DEBATT. Lena Mellin ger i sin krönika uttryck för en stor oro för klimatkatastrofen men uppvisar samtidigt en bristande förståelse för aktivisters mål och aktivismens historia. Med denna text skulle jag vilja rätta till några av alla de saker som Mellin har fått om bakfoten samt ställa ett par frågor för att hon ska få en chans att förtydliga sina argument, vilka i krönikan används som fakta när de i själva verket är rent åsiktsbaserade.

Mellin utger sig för att veta vad klimataktivisters mål är men som aktiv i rörelsen Återställ Våtmarker kan jag meddela att mina mål (och rörelsens mål i stort) skiljer sig markant från de Mellin beskriver. För mig handlar aktivism om att ge andra hopp om att vi, trots de katastrofer som nu drabbar och kommer drabba mänskligheten, inte måste ge upp och låta vår framtid tas ifrån oss. Däremot håller jag med Mellin om att det är lönlöst att ”förmå politikerna att göra mer”, de har fått sin chans och sabbat den. Ett mål som aktivist blir då istället att uppmärksamma folket på att det finns andra sätt att leva på och styra ett samhälle på, till exempel genom medborgarråd. Detta har visat sig fungera utmärkt i Irland kring abortfrågan och har nu även provats på forskningsnivå i Sverige med positiva resultat. Som aktivist är det aldrig försent att visa vilka människor vi vill och behöver vara i en tid av kris och katastrof.

Angående Mellins argument om att Österrikes ”Letzte Generation” skulle vara ett exempel på att all aktivism är lönlös så finns det flera fel i detta. Att påstå att en rörelse inte har haft någon effekt på samhället kan bara historien säga i framtiden. Dessutom säger en rörelses framgång ingenting om övriga rörelsers framgång på samma område. Medan Mellin aldrig verkar bli nöjd undrar jag istället om det inte bara är klokt att kontinuerligt utvärdera den effekt ens agerande har på samhället och byta taktik om man inte uppnår de resultat som behövs?

Mellin verkar också tro att det bara är att läsa lite för att ta till sig den information som krävs för att förstå komplexiteten i hur världen och människan fungerar men är själv ett exempel på att det inte riktigt funkar så. Eller så hade hon helt missat att läsa på om medborgarrättsrörelsen i USA, suffragetterna, hbtq-rörelsen, arbetarrörelsen med flera innan hon skrev en krönika som handlar om att aktivism är dödsdömd. Historien visar att aktivism har drivit mänskliga och demokratiska rättigheter framåt.

Mellin avslutar sin text med att råda den som är orolig och vill engagera sig som aktivist att ”hitta en annan mer effektiv kanal”. Min enda fråga är bara då: vilken annan mer effektiv kanal som har potential att förändra samhället till den grad som behövs är det du då har i åtanke?

Och slutligen, med all respekt till dig, Lena, som i år fyller 70 år (grattis i förskott!), vill jag påpeka att det alltså inte är din framtid som går åt helvete. Då har man tydligen råd att ge upp men kan du verkligen med rent samvete säga till alla andra som vill kämpa för sin egen och för barnens framtid att de ska sluta med det?