Några vildlaxar kämpar uppströms – hemåt, medan vattenmassorna i Mörrumsån virvlar mot Pukaviksbukten i södra Östersjön. Samma laxar gav sig som små smolt ut i havet för ett par år sedan, där de åt sig stora nog att överleva den långa färden hem. I höst ska de leka och sprida rom och mjölke längsmed åns grusbottnar, för att i bästa fall ge sig ut till havs igen lagom till våren. En annan hemvändare går längs en grusstig och visar en öppning i lövverket ut mot den brusande ån.

– Laxfisket var för de bättre bemedlade och det var inte jag. Men jag och farfar brukade fiska abborre vid sjön Åsnen, där den laxförande Mörrumsån börjar. Senare blev det att man fiskade utmed kusten med kompisarna, vi testade allt, lyste ål och lade nät för att fånga abborre och flundra. Man hamnade i den gängse fiskekulturen och testade allt, säger Mattias Holmquist, i dag chef för Mörrums Kronolaxfiske, och fortsätter:

– Det blev att man fick vara med om den här dalande trenden på flera arter som började på 1990-talet. Sedan var jag borta i tio år, reste lite, gjorde värnplikten, pluggade och allt det där. Det var ungefär den tiden det tog att rasera.

Utrotningshotad ål

Ålen som Mattias Holmquist jagade om nätterna betraktas i dag som utrotningshotad. Torsken råder det fiskestopp på och forskare har larmat om att Östersjöns motor, sillen och strömmingen, ligger pyrt till. Laxen, havets superatlet, gick det bättre för – vilket beskrivits som något av en framgångssaga. Men 2023 beskrev organisationen Östersjölaxälvar i samverkan läget som en ”katastrof”. Mycket bättre ser det inte ut att bli i år.

– Torneälven är den stora motorn vad gäller laxproduktionen och där har vi inte ens nått upp i 23 000 laxar i år. I fjol, när det var riktig katastrof, då var det till och med ännu färre. Men det är att jämföra med de bästa åren då det var över hundra tusen laxar som kom tillbaka, säger Thomas Johansson, ordförande för organisationen som samlar femton av Sveriges sexton vildlaxälvar. 

Östersjölaxälvar i samverkan riktade länge kritik mot det kommersiella fisket i älvmynningarna. Men deras kvoter är i dag en tiondel från vad de var en 10–15 år sedan. Förvaltning har också förbättrats, så att fångstkvoterna kan riktas mot starka bestånd. I Östersjön har också det svenska laxfisket stoppats helt, med hänsyn till de svagaste bestånden som inte kan särskiljas i det öppna havsfisket. Nu riktar istället Thomas Johansson strålkastarljuset mot ett annat fiske.

– Det är rätt uppenbart att det här sammanfaller med sill- och strömmingkollapsen i Östersjön. När laxungarna vandrar ut från älvarna, om det inte finns föda – ja då svälter de ihjäl, så det är där vi har dödligheten, säger han.

Kustfisket slår larm

Ändå finns det fortfarande relativt gott om sill och strömming i Bottniska viken och Egentliga Östersjön, enligt Internationella havsforskningsrådet (Ices). Att kustfiskare slagit larm om uteblivna fångster förklaras istället med att fisk försvunnit från kusten och att de stora strömmingarna, som används för surströmming, blivit allt färre. Den industriella fisket som trålar i utsjön anklagas för att ligga bakom utvecklingen. Men om tillgången på sill och strömming ändå är ”relativt god”, kan industrifisket ligga bakom laxkrisen?

– Något har hänt med den lax som lämnade älvarna från 2021 och framåt. Det är oklart vad men något har lett till sämre överlevnad under havsfasen, säger Johan Dannewitz, laxexpert på SLU som tillsammans med svenska och finska kollegor nu ska försöka ta reda på varför så få laxar vandrat upp i flera Norrlandsälvar.

Ett av deras spår är en dålig årskull av strömmingyngel 2021 i Bottniska viken.

– När den unga laxen har lämnat älvarna börjar de efter en tid äta fisk, då är de här små strömmingarna en väldigt viktig födokälla för laxen, så det misstänker vi i alla fall kan vara en delförklaring.

