Det råder inte något underskott på infallsvinklar, när man diskuterar OS-arrangemanget i Paris. Från svenskt håll handlar det bland annat om att Sarah Sjöström kammade hem två guldmedaljer och kan därmed tituleras som tidernas mest framgångsrika OS-kvinna från Sverige. Truls Möregårdh fick sitt stora genombrott; han vann silver och blev därmed den första svensk på 24 år att vinna en OS-medalj i bordtennis. En del kontroverser har också givetvis blossat upp, däribland Israels medverkan och hetsiga ifrågasättanden (med transfobiska förtecken) av boxarna Imane Khelif och Lin Yu-Tings medverkan.

Själva invigningen är förmodligen det som har möjligen väckt starkast reaktioner. Högljudda, aggressiva machoprofiler som Andrew Tate och Elon Musk ondgjorde sig över ett av konstnären Thomas Jollys verk, som innehöll dragshowartister och dansare. Ett hån mot kristendomen, hävdade många. Sceneriet ledde tankarna till Leonardo da Vincis Nattvarden, menade häcklarna, det vill säga, skildringen av Jesu sista måltid. Inspirationen kom dock från den holländske målaren Jan van Bijlerts Gudarnas fest, som skildrade den grekiska festguden Dionysos. 

Själv bär jag ett annat outplånligt minne från denna påkostade tillställning. Det var när Céline Dion i en elegant klänning stod i Eiffeltornet och med sin omisskännliga, storslagna röst tolkade Édith Piafs Hymne a l’amour. En världsartist som gjorde en sådan sensationell comeback efter att ha varit frånvarande i flera år, till följd av att ha blivit diagnosisterad med den extremt sällsynta nervsjukdomen stiff person syndrome. 

Jag påminns om en fantastisk scen ur Nyckeln till frihet (1994), där Andy Dufresne (Tim Robbins) spelar Mozarts Figaros bröllop ut i högtalarsystemet. Alla andra fångar i fängelsekomplexet trollbinds av det de hör. Ellis Boyd Redding (Morgan Freeman) berättar att han inte förstår vad sångtexten handlar om, men han ville heller inte veta det. Han kunde bara föreställa sig att operasångerskorna sjöng om något som inte kunde förklaras. Det var något drömskt. Som om en fågel kommit flygandes och rev ner alla murar. För en kort stund kände sig alla fångar fria.

En liknande känsla hade jag inför Dions magiska framträdande.

Mitt i allt fruktansvärt besinningslöst elände som pågår stundligen och dagligen runtom i världen och som tär på våra sinnen, stannade jag upp i bara några minuter och bara lät mig hänföras. En tår föll ner längs min kind. Jag påmindes om den känslomässiga kraften som det konstnärliga förmår att förmedla och om hur vackert livet trots allt ibland kan vara när man minst anar det. 

Från djupet av mitt hjärta: Tack, Céline Dion, för att du påminde oss om livets skönhet mitt i all hopplöshet. Vi är många som behövde det. Du var den där fågeln som kom flygandes och förenade mänskligheten i din sång.