Jag är fyrtio, jag får skriva krönikor och gnälla på ungdomen. Tyvärr är jag också smart, så jag inser att obehaget jag känner är insikten om att det jag egentligen gnäller på är samhället jag skapat för ungdomen att växa upp i.

Jag minns en fika jag tog för några år sedan med barnet till en ytlig bekant. Hon, barnet alltså, hade blivit tonåring och slutat gå till skolan och hennes mamma, min bekant, hade hört av sig till mig som var minister. Jag trodde inte jag kunde göra något för henne, det kunde jag nog inte heller, men jag ville förstå så vi hade setts några gånger och nu satt vi på Heron City.

Hon hade börjat gå till skolan igen. Barnet alltså. Själv gick jag till ett departement, även om jag ofta ville stanna hemma istället.

Hon lärde mig en hel del, och som vanligt är det några ord hon sa helt utan att förstå vad de skulle ge mig som är de jag minns bäst. Det var när vi skulle skiljas åt och jag berättade att jag faktiskt varit på Heron City en av de första dagarna köpcentret öppnade. Hon blev förvånad. ”Är inte det jättegammalt?” ”Nej”, svarade jag trumpet. ”Jag var på Mall of Scandinavia när det invigdes”, berättade hon. ”I Solna?” ”Jag vet inte var det ligger. Det är väl typ en egen stad.” ”Ja, det är stort. Handlade du något?” ”Nej, men jag såg de som slogs. Eller, det var väl mer att de puttades. Vid invigningen alltså. Det var ju så mycket folk, och alla ville in.” ”Så var det inte när de öppnade här på Heron City”, mindes jag. ”Nej, det är ju inte så stort.”

Jag tittade mig omkring. 46 000 kvadratmeter, 20 bowlingbanor, lika många butiker och restauranger, en fontän som sprutar vatten upp till taket, belyst i olika färger. Det här är inte så stort.

Inte längre. När det invigdes hade inte många sett något så stort.

Jag gick dit några gånger med vänner, mest till den enorma biografen. Annars ekade det ofta ganska tomt bland kvadratmetrarna.

Det var innan vi var ett land där man åkte till ett shoppingcenter för att fördriva tiden en ledig dag. Det var när handla var något man gjorde för att man ville ha något, inte något man gjorde för att man inte har något att göra.

Nu fyller vi en enorm köplada ute i Solna, flera gånger större, med över 200 restauranger och butiker. Varje dag, året om, tycks det som.

När jag skrev Blåsta!, en bok om 80-talisterna och nedskärningsåren, snubblade jag över en studie av en ekonom om generationen. En, då ung, man förklarade: ”Konsumtion blir ganska mycket ett uttryck för vad du vill göra. Jag har en gitarr hemma, den kan stå i tre månader. Delvis är det något jag har för att det är trevligt att spela gitarr, men jag har den delvis för att jag vill vara den där människan som spelar gitarr.”

Att konsumera är att förverkliga sig själv. Att förverkliga sig själv är att konsumera.

Det som anades då, har nu blivit så självklart att det inte ens syns.

Ungdomsbarometern berättar att var fjärde barn i ålder 7 till 10 har shopping som intresse. Eller, det är inte bara ett intresse. Det är ett beteende, ett sätt att leva.

Unga beskriver att de tycker att det är viktigt att tjäna pengar. Konsumtion är inte bara en identitetsmarkör, utan ett sätt att säkra att man har det man tycker att man behöver. I en otrygg värld blir behoven så diffusa, att det man behöver blir själva konsumtionen i sig.

De unga tror sig kunna påverka sitt eget liv och sin framtid, men de tror inte på att de kan påverka samhället. Och hur påverkar man då livet? Konsumtion, förstås.

Det pratas en hel del om hur unga mår. Om den ökande psykiska ohälsan. Jag tror en del av svaret finns här. Man behöver inte vara lika gubbig som jag och tycka att det hela känns tomt, futtigt, förenklat. Ja, degraderande av vad det ska vara att vara människa. Det räcker med att inse att det här är ett lopp som ingen vinner. Om konsumtionen ska mätta längtan, finns det alltid något mer att köpa.

Det pratas en hel del om våldet. Inte så mycket om det mest utbredda och dödligaste våldet, det många unga riktar mot sig själv. Men det gängrelaterade. Grupperna som jagar status. Hur visar dom den när dom väl fångat den? Jo, genom konsumtion. Och vad önskar de då? Ännu mer.

Det här håller inte. Låt mig avsluta på gubbigast möjliga vis: Vi har byggt ett samhälle som fostrar våra unga till att bli gängkriminella. Om inte mot varandra, så mot planeten.