Vilken roll fisket spelar för hur stor en årskull av strömming blir ett enskilt år går inte att säga, berättar Ulf Bergström, strömmingexpert vid SLU, då den påverkas av många faktorer, såsom födotillgång och väderförhållanden och varierar därför naturligt. Men trots att det fortfarande finns relativt gott om strömming i Bottniska viken har det vuxna beståndet minskat kraftigt det senaste decenniet – och det är en utveckling som kan leda till mindre årskullar i ett längre perspektiv.

”Vi kan alltså inte utesluta att det omfattande fisketrycket bidragit”, skriver Ulf Bergström, som anser att man skulle behöva tillämpa försiktighetsprincipen och minska fisket, då man också sett andra ekosystemeffekter vid sidan av ökad laxdödlighet, såsom magrade sälar och en ökning av storspigg.

Flera möjliga spår

Ett annat spår Johan Dannewitz ska undersöka är att strömmingsyngel under vissa år tycks sprida sig längre ut från kusten, vilket verkar vara kopplat till högre vattentemperaturer på hösten. Också det skulle kunna vara en delförklaring till laxkrisen eftersom årsungarna av strömming då blir mer utspridda och svårare för laxen att hitta. Även bifångst av unglax i det industriella trålfisket kan spela en roll för den ökade laxdödligheten till havs.

– Men mycket av detta är i dagsläget endast hypoteser som vi vill undersöka närmare genom att modellera den unga laxens vandring söderut och i kombination med bland annat data på arter som utgör viktig föda för laxen försöka reda ut om den ökade dödligheten kan kopplas till födobrist i vissa områden under vissa perioder, säger Johan Dannewitz.

Men det kan finnas ytterligare orsaker till att så få laxar vandrat upp i vattendragen under fjolåret och i år. Mattias Holmquist skakar på huvudet när han drar sig till minnes det plötsliga sjukdomsutbrott som drabbade Mörrumsån 2013 – och som sedan dess varit ett återkommande fenomen.

– Då blev det en massiv kollaps av all uppvandrande lekfisk, säger han.

Algsvampangrepp

I älvar från norr till söder har laxar insjuknat årligen sedan 2013 i stora utbrott av algsvampangrepp, enligt Statens veterinärmedicinska anstalt. Fiskare har också vittnat om ”zombielaxar” som slöa irrat omkring med otäcka sår på kroppen. Angreppen har tidvis upphört bara för att slå till igen, några år senare. I år rapporteras det än så länge inte om några stora sjukdomsutbrott. Men Mattias Holmquist pekar ändå på en bestående förändring hos laxarna i Mörrumsån. Få överlever höstens lek.

– Det bästa måttet vi har är när premiärfisket startar i mars, då fångar vi fisken som lekt under hösten och vi ser att vi får ovanligt lite lax och öring som annars är en väldigt vanlig vårfångst. Om jag säger att överlevnaden normalt sett är 90 procent (före 2013 reds. anm), och att mortaliteten nu är 90 procent, då tror jag inte att jag tar i, säger han.

I samband med de första sjukdomsutbrotten vändes blickarna mot sjukdomen M74 som kopplats till brist på tiamin, förr kallat vitamin B1. Fiskarna får nedsatt neurologisk funktion och hög dödlighet hos avkomman. De blir också mer mottagliga för svampangrepp. Bristsjukdomen ska ha förklarat tidigare stora utbrott av laxdödlighet, det första 1974 – därför namnet. I Östersjöområdet ska bristen vara särskilt allvarlig hos en rad äggläggande arter, där det skett en drastisk populationsminskning, såsom ål, torsk, blåmusslor och ejderfåglar, enligt forskning från Stockholms universitet, som bland annat publicerats i den ansedda tidskriften Scientific reports.

– Det slår episodiskt, vissa år kan den slå ut lax rätt hårt för att sedan bli bättre och älven återhämtar sig, åtminstonde delvis och tillfälligt. Dock, på sikt kommer detta innebära en genetisk utarmning av arten, resulterande i dess försvinnande med tiden, säger Lennart Balk, professor emeritus i biokemi som forskat på ämnet sedan 1990-talet. 

