I inledningen av Lasse Bergs senaste bok Tillsammans: Människan som människans räddning tvingas läsaren tillbaka till folkmordet i Rwanda, den där våren och sommaren för exakt 30 år sedan. Mördandet följer ett alltför känt mönster: den allt råare propagandan som tar ifrån de kommande offren deras ställning som människor, den intrikata planeringen – vapeninköpen, byggandet av olika miliser, utvecklingen av en straffrihet för alla brott riktade mot den befolkning som ska utrotas, och så: omvärldens totala ignorans fram till den punkt då allt är över och alla som nyss gjorde ingenting – eller ännu värre aktivt bortförklarade eller relativiserade dödandet – istället tävlar i muntliga fördömanden och löften om ”aldrig mer”.
I Bergs bok porträtteras huvudsakligen de vanliga: de vanliga offren, de vanliga överlevarna, de vanliga mördarna. De på offrens sida som helt saknar makt, och de i mördarnas ränker som intalar sig att det de gör är rätt och att de bara följer någon annans beslut.
Mitt bland dessa historier återses glimtar av Roméo Dallaire, FN-befälhavaren som gång på gång vädjade om understöd, om en möjlighet att stoppa mördandet innan det utvecklades till ett fullskaligt folkmord, och vars krav helt sopades under mattan så länge de hade kunnat göra skillnad. Efter kriget kom han att utkämpa en annan strid, i decennier av posttraumatisk stress, depressioner och ovilja att vara kvar bland de levande.
Jag tänker på Dallaire när jag ser ännu ett klipp från det pågående kriget i Gaza.
De tiotusentals bombade och hundratusentals döda i svält kommer aldrig tillbaka. De döda barnen hade ett liv framför sig, men det kommer aldrig levas. De stordåd för mänskligheten några av dem var ämnade att uträtta kommer vi aldrig få ta del av.
Vad blir då kvar?
Lasse Berg återberättar hur Dallaires rapporter gömdes undan, hur verkligheten filtrerades i FN-hierarkin. De vittnesmål som hade kunnat få de högst ansvariga att fatta nödvändiga, men i stunden impopulära, beslut ska aldrig ha nått fram.
Det händer inte nu.
Hela världen ser. Vi ser ett av världens mest raffinerade krigsmaskinerier, med samtidig förmåga att utföra extremt precisa attacker i Iran och Libanon, bomba så massivt mot sjukhus, vattenförsörjning, kyrkor, moskéer, universitet och skolor att inte bara människor utan också hela deras historia raderas ut. Vi hör uttalandena från maktens män som förklarar att just detta är själva syftet med operationen. Det basuneras ut, ja – uttalas från jordens mest förnämsta talarstolar, för att applåderas. Vi ser filmerna som inte kommer från grävande journalister – de flesta redan i inledningen av mördandet knäppta med snipergevär – utan av soldaterna själva. Filmer på dödande, plundrande, torterande – under befallning, glädje och straffrihet.
Vi ser hur mat och vatten förvägras människor, och sedan människor som firar när hjälpkonvojer plundras och förnödenheter förstörs innan de når fram till de svältande. Vi hör hur inte ens de övergrepp som anses som för mycket även bland dem som utför dödandet får utredas. Ministrar kräver frigivande av de soldater som utreds för en filmad gruppvåldtäkt, mobbar ur befolkningen stormar regementen för att frige våldtäktsmännen.
Lyssnar vi, kan vi också höra protesterna inifrån. De som faktiskt säger ifrån, försöker få omvärlden att agera, inte tänker följa propagandan, inte accepterar att sitta tyst när mördandet pågår.
Men det har pågått. I mer än tio månader. En fruktansvärd terrorattack blev förevändningen för att sätta igång en kampanj som i allt liknar ett nytt folkmord. Och sanningen göms inte för oss. Den syns överallt. Den går inte att blunda ifrån.
Men våra regeringar är tysta. Eurovision och olympiska spel fortsätter som om ingenting händer. Till och med vapenhandeln pågår. Ett av de mest brutala israeliska förbanden utför sina dåd med svenska kikarsikten. Den svenska försvarsmakten skriver miljardkontrakt med stöd rätt in i det israeliska krigsmaskineriet.
Vad blir kvar den dag bomberna slutar falla? Bland de förbittrade, svikna palestinierna? I ett Israel som står som ansvariga för allt detta? Av alla oss som såg och fortfarande lever?
Alla vänner som gett mig och familjen en fin sommar.
Regeringens nedskärningar på folkbildningen.
