Två kvinnliga kurdiska journalister dödades fredagen den 23 augusti av en turkisk drönare. Varför fördömer inte omvärlden morden på kurdiska journalister? undrar Shamm Shamayi Saleh.
DEBATT. I fredags skakades världen av nyheten om att två modiga journalistkvinnor, Gulistan Tara och Hêro Bahadîn, dödades av en turkisk drönare medan de utförde sitt arbete i Sulaymaniyah. Deras liv släcktes brutalt, en tragisk påminnelse om det systematiska våld och den repression som Turkiet utövar mot kurder, särskilt mot dem som vågar tala sanning. Detta mord är inte bara en attack mot individer; det är ett angrepp på yttrandefriheten och en direkt utmaning mot den internationella gemenskapens tystnad.
Gulistan och Hêro var inte bara journalister; de var bärare av sanningen, som med sina pennor och kameror dokumenterade verkligheten för det kurdiska folket. Deras arbete bidrog till att belysa de orättvisor som drabbar kurder i deras eget land och i hela regionen. Genom att rapportera om de svåra förhållandena och de grymheter som begås mot deras medmänniskor, stod de som förebilder för mod och integritet. Att tysta sådana röster är ett tydligt tecken på en rädsla för sanning och transparens.
Det är chockerande att se hur omvärlden, inklusive många internationella aktörer och människorättsorganisationer, vägrar att fullt ut fördöma dessa handlingar. Istället för att reagera på detta brott mot mänskligheten väljer många att blunda, som om journalisters liv är mindre värda än politiska intressen. Denna tystnad skapar en farlig atmosfär där förövare kan agera utan rädsla för konsekvenser.
Det är dags att vi som samhälle ställer oss upp mot denna tystnad. Varför är det så att när kurdiska journalister dör, så är det inte samma internationella uppror som när andra journalister mördas? Är det för att de är kurder? Är deras liv mindre värda i den globala skalan av mänskliga rättigheter?
Detta mord är en del av en större bild av Turkiets aggressiva politik gentemot kurderna, där drönarattacker och andra former av våld har blivit rutin. Historiskt sett har Turkiet använt sin makt för att undertrycka kurdisk identitet, kultur och rättigheter. Denna attack är ytterligare ett bevis på att Turkiet anser sig kunna agera med straffrihet, och att det internationella samfundet är mer intresserat av diplomatiska relationer än av att skydda liv.
Vi måste kräva att våra ledare tar ställning. Det är inte tillräckligt att uttrycka sorg över förlusten av dessa två journalister; vi måste också agera. Det internationella samfundet måste ställa den turkiska regeringen till svars för sina handlingar och göra det klart att angrepp på pressfriheten inte kommer att tolereras. Vi behöver ett starkt och enat fördömande av dessa brutala handlingar.Gulistan Tara och Hêro Bahadîn förtjänar inte bara att minnas som martyrer, utan deras liv och arbete måste också bli en katalysator för förändring. Låt oss inte låta deras död vara förgäves. Tystnaden måste brytas, och vi måste stå upp för rättvisan. Det är dags att sätta press på Turkiet för att respektera mänskliga rättigheter och för att skydda de som vågar berätta sanningen. I kampen för pressfrihet, för kurdiska rättigheter och för mänsklig värdighet är vi alla skyldiga att agera.
