Ge hbtqi-flyktingar en rimlig chans till asyl

I Uganda blir den som är homosexuell förföljd och föraktad och riskerar livstids fängelse – och sedan den 30 maj i år även dödsstraff. Det är till och med olagligt att säga att man är homosexuell, eftersom det kan tolkas som ett ”främjande” av homosexualitet. Den som misstänker att någon annan är homosexuell är skyldig att anmäla det.

Ugandiska barn lär sig i skolan att den som har sex med någon av samma kön är sjuk, äcklig och besatt av onda andar. Men annars ingår det i kulturen att inte tala om vare sig känslor eller sex, berättar Davita Nassuna för QX.

För ett par år sedan blev hon påkommen tillsammans med en annan kvinna, och därpå gripen av den ugandiska polisen och satt i häkte. Hon lyckades muta sig fri och flydde sedan till Sverige där hon sökte asyl. I Sverige kunde hon vara öppen, och på en fest för lesbiska kvinnor träffade hon Ebba Westin, som hon nu är gift med.

Det borde vara en självklar sak att ge Davita Nassuna asyl i Sverige, men Migrationsverket anser inte att hon på ett trovärdigt sätt har visat att hon är lesbisk. Hon har varit för kortfattad och summarisk när hon har berättat om sina känslor och tankar inför sin sexualitet, säger de. Inte tillräckligt detaljerad.

Det låter inte riktigt klokt. Hur kan de ha sådana förväntningar? Alla är inte lika verbala, alla har inte satt ord på sina känslor och tankar, speciellt om de har varit tabubelagda. Och alla vet inte att Migrationsverket kommer att begära att du reflekterar över ”dina skamkänslor” och ”dina inre processer” eller ”din inre resa”, som det står i flera beslutsunderlag.

Men det är så det går till, och många, många hbtqi-flyktingar lyckas inte ge Migrationsverket de historier som de vill ha. Nästan alla, 96 procent, får avslag. I mer än 75 procent av fallen handlar det om trovärdighet och tillförlitlighet, som bedöms på just de här grunderna.

Det kan man läsa om i RFSL:s utredning om grunder för avslag i hbtqi-fall. Aino Grönvall gjorde en rättsutredning som kom 2020, och påpekade problemen. I augusti 2023 kom en ny rapport, en uppföljning av utredningen från 2020, och den visar att det inte blivit bättre. Det är inte bara så att myndigheterna har etnocentriska och fyrkantiga föreställningar om hbtqi-personers berättelser. Dessutom baseras många beslut på stereotyper – man blandar till exempel ihop sexuell läggning och könsuttryck.

Martina Roslund, tjänsteförrättande enhetschef på Migrationsverket, förklarar för Dagens nyheter:

– Det är den sökande som har bevisbördan och just i de här ärendena har vi i regel bara den sökandes egen berättelse att bedöma. Vi har också lag och praxis att förhålla oss till, säger hon.

Även om Migrationsverkets krav vore juridiskt oantastliga vore de orimliga, men praxis har för länge sedan kört över lagen. Som Aino Grönvall visar i sina rättsutredningar finns det inget lagstöd för att kräva att hbtqi-flyktingar har genomgått ”en inre process”. Tvärtom strider det mot utlänningslagens förarbeten och Migrationsverkets rättsliga ställningstagande. Trovärdighetsbedömningar baserade på stereotyper om hbtqi-personer strider mot EU-rätten och UNHCR:s riktlinjer.

Davita Nassunas handläggare på Migrationsverket föreslog att hon skulle återvända till Uganda och stanna där ett år, tills hennes inreseförbud till Europa har gått ut. Men Nassuna kan inte återvända. Hennes familj har uteslutit henne och hotat henne, och var och en som misstänker att hon är homosexuell är skyldig att anmäla det för polisen.

– De skickar mig till min död, säger hon till Aftonbladet. 

Asylsökandes rättigheter står inte på Tidöregeringens agenda, så länge det inte gäller att dra in dem. Men de här problemen har funnits under regeringar i alla nyanser långt innan den olycksaliga regeringsbildningen på Tidö slott. Nu är det dags för oppositionen att ta tag i frågan, läsa Aino Grönvalls rättsöversikt och utveckla en politik som på riktigt kan göra Sverige till en fristad för hbtqi-flyktingar. Och till att börja med följa både svensk och internationell rätt.