Grodor har varken öron eller svansar, eller så har de inte vare sig det ena eller det andra. I alla fall har språkvården traditionellt rekommenderat att vare sig förses med ett inte när det ska vara synonymt med varken.

Att språkvården började rekommendera det berodde förstås på att folk inte gjorde så. Många uppfattade varken och vare sig som synonymer, som båda kunde användas med eller utan inte, utan att betydelsen förändrades.

Efter att ha rekommenderat och rekommenderat i många herrans år utan någon effekt släppte språkvården slutligen den striden. Exempelvis har Språkrådet kommit fram till att inte i inte vare sig har förlorat sin funktion och att inte vare sig och vare sig båda uppfattas som negerande.

Varken Sverige eller EU

Men borde inte ett inte få betyda något? För ibland gör det skillnad, som till exempel i en text jag skrev i våras. I alla fall var det tänkt så.

Det var en ledare om Europas migrationspolitik, och den slutar med att alla borde vilja se till att färre behöver fly. Sista meningen lyder: ”Sorgligt nog känns tanken att vare sig Sverige eller EU skulle resonera så just nu närmast utopisk”.

Innebörden är alltså att en solidarisk syn på flyktingpolitiken är osannolik just nu, både i Sverige och EU. 

Om det hade stått inte vare sig istället för bara vare sig hade meningen istället framfört det bisarra budskapet att det är en utopisk tanke att EU eller Sverige skulle ha en osolidarisk inställning. I alla fall hade jag läst det så, och därför blev jag lite ställd när en kollega undrade om jag hade glömt ett inte. Trots att hon hade uppfattat meningen precis som den var tänkt.

Tabellbitare, sa min sambo när jag förklarade problematiken. Språk funkar inte så. Och på ett filosofiskt eller språkvetenskapligt plan är det ju så – språk är bara bitvis konsekventa.

Språkligt fossil

Själva uttrycket vare sig är en bevarad rest, ett språkligt fossil från en tid då språket såg annorlunda ut än nu. Man böjde till exempel verben i konjunktiv, som visar att något är hypotetiskt, tänkt eller önskat. Som vore, vara i preteritum konjunktiv, en av få konjunktivformer som fortfarande används. Vare är vara i presens konjunktiv, och vare sig betyder det må vara.

Leve är en annan presens konjunktiv-form som bara används i uttryck som leve konungen, eller vem eller vad man nu vill utbringa ett leve för. Länge leve konungen – må kungen leva länge. 

Men sig i vare sig, då? Ja, förr kunde man säga vare sig, vare det, vare vädret vacket i morgon, och så vidare. Sig syftar på det som vare si eller så – ett det som också ofta finns med, som i en postilla från 1500-talet där det står om någon som inte kan hjälpa sig själv, ”thet ware sigh ock j thet minsta, än sidher j thet största”. Alltså, varken när det gäller stort eller smått.

Dubbla negationer

Varken har mycket gemensamt med vare sig, men en annan historia. Det är sammansatt av pronomenet vart och negationspartikeln -gi(n). Pronomenet vart ska inte förväxlas med frågeordet eller preteritumformen av varda (som i varde ljus – ännu ett exempel på presens konjunktiv). Det här är det gamla fornnordiska hvárr, endera av två.

Negationspartikeln är noga räknat en enklitisk sådan, den är alltså inte ett eget ord utan används i sammansättningar. Enklitisk betyder att något finns inuti något annat, enclosed, som en enklav. 

Varken betyder med andra ord inte vare sig, och vill man använda etymologin som argument för att ha inte framför vare sig men inte framför varken, så håller det så långt. Men redan 1612 skrev rikskansler Axel Oxelstierna att ”ifrån Lijfflandh höres inte hvarken ondt heller godt”. Han var långt ifrån ensam om inte varken.

Det blir dubbla negationer, och sådana tar ofta ut varandra, till exempel i en mening som ”det är inte omöjligt”, där både inte och o- är negationer. Det som inte är omöjligt är möjligt, kanske med en nyans av att det ändå kan vara svårt.

Men inte varken tycks klara sig. Det är ju också rätt osannolikt att någon, vare sig på 1600-talet eller 2000-talet, skulle skriva ”inte varken ont eller gott” och mena något annat än ingetdera. Vad skulle det vara i så fall?

Språkbrukare och språkvetare

Jag hade velat ge Språkrådet lite bakläxa på vare sig och varken, men ju mer jag undersöker saken, desto svårare blir det. Språket har aldrig varit konsekvent på den punkten, och det lär inte bli det heller. Det är som språkbrukare jag ogillar när uttryck rörs till. Men röran är inte språkvårdens fel, och det är för sent att bli upprörd på Axel Oxenstierna.