Han ser ett solklart samband mellan årets och fjolårets svaga uppvandring av lax i Torneälven och den brist på tiamin han menar är klarlagd ”bortom allt tvivel”. Sjukdomsutbrott för en 5–6 år sedan ska ha gjort att avkomman inte överlevt i normal omfattning, säger han.

– Det innebär att vi får ett antal år med dålig uppgång. Förmodligen också nästa år.

Vad tiaminbristen skulle bero på saknas det säkra svar kring. Men det är angeläget att satsa de resurser som krävs för att utreda detta, understryker Lennart Balk. 

– Det kan mycket väl vara en del av den sjätte massutrotningen. Det är frustrerande att samhället inte förstår allvaret i det här.

Högre vattentemperatur

Men Charlotte Axén, biträdande statsveterinär på SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt,  håller inte med om att tiaminbrist är orsaken till sjukdomsangreppen. Efter flera år av alg-svampangrepp under lekperioden sjösattes en utredning för att finna svar. Man såg då inga bevis för att sjukligheten var kopplad till tiaminbrist, uppger hon för Syre. Charlotte Axén skriver också att bland annat tiaminbrist kan uppstå till följd av sjukdom, vilket gör det svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Istället pekar hon på att orsaken till att laxen lätt blir angripen av algsvamp under lekperioden sannolikt har att göra med klimatförändringarna. Laxen som växer upp långt ute till havs är i samband med lekperioden på hösten försvagad efter att ha genomfört en lång vandring. Samtidigt har den inte ätit sedan senvåren, är hormonpåverkad och har satsat alla kroppens resurser på att producera livsduglig rom/mjölke, vilket gjort immunförsvaret kraftigt nedsatt. 

”Högre temperaturer i vattendragen senare in på hösten, när fisken hamnar i den extremt känsliga perioden, gynnar svampen”, skriver hon vidare. 

Särskilt allvarligt är det när laxhonorna dukar under innan de hunnit leka, vilket SVA sett en del av i de vattendrag myndigheten övervakar. Ändå behöver det inte betyda någon effekt på antalet avkommor på kort sikt (såvida det inte går från tusentals lekpar till ett mycket litet antal), då en hona producerar många tusentals ägg, skriver Charlotte Axén.

”Det som händer är istället att varje avkomma får mindre konkurrens och högre chans att överleva.”

Men under utbrotten runt 2017/2018 var också dödligheten bland laxens avkomma högre på grund av sjukdomen M74, uppger Elin Dahlgren, miljöanalysspecialist på SLU, som i sin miljöövervakning följer tiaminhalten i rom i fyra älvar, dock inte Torneälven. Fyrtio till sextio procent av honornas avkomma dog i M74 i Umeå/Vindälven respektive Dalälven 2017, säger hon. Samtidigt är det data som redan tas hänsyn till i de beståndsmodeller som Internationella havsforskningsrådet använder, berättar Johan Dannewitz. Han pekar också på att färre överlevande laxyngel inte betyder att antalet utvandrande laxsmolt minskar i motsvarande grad då de överlevande får mindre konkurrens.

– Det är klart att ökad dödlighet i M74 resulterar i färre smolt som vandrar ut från älvarna. Men det kan inte förklara den kraftiga nedgången i återvändande lekfisk som vi såg förra året i många älvar, då återvandringen var betydligt svagare än våra prognoser, som dessutom tar hänsyn till M74-dödligheten. Allt tyder på att något har hänt ute i havet, säger han.

Oklart kring tiaminbrist

Samtidigt finns det en blind fläck när det gäller tiaminbristen. Beståndsmodellerna tar inte hänsyn till de laxyngel som överlever M74 men som får sämre tillväxt eller påverkad kognitiv förmåga på grund av tiaminbristen, vilket kan innebära att de blir sämre på att söka föda eller hitta tillbaka till sina älvar. Hur bristen slår ute till havs finns det få studier kring och SLU:s egen data är behäftad med en brasklapp då den gäller odlad fisk, som kanske inte fullt ut speglar effekten av tiaminbrist i vild lax, berättar Elin Dahlgren.

–  Ja, vi såg en topp av M74 2017/2018 som skulle kunna ha påverkat återvandringen (i fjol och i år reds anm), att koppla ihop de sambanden, det är jätteviktigt. Men det är komplicerat att få ihop sjukdomsdata med beståndsutveckling.

I höst ska laxhälsoexperter från Östersjöländerna mötas. Då hoppas Elin Dahlgren att det tas steg framåt för att öka förståelsen kring vilken roll laxarnas hälsa påverkar bestånden, avgörande kunskap för att politikerna ska kunna sätta fiskekvoter, som inte riskerar att bestånden kollapsar.

– Vad är det för utmaningar laxen har? Det är virus, parasiter, miljögifter, tiaminbrist, födobrist, det är en så otroligt komplex hotbild. Vi sitter på olika pusselbitar och vi behöver samtal där alla experterna går in och är lösningsorienterade och jobbar tillsammans. I USA är man duktig på det, i Sverige kan jag tycka att det saknas.

Restaureringsåtgärder

Mattias Holmquist pekar ut mot några stora stenbumlingar, en vält trädstam och ett översvämmat område på andra sidan stranden. När timmer skulle forslas ut från skogarna till sågverken vid havet rätades älvsträckor och otaliga biflöden ut, vilket berövade laxen och öringen deras livsmiljöer. Men de senaste tio åren har det satsats hundratals miljoner kronor på att återställa älvar och åar från norr till söder. 

– All sten som du ser är utlagd och kring den blir det kraftig turbulens som gör att bottenmaterial grävs fram som passar musslor, insekter och fiskar bättre. Laxarna får också mycket större ytor att äta på, då de vågar närma sig mittfåran. Tidigare var det mycket hårdare och koncentrerad ström som gjorde att de inte kunde vara där.

Naturvårdsinsatser som gett mätbara resultat, enligt Mattias Holmquist.

– Trots att det kommer betydligt färre laxar upp i ån är smoltutvandringen bara något lägre, vilket delvis tyder på att lek och uppväxtmiljöerna blir fler och bättre, säger han.

”Får inte låta det förfalla”

I sex av Sveriges laxälvar har i år lokala förvaltningsorganisationer stängt sportfisket under sommaren, på grund av det låga antalet uppvandrande laxar. Men att stänga fisket i Mörrumsån ser Mattias Holmquist inte som en lösning. Istället försöker han anpassa antalet fiskare och fångstkvoterna och har gått ut med en rekommendation om att fångad lax ska återutsättas, istället för att avlivas. En metod som kritiserats för att åsamka fisken lidande. Men för Mattias Holmquist är det nödvändigt för att fisket i älvarna ska kunna fortsätta, vilket han menar också behövs för att bevara livet under ytan.

– Om vi stänger fisket, då är min gissning att det skulle ta tre år innan folk glömt bort hur det är att fiska vid älvar och det fullständigt förlorat sitt värde. Då blir det också legitimt att inte förvalta livet till havs, tömma Östersjön på fisk och använda havet som var mans kloak. 

Under kvällen ska han träffa markägare längs med ån för att diskutera ett nytt paket med restaureringsåtgärder. Men han befarar att det kan bli förgäves, om ingen förbättring sker ute till havs. Ett nytt sjukdomsutbrott kan slå ut laxarna från Mörrumsån för gott. En risk han säger ökar om beståndet redan decimerats på rund av andra orsaker. Därför vill han att regeringen ger Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att ta ett helhetsgrepp kring Östersjön för att få bukt med alltifrån jordbrukets bidrag till övergödningen, överfiske, tiaminbrist – och miljögifter från våra reningsverk.  

– Jag vill verkligen inte framstå som den mest högljudda för att vi skulle ha mest att vinna på det, det är mänsklighetens grundvalar vi pratar om. Om vi bara låter det förfalla dyker vi ju själva med i den raseringen, på ett eller annat sätt.