då blir det lite grann – vad är ett rimligt intellektuellt antagande? säger Peder Liljeqvist.

”Proportionerliga undantag”

Vad gäller rätten till privatliv håller Peder Liljeqvist inte med kritikerna om att hans förslag om att bevaka strategiska platser skulle strida mot grundlagen.

– Där har jag inte samma uppfattning som dem. 

Enligt honom bryter inte undantagen för polisen formellt mot regeringsformen, så länge de införs via en lag, som röstas igenom av riksdagen, och inte genom att regeringen beslutar om en förordning, något som han säger att tjänstemän på regeringskansliet också bekräftat. Dessutom anser han att undantagen är proportionerliga.

Han tror inte heller att lättnaden skulle innebära att polisen börjar med en massiv övervakning. Detta eftersom polisen bara ska få använda sig av bevakning av strategiska platser om platsen har en koppling till grov brottslighet. 

– Det är inte så att polisen får fritt blås att göra vad de vill, säger Peder Liljeqvist. 

Polisen måste dokumentera sina skäl innan kamerabevakningen sätts upp på en strategisk plats, och till viss del väga in påverkan på den personliga integriteten. Enligt det nya förslaget skulle ett giltigt skäl exempelvis kunna vara att polisen har fått in ett tips om att gängledare brukar möta unga drogförsäljare på en plats, där inga brott har begåtts. Tillåts kameror där skulle polisen kanske kunna sätta dit ledarna, anser han. 

Om Imy misstänker att kamerabevakningen inte har gått rätt till ska myndigheten sedan kunna begära ut polisens intresseavvägning. 

– Här finns väl en liten risk att polisen kan göra en generösare tolkning över vilka faktiska omständigheter som behövs för att klassas som strategisk plats. Då får väl Imy säga till att så får polisen inte göra. Om polisen misstycker får det hanteras rättsligt i domstol. 

Hemlig övervakning

I utredningen föreslås också att civila polisbilar ska få ha igång bevakningskameror när de står parkerade. Anledningen är att undvika att någon gör inbrott i bilen. Men här reagerar flera organisationer på att den typen av kameror skulle ligga i gränslandet för hemlig övervakning, eftersom det inte går att se på bilen att det är en polisbil, och eftersom det inte tydliggörs hur mycket runt bilen som får filmas eller när.

Peder Liljeqvist håller dock inte med om det. Han menar att polisen känner till skillnaden mot reglerna om hemlig kamerabevakning, som alltid måste prövas i domstol.

– Vi säger att den här kamerabevakningen bara är till för att skydda bilen. Skulle polisen ställa en civil polisbil med kamerabevakning utanför en skolgård för att filma att det pågår knarkförsäljning där då är inte syftet att skydda bilen. Det är ett regelbrott.

Ordet hemlig kameraövervakning eller hemligt tvångsmedel nämns också i flera av organisationernas remissvar när det gäller utredningens förslag på lättnader i hur polisen informerar om sin användning av drönare. I dag måste polisen berätta för allmänheten när de kamerabevakar med drönare. Det görs genom information på hemsidan och att polisen som kör drönaren har en varselväst på sig. Men Peder Liljeqvist föreslår att i brådskande fall ska polisen inte behöva informera om att man kamerabevakar med drönare. Journalistförbundet reagerar mot detta eftersom personer som vill avslöja missförhållanden kan ha behov av att veta när ett visst område bevakas så att de bestämmer träff med journalister vid tidpunkter då deras anonymitet inte riskerar att röjas. Även Imy är kritiska. ”….bevakningen närmar sig ett hemligt tvångsmedel för mindre allvarlig brottslighet, vilket enligt IMY inte kan anses godtagbart,” står det i remissvaret.

Peder Liljeqvist påpekar dock att så fort polisen har tid efter att ha skickat upp en drönare ska de se till att informationen hamnar på hemsidan. Om drönaren flyger lågt och är märkt med polisens emblem är det också en form av information, anser han. 

Utöver detta finns också en rad undantag i utredningen som innebär att polisen slipper göra intresseavvägningen mellan värdet av kamerabevakningen och påverkan på individers integritet. Sådana undantag finns redan i dag vid vissa akuta situationer, men då under kort tid. Nu föreslås att polisen ska få utvidga dessa undantag tidsmässigt och vid fler tillfällen. Dessutom ska även Säpo, Tullverket och Kustbevakningen få göra detta för att lättare kunna samarbeta med polisen, enligt Peder Liljeqvist. 

Men Advokatsamfundet anser att flera av skrivningarna är för vaga. 

– Det är viktigt att systemet bygger in skydd mot risker för missbruk. Det är grundläggande i rättsstaten, säger Peter Hellman.

Att avgöra oklarheter i lagtexten i domstol, vilket Peder Liljeqvist hänvisar till, är inte optimalt, anser Peter Hellman. 

– Det kan ta flera år innan man får veta vad som gäller och under den tiden kan väldigt många människor ha övervakats utan att det är förenligt med grundlagen, säger han.

Både Advokatsamfundet och Centrum för rättvisa efterfrågar att regeringen tillsätter en utredning som analyserar den samlade effekten av alla de nya övervakningslagar som införts på senare tid.

– Är det så att vi både har visitationszoner, kameraövervakning och annan lagstiftning som inskränker rättigheter så måste man se den samlade samhällspåverkan och utvärdera effekterna totalt på demokratin. Den analysen lyser med sin frånvaro, säger Peter Hellman, som hoppas att regeringen tar till sig synpunkterna så att lagstiftningen blir bättre.

Syre har vid upprepade tillfällen sökt justitieminister Gunnar Strömmer (M) utan resultat. 

Detta är del ett i ett reportage i två delar. Läs även del 